Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!
