Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 14 november 2011

Att avkolonisera sin historia

Långt innan Amerika koloniserades utövade kontinentens ursprungsfolk diplomati. Man träffade överenskommelser med andra urfolk och med andra arter, såväl djur som växter. Man såg andra arter som nationer, t ex buffelnationen, älgnationen etc. Alla fördrag med andra människor och med andra arter betraktades som levande, dynamiska processer. De befästes och förnyades kontinuerligt med hjälp av olika ceremonier där respekt och ömsesidighet betygades, t ex genom att ge och ta emot gåvor. Parterna hade både rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra.
Dessa relationer med omvärlden var ett viktigt inslag i det som kallades ”det goda livet”. Fundamentet i detta goda liv var att bevara harmoni och balans i alla relationer (”all my relations”). Sådan harmoni och balans betraktades som en förutsättning för såväl individens som klanens, stammens och samhällets välbefinnande. Urtänkande är ett sätt att förhålla sig till allt annat. Eller som det kan uttryckas på elegant engelska: Indigenousness is a way of relating.
Denna fina definition av ursprunglig livssyn återfinns i boken Native Historians Write Back – Decolonizing American Indian History (Texas Tech University Press 2011). Boken innehåller bidrag från 13 historiker från olika indiannationer i Nordamerika under redaktörskap av Susan A Miller (seminole) och James Riding In (pawnee). Texterna utgör ingen sammanhållen historik över Amerikas ursprungsfolk utan behandlar ett antal olika exempel på koloniseringens effekter i avsikt att ifrågasätta och därmed också upphäva den förhärskande historiska berättelsen om USA. Skribenterna avkoloniserar historien genom att demontera kolonialmaktens bild av urfolken och beskrivning av hur de erövrades och underkuvades. Det innebär bland annat att de prioriterar de egna muntliga traditionernas berättelser före kolonialmaktens skriftliga källor. De använder ursprungligt tänkande för att utmana det koloniala tänkandet.
Dessa historiker är alltså inte ”opartiska”, de väljer sida och deras utgångspunkt är att kolonialismen är ett brott inte bara mot mänskligheten utan också mot de djur och växter som lever i det koloniserade landskapet. Kärnan i kolonialismen är att erövra ett område för att utvinna dess resurser och därför är kolonialismen ett övergrepp på själva jorden, på Moder Jord. När man läser en del av texterna i denna bok kan man tycka att de är väl så polemiska och det är alldeles säkert en följd av att de skrivits just i USA, i vilddjurets buk. I Europa är det en ganska allmänt accepterad syn att USA bygger på folkmord (på ursprungsamerikaner) och slaveri (av afrikaner), men i USA undertrycks uppenbarligen sådana definitioner av det förhärskande paradigmet. En av anledningarna till det är att koloniseringen fortfarande pågår, t ex genom utvinning av oljesand i Kanada, kolbrytning i Arizona, byggande av alpina anläggningar på heliga berg samt, naturligtvis, genom fortsatt missionering och kulturförtryck i skolsystemet (där historieskrivningen är ett viktigt inslag).
Susan A Miller betonar i sin inledningstext att avkolonisering inte är ett försök att återvända till ett förkolonialt sätt att leva utan en process för att göra sig av med och återhämta sig från de negativa följderna av koloniseringen, som förlust av språk och traditioner, missbruk, familjevåld, kriminalitet, psykisk sjukdom och fattigdom. Avkolonisering är en rörelse för att befria urfolken från de destruktiva effekterna av de koloniala relationerna. Att bejaka och berätta sin egen historia är ett viktigt inslag i en sådan avkoloniseringsprocess.
Kärnan i en sådan ursprunglig historieskrivning är vad författarna kalla indigenousness – ett begrepp som kanske kan översättas med ”ursprunglig livssyn”. Och vad är då hörnstenen i denna position, i detta ursprungliga paradigm? Jo, att kosmos är en levande varelse vars alla delar har medvetande. Allt hänger samman och alla beståndsdelar har rättigheter som måste respekteras. För urfolkens del innebär det att de har rätt att bo där de anser att de alltid har bott, eftersom de har skapats i och av just detta landskap, denna plats, och att de har rätt till kontroll över resurserna i sitt område. Det levande kosmos präglas av ömsesidiga beroenden och samspel – alla relationer måste balanseras genom ömsesidig interaktion. Med ömsesidigheten följer respekt: allt i kosmos förtjänar respekt, andra arter är egna nationer med rättigheter och behov som människor måste respektera.
Ett annat sätt att uttrycka sambanden i livets väv är att beskriva kosmos som en familj bestående av Fader Himmel, Moder Jord och alla deras barn – människor, djur, växter. Människors relation med jorden jämförs med relationen mellan moder och barn. Men människorna är inte bara en del av jorden utan också del av en specifik region som de intimt hör samman med. Att som kolonialmakten USA tvångsförflytta urfolk innebär att utsätta dem för ett oöverstigligt trauma. Att i ”studiesyfte” gräva upp kvarlevorna efter döda förfäder och förmödrar ses som den yttersta formen av övergrepp och det är därför kampen för att få tillbaka kvarlevor från museer, universitet och andra institutioner ses som ett så viktigt inslag i kampen för avkolonisering. Att återta det som koloniserats – land, mänskliga kvarlevor, ceremoniella föremål, historien och historieskrivandet – ses som en nödvändig förutsättning för helande.
Som jag ser det gäller detta återtagande också för oss i vår del av världen. Vi och vårt landskap har också koloniserats – till att börja med genom kristen missionering som banade väg för industrisamhällets exploatering av skog, jord och vatten. Också vi, vårt landskap och dess berättelse behöver befrias och helas.