Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 1 november 2011

De dödas dag - Att lyssna till Drömtiden

Som många andra runt om i världen firar jag de dödas dag idag, den 1 november. Jag beger mig till en av ”mina” mega-kraftplatser där jag tänker mig att sprickan mellan världarna, porten till Drömtiden är som mest vidöppen, där slöjan mellan dimensionerna är som tunnast denna dag.
Jag hälsar platsens rådare, sjunger utharken och bjuder in de döda att tala till mig. På ytan händer inte mycket, annat än att vinden friskar i som svar på runsången. Den stora vinden svarar på min egen lilla vind. Jag tackar alla mina förfäder och förmödrar som möjliggjort min egen dans i Det stora kretsloppet. Jag namnger min döde far och mina döda far- och morföräldrar och sjunger för dem.
Ett diskret, men ändå märkbart ljus faller in i landskapet och något säger mig att jag befinner mig ”mellan världarna”, där Drömtiden begynner. En ljusvingad liten insekt – någon sorts mal - kommer vinglande i vinden och sätter sig en stund på min arm. Platsens väktare? I övrigt rätt så stilla. Jag ger passivt akt. Talar om döden med landskapet, som svarar i form av en inre visshet, en sorts inre ljus, som efter en stund söker manifestera sig som ord: att fullfölja, att arbeta med och inte emot. En märklig mening kommer ut ur mig: ”Det stora skrattet är moder och fader till döden”.
Jag har tidigare skrivit om detta stora skratt som finns innerst i allt, det som finns inuti Tomheten och Det formlösa ur vilket allt föds. Det stora skrattet som den existentiella glädje som ligger under och konstituerar allt varande, allt som är. Detta stora skratt är också upphovet till döden.
För övrigt är det inga döda förfäder eller förmödrar som talar till mig. Hur skulle de kunna det? Visserligen bär vi dem alla med oss i vårt dna och i våra kulturella och sociala betingelser och begränsningar. Men som individer har de ju för länge sedan lösts upp i sina beståndsdelar och uppgått i Det stora kosmiska kretsloppet där de omvandlats i något annat och blivit byggstenar i nya existenser och livsformer – utan att ha några individuella minnen kvar från tidigare existenser. De döda talar till oss framför allt genom de spår de har lämnat efter sig i Drömtiden. Dessa drömspår, dessa sånglinjer kan vi vandra längs och avlyssna lite varstans i landskapet. Och kanske tolkar vårt medvetande dessa spår i ord som ”att fullfölja, att arbeta med och inte emot”. Det är upp till var och en att tolka budskapen efter bästa individuella förmåga – i praktisk handling. För mig handlar det om att ödmjukt fullfölja och fullgöra en verksamhet som är samstämd med Moder Jords långsiktiga intressen. För denna bekräftelse tackar jag idag alla mina döda förfäder och förmödrar.
(Bilden ovan visar en mötesplats mellan levande och döda, en port till Drömtiden – en nordrinnande trefaldighetskälla i Upplands Väsby.)