Roger Casement var en av sin tids stora anti-kolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och infödda kulturer, och en hängiven förkämpe för Irlands självständighet. Men han var inget perfekt dygdemönster utan en människa med självmotsägelser och kontraster, styrkor och svagheter där änglar och demoner oupplösligt blandades med varandra i personligheten. Så skriver 2010 års nobelpristagare Mario Vargas Llosa i epilogen till Keltens dröm (Norstedts 2011), som är en biografisk roman om denne Roger Casement. Detta är en ytterst välskriven och djupt empatisk bok om en person som kom att viga sitt liv åt att avslöja och bekämpa kolonialismen och som 1916 slutade sitt liv i galgen i ett brittiskt fängelse – dödsdömd av den kolonialmakt som bara några år tidigare hade adlat honom för hans insatser. Keltens dröm är samtidigt en litterär obduktion av kolonialismens fasansfulla övergrepp i Afrika och Sydamerika, framför allt i Kongo och Peru, i början av 1900-talet.Vargas Llosa låter sin text noggrant följa Roger Casements biografiska fakta. Vad han med romanförfattarens rätt tillför är skildringen av Casements inre processer – hans tankar och känslor, hans strategiska och taktiska överväganden och, förstås, hans samtal med vänner och fiender, som ju aldrig har nedtecknats. Vad läsaren får är en komplex och dynamisk bild av ett sällsamt öde, av vem Roger Casement egentligen var och av vad det var som drev honom. Till på köpet får man en skakande insikt i kolonialismens fasor som även i vår tid fortsätter runt om i världen.
Roger Casement föddes 1864 i Dublin i en familj som, i likhet med många andra, hade kommit att acceptera den brittiska kolonisationen av Irland och mer eller mindre betraktade sig själva som engelsmän. Hans far, som var protestant, var till och med kapten i den brittiska armén. Modern var katolik och hon lät i hemlighet döpa sonen katolskt när han var tre år gammal – en handling som kom att få stor betydelse i slutfasen av Casements liv.
En stark längtan efter äventyr förde honom i tidig ålder till Afrika. Bara 20 år gammal kom han till Kongo för att delta i en av Henry Morton Stanleys expeditioner. Stanley var Casements barndomshjälte men redan under denna första expedition falnade glansen kring den så kallade upptäcktsresanden och expeditionens syfte, som knappast var att sprida civilisationens frukter utan snarare att bana väg för ohejdad exploatering av naturresurser, främst rågummi, och mänsklig arbetskraft. Casements illusioner om att kolonialismen skulle föra välstånd och modernitet till Afrikas primitiva människor i form av tre k – kristendom, kultur, kommers – fick sig snart en allvarlig knäck. Som brittisk konsul i Kongo, då kallad Fristaten Kongo och en koloni direkt underställd Belgiens kung Leopold II – blev Casement vittne till kolonialismens reella följder för kongoleserna; massakrer, tvångsarbete, våldtäkter, folkförflyttningar, stympningar och andra kroppsliga bestraffningar. Bokens sakliga beskrivning av kolonisatörernas framfart i Kongo är inget för den känsliga läsaren. Det nakna och godtyckliga våldet hade en så fruktansvärd omfattning att det är svårt att ta till sig och just i den belgiske kungens privata koloni verkar det ha varit allra värst.
Casement ställde för det brittiska utrikesdepartementet samman en detaljerad rapport om den belgiska kolonialmaktens vedervärdiga framfart. Den fick stor internationell uppmärksamhet och ledde till starka internationella påtryckningar på Belgien om att förbättra sin förvaltning av Kongo. Som den uppmärksamme läsaren minns blev Kongo inte självständigt förrän 1960 och landet har även därefter fortsatt att plågas av våld och råvaruexploatering – numera inte av gummi utan främst av diamanter och metaller som koppar, kobolt och guld. Dagens Kongo känns som en tröstlös fortsättning på de hemskheter som Casement dokumenterade.
Efter sina 20 år i Kongo kom Casement till Brasilien som brittisk konsul. Där blev han snabbt uppmärksam på liknande kolonisationsexcesser som han bevittnat i Kongo. Nu handlade det om kolonisationen av Amazonas-området, framför allt i Peru och Colombia och dess ödesdigra följder för områdets indianska befolkning. Liksom kongoleserna blev de med våld tvingade till slavarbete med att samla in rågummi från gummiträden. Processen var densamma: massakrer, kidnappningar, tvångsarbete, våldtäkter och kroppsliga stympningar i en omfattning som är svårt att ta till sig. Exploateringen gav jätteprofiter till de så kallade gummibaronerna medan den indianska befolkningen pinades och reducerades – åtskilliga stammar blev helt utraderade i denna så kallade civilisationsprocess. Ett av de allra värsta bolagen var det Londonbaserade Peruvian Amazon Company och Casement fick i uppdrag av den brittiska regeringen att dokumentera bolagets framfart. Även denna rapport fick stor uppmärksamhet och ett resultat blev att det undersökta bolaget gick i konkurs. Ett annat resultat var att Roger Casement adlades för sina insatser mot kolonialismens avigsidor.
Kan man bevittna kolonialismens våld utan att själv förråas och bli delaktig i det eller drabbas av psykiskt sammanbrott? Det var frågor som Casement ofta ställde sig, inte minst till följd av alla krämpor som han utvecklade. Han hade åkt på malaria flera gånger och var även drabbad av artrit, alltså reumatism, samt ett antal andra fysiska lidanden som framför allt gjorde sig påminda i samband med den oerhörda stress som den orädde Casement ofta befann sig under när han samlade material för sina rapporter långt från ära och redlighet och omgiven av våldsbenägna människor som inte ville ha Casement snokande i deras smutsiga hantverk. Men han lyckades både behålla sin psykiska hälsa och undvika att bli mördad.
Som en indirekt följd av alla hemskheter som Casement bevittnade kan man säga att han upptäckte Irland. Redan under tiden i Kongo började Casement se paralleller mellan kolonisationen av Afrika och av Irland. När han var klar med sin Amazonasrapport gav han sig med full energi in i den irländska självständighetskampen. Casement blev snabbt en av de ledande förespråkarna för väpnad kamp mot britterna. Han skrev artiklar och pamfletter, han reste Irland runt och höll entusiasmerande tal, han samlade in pengar till vapenköp och andra förberedelser för upproret. När första världskriget bröt ut såg han, liksom många andra irländare, stora möjligheter öppna sig. Kriget mot Tyskland skulle kunna försvaga den brittiska krigsmakten så mycket att en irländsk frigörelse blev möjlig – i synnerhet om man kunde få Tyskland att aktivt ingripa på irländarnas sida. Casement begav sig till Tyskland för att försöka få med tyskarna på ett understödjande anfall mot britterna i Irland. Tyskarna var intresserade men kom aldrig att sträcka sig längre än till att skicka vapen till upprorsmännen och låta Casement försöka rekrytera irländska krigsfångar (från den brittiska armén) till det irländska upproret. Detta försök misslyckades. Av 2000 irländska krigsfångar var bara 50 villiga att ansluta sig till Casements brigad – för de flesta var det omöjligt att tänka sig att samarbeta med Tyskland även om det gällde Irlands frigörelse. En vapenlast avgick dock mot Irland samtidigt som Casement och två av hans närmaste medarbetare fraktades till Irland i en tysk u-båt. Aktionen slutade i fiasko. Fartyget med vapnen uppbringades av engelsmännen och kaptenen sänkte då fartyget. Den kraftigt sjösjuke Casement landsattes i Tralee Bay i Kerry men greps nästan omgående, den 21 april 1916, av brittiska soldater. Han fördes till London, rannsakades för högförräderi och avrättades genom hängning den 3 augusti sedan hans nådeansökan avslagits trots en omfattande kampanj för benådning där många framstående brittiska kulturpersonligheter engagerade sig.
Det paradoxala i historien är att Casement själv hävdade att hans avsikt med återkomsten till Irland var att försöka övertala ledarna för självständighetsrörelsen att skjuta upp det planerade upproret eftersom han var övertygad om att det skulle misslyckas utan ett direkt tyskt militärt understöd. Bara tre dagar efter Casements snöpliga landstigning på den irländska kusten inleddes det så kallade påskupproret i Dublin och flera andra irländska städer. Det slogs ner med stor brutalitet av den brittiska krigsmakten efter en veckas hänsynslösa gatustrider. 318 irländare dödades i striderna, över 3000 sårades – de flesta civila. 15 utpekade upprorsledare arkebuserades i Dublin i början av maj, 1480 deltagare i upproret internerades i Wales och England. Ändå: 1922 fick Irland självstyre och 1937 blev det en helt självständig republik, men som bekant är Nordirland fortfarande koloniserat av Storbritannien och under många år plågat av det politiska våld som föddes ur kolonisationen.
Så här i efterhand kan det synas dumdristigt att söka stöd hos Tyskland för Irlands frigörelse, men många befrielserörelser har genom historien framgångsrikt kunnat utnyttja sin fiendes fiende som en vän. Jag tänker t ex på ANC i Sydafrika och FNL i Vietnam. Men misslyckas ett sådant projekt kan man, som Roger Casement, hamna i galgen. Direkt efter avrättningen utsattes Casement dessutom för en ytterst förnedrande undersökning av den närvarande läkaren som förutom att bekräfta att döden inträtt hade fått i uppdrag att undersöka den avrättades anus. Läkaren konstaterade att Casements anus var tydligt vidgad, vilket skulle vara ett belägg för hans ”perversa böjelser”. Casement var homosexuell och i hans dagboksanteckningar finns detaljerade beskrivningar av sexuella upplevelser med tillfälliga kontakter och prostituerade. Delar av innehållet i dessa så kallade svarta dagböcker läcktes av myndigheterna till brittiska medier i avsikt att smutskasta Casement och underminera benådningskampanjen. Äktheten hos dagböckerna, som länge var hemligstämplade, har ifrågasatts, men Vargas Llosa utgår från att de verkligen har skrivits av Casement själv, men att det i många fall handlar om sexuella fantasier snarare än verkliga upplevelser.
Avslöjandena satte en negativ stämpel på allt som hade med Casement att göra, även på Irland. Hans kropp hade begravts på fängelsekyrkogården i London och de brittiska myndigheterna avslog gång på gång släktens ansökan om att få begrava kvarlevorna på Irland. Inte förrän 1965 kunde kvarlevorna återföras till Irland, där Casement ärades med en statsbegravning. Flera hundra tusen irländare deltog i ceremonin i Dublin för att ge Roger Casement sin hyllning som en av det fria Irlands stora förkämpar.Om allt detta och med empatisk inlevelse i Casements egen tankevärld och hans andliga ruelse i dödscellen har Mario Vargas Llosa skrivit en ytterst gripande och tänkvärd roman. Man kan naturligtvis fundera över varför författaren skriver en sådan bok år 2010. Kanske bara för att Casements liv är en bra story? Eller för att undersöka vad en hjälte verkligen är? Eller för att säga något väsentligt om dagens globaliserade värld, i mångt och mycket formgiven av kolonialismen och dess syn på ”de andra” och på naturen? Oavsett vilket kan man önska att fler nobelpristagare kunde åstadkomma lika angelägen litteratur.
