Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”
