Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 10 december 2012

Varken varg eller hund


En vit författare som fördjupat sig i och skrivit om indiansk livssyn kontaktas av en gammal man på ett reservat. Den gamle har något att berätta. Författaren kommer efter viss betänketid och en lång bilfärd fram till den gamle mannens lilla hus och en märklig historia med djupdykningar i indiansk livssyn och leverne tar sin början och resulterar naturligtvis i en bok.
Jag kan förstå om läsaren anar ugglor i mossen. Är detta ytterligare en bluffbok av en viting som säger sig ha blivit invigd i de djupaste shamanska och andliga hemligheterna av en av de äldste? Svaret är nej. Det som Kent Nerburn åstadkommit med boken Neither Wolf Nor Dog (New World Library 1994, 2002) är ett verk av helt annan kvalitet och dimension. Detta är äkta vara. Den gamle lakotamannen – i boken kallad Dan – gör inte Nerburn till shaman, men får i denna underbara bok komma till tals i en serie monologer (little talks) som handlar om koloniseringen av landet (”Amerika”), övergreppen på dess ursprungliga invånare och hur alla dessa sår fortfarande smärtar och plågar många människor.
”Låt mig berätta hur vi förlorade landet”, inleder Dan en av sina många utläggningar. Och så berättar han, sida upp och sida ner, om koloniseringens alla fasor, om skillnaderna i tänkande mellan de vita och indianerna när det gäller grundläggande saker som synen på jorden – som ett levande, kännande väsen eller en resurs att äga och exploatera – synen på medvarelser, synen på att äga, vad som är viktigt i livet, frihet, heder, ordens och tystnadens betydelse, skillnaden på ledare och härskare, vad som är historia och hur man ska förhålla sig till den. Och en hel del annat också som skiljer de vitas föreställningsvärld från indianernas och som innebär att det faktiskt finns en till synes oöverbryggbar klyfta mellan dessa världar. Dan har en vision om att denna klyfta måste överbryggas för kommande generationers – och Moder Jords – skull. Han har helt enkelt valt Nerburn som språkrör eller snarare nedtecknare av alla tankar han samlat på sig under sitt nära 80-åriga liv. ”Jag vill få ner allt det här, det som jag har i sinnet”.
Bakgrunden till att han valde just Nerburn som språkrör är att denne tidigare har lett ett projekt på ojibwereservatet Red Lake i norra Minnesota där skolelever intervjuat sin far- och morföräldrar och nedtecknat deras traditionella berättelser. Resultatet blev två böcker – To Walk the Red Road och We Choose to Remember – som Dan har läst. Han säger sig lita på Nerburn eftersom ”du inte försöker vara indian”, men samarbetet mellan de båda blir knappast friktionsfritt – något som Nerburn skildrar på ett både självutlämnande och humoristiskt sätt. Efter Nerburns första försök att skriva ner Dans tankar blir han kritiserad för att ”skriva alltför vitt” och han måste rannsaka sina egna attityder i grunden. Är han bara en av dessa välmenande vita som drivs av skuldkänslor för övergreppen mot de indianska folken och vill ställa saker och ting tillrätta men gör det med ett typiskt ”vitt” förhållningssätt som i själva verket bara är en ny form av det koloniala förtrycket? Projicerar han sin egen bild av Indianen på Dan i stället för att verkligen lyssna till vad denne har att säga på sitt eget sätt? Berätta bara historien, får han höra. Just tell the story. Och Dan, ja han kan vara nog så skarp i sin kritik av de vita;
”Vi vet att vita människor har en ändlös hunger. De vill konsumera allt och göra det till en del av sig själva. Även om de inte äger det fysiskt så vill de äga det andligt. Det är det som händer med indianerna nu. De vita människorna vill äga oss andligt. Ni vill svälja oss så att ni kan säga att ni är oss. Det här är något nytt. Tidigare ville ni göra oss till er. Men nu är ni olyckliga med vilka ni är så ni vill göra er till oss. Ni vill ha våra ceremonier och våra sätt så att ni kan säga att ni är andliga. Ni försöker bli vita indianer.”
Dan är ju född efter de stora indiankrigen men har fått utstå sin beskärda del av det ännu pågående kulturella folkmordet. Som liten pojke blev han tvingad in i det avskyvärda internatskolesystemet vars uttalade syfte var att ”utrota indianen för att rädda människan”. Militärisk disciplin, tvångsklippning, förbud mot att använda det egna språket och allt som kunde påminna om den egna kulturen var några av de metoder som användes för att utrota den indianska identiteten. Resultatet enligt Dan;
”En del av vårt folk försöker vara vita. En del hatar allt som har med den vite mannen att göra. En del indianer försöker vara både och. En del försöker till och med återvända till de gamla livssätten som om inget av allt detta har hänt. Vi kämpar alla och det finns aldrig några svar. Varje generation måste kämpa. Kanske måste vi helt enkelt överlämna det i Den store andens händer.”
Neither Wolf Nor Dog innehåller inte bara Dans monologer utan också en ramberättelse i form av en sällsam bilfärd över prärien i South Dakota. Nerburn skriver med skönlitterära ambitioner och lyckas väl i sina beskrivningar av det vidsträckta prärielandskapets bistra skönhet och hur det kan påverka det mänskliga medvetandet. Färden går i en gungande Buick med den snaggade exsoldaten Grover (också lakota) vid ratten, den åldrade Dan bredvid honom i framsätet och Nerburn i baksätet tillsammans med Dans gamla hund Fatback, som spelar en viktig roll genom hela berättelsen. Läsaren får ta del av interiörer från dystra vägkrogar i det amerikanska bakvattnet, inblickar i strukturell vardagsrasism, besök på heliga platser och nedslag på historiska minnesplatser. Nerburn sjunker djupt ner i depressiva känslor av utanförskap – en känsla som han förstår präglar de flesta indianers relation till det vita USA, de rådande maktförhållandena.
Länge svävar Nerburn i okunnighet om vart bilfärden ska leda. Den går bl a via Sitting Bulls monument och ett omskakande möte med en regnstorm av värsta slag innan de kommer fram till Wounded Knee, den plats där USA:s federala armé den 29 december 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas som var på flykt med hövdingen Sitanka/Big Foot. Majoriteten av de dödade var försvarslösa och utmärglade kvinnor, barn och gamlingar som mejades ner med kulspruta. Dan tar med Nerburn på en nattlig ceremoni och utesittning vid minnesplatsen över massakern. ”Mitt hjärta är tungt med det förflutna”, säger Dan som hela sitt liv har funderat på varför de vitas marsch västerut tog sig dessa fullständigt bestialiska former. Han säger sig fortfarande höra sina förfäders gråt och i Wounded Knee gråter också själva jorden. Den enkla ceremoni som Dan genomför får Nerburn att uppleva det som hände där och då som om det fortfarande händer. I en av bokens mest förtätade höjdpunkter hör och ser Nerburn människornas ordlösa skräck; han hör och ser dem bli mördade av det sjunde kavalleriet; han (och läsaren) känner allt detta som om han själv är en av Big Foots lakotas som får hela sin värld förstörd. Och han känner sig medskyldig till massakern.
”Jag känner mig så fruktansvärd, så skyldig, det är som om det är verkligt och jag måste göra något och det finns ingenting jag kan göra. Och jag kan inte stoppa det men jag vill inte att det ska hända… att det ska ha hänt. Jag vill inte att något av detta ska ha hänt. Jag vill att det ska ha funnits en annan väg”.
Vår ilska måste begravas och ni vita måste släppa er arrogans. Så sammanfattar Dan sina egna nattliga insikter i Wounded Knee. Jorden gråter och inget kan torka bort hennes tårar, säger Nerburn. Dan är nöjd med att den vite mannen vid hans sida på ett organiskt sätt har kunnat identifiera sig med det inträffade och när Nerburn berättar en märklig dröm som han haft efter att ha fallit i sömn utmattad av de starka upplevelserna konstaterar Dan; ”Jag tror att du är redo att skriva”.
Det kanske är dags att förklara bokens titel Neither Wolf Nor Dog. Den kommer från ett tal som tillskrivs Sitting Bull där denne förklarar att han inte vill bli instängd på ett reservat. Alla reservatsindianer som han sett har varit värdelösa säger han; ”De är varken röda krigare eller vita jordbrukare. De är varken varg eller hund”. Just detta är det som hänt med oss, säger Dan till Nerburn; ”Vi lyssnade till den vite mannen. Nu är vi varken varg eller hund. Sitting Bull hade rätt”.
När jag vänt det sista bladet i boken känner jag en stor tomhet, ja nästan en smärta, över att boken är slut. Var det inte så man kände som barn i slukaråldern när böckerna var utlästa? Man ville att de bara skulle fortsätta. Jag skulle kunna fortsätta lyssna till Dan – hur länge som helst. Vilken tur då att Kent Nerburn skrivit ytterligare en bok om denne visman – en bok som utspelar sig tio år senare när Dan är 90. Den heter The Wolf at Twilight. Den är beställd men ännu inte läst. Kanske återkommer jag till den.