Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 30 december 2012

Som en varg i skymningen


”Det är därför jag har kommit till dig. Ditt folk hör oss inte eftersom de inte ser oss. De ser fyllon. De ser ruckel. De ser kasinon och visa män och människor som sträcker fram händerna. De ser allt de vill se, men de ser inte oss. Och om de inte ser oss så hör de oss inte. Och om de inte hör oss kan de inte lära sig av oss.”
Så förklarar den gamle lakotamannen Dan det uppdrag han gett den vite författaren Kent Nerburn – att synliggöra den indianska livssynen och erfarenheten; ett synliggörande som är nödvändigt både för ursprungsamerikanerna och för de vita. Han betecknar rentav uppdraget som en gåva – ehuru ingen lätt gåva;
”Inte alla gåvor är lätta gåvor. Den här gåvan som jag ger dig är inte någon lätt gåva. Folk kommer att utmana dig. Vita människor kommer att säga att du ljuger. Indianska människor kommer att säga att du försöker stjäla våra ord och lägga dem i den egen mun.”
Nerburn lyckas skriva på ett sätt som vederlägger sådana anklagelser och resultatet av hans ”gåva” från Dan är två böcker som på ett knivskarpt sätt blottlägger brutaliteten i koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten och synliggör dess offer som levande, kännande och tänkande människor. Människor vars traditionella livssyn blir allt viktigare att ta till vara i en värld som är på väg mot ett existentiellt stup.
Citaten ovan kommer från Kent Nerburns andra bok om och med Dan; The Wolf at Twilight (New World Library 2009). Den utspelar sig drygt tio år efter händelserna i den första boken om Dan – Neither Wolf Nor Dog – som jag har recenserat i en tidigare bloggtext. Nu är Dan en mycket gammal och svag man, nära 90 år gammal och egentligen döende. Han kallar på Nerburn, som är den ende vite man han någonsin kunnat lita på, för att få hjälp med att söka spåren efter sin lillasyster Zintkala Zi/Yellow Bird, som försvann när hon gick på internatskola i North Dakota i början av 1920-talet. Att indianska barn helt enkelt dog eller bara ”försvann” var ganska vanligt på internatskolorna – skolor som drevs av olika kyrkor och religiösa samfund enligt en federal områdesindelning.
The Wolf at Twilight är en skakande blottläggning av de oerhörda övergrepp som begicks mot indianbarnen på internatskolorna. Den uttalade målsättningen för skolorna var ”att utrota indianen och rädda människan”. Barnens indianska identitet skulle förintas; de mer eller mindre kidnappades till skolorna som ofta låg mycket långt hemifrån, de tvångsklipptes, tvingades använda västerländska kläder, förbjöds att tala sina egna språk, fick västerländska namn, indoktrinerades med en massiv kristen propaganda, blev utsatta för sexuella övergrepp och bestraffades med brutala och bisarra våldsamma metoder för varje liten förseelse. Dans berättelser om sina egna upplevelser från samma internatskola som hans syster vistades på är en oerhört plågsam läsning. Dan berättar och Nerburn skriver på ett sådant sätt att läsaren känner en nästan fysisk samhörighet med alla dessa plågade indianbarn. Och man är villig att helt hålla med Dan när han beskriver internatskolesystemet som ”det sista stora indianmördandet” där den vita övermakten försökte döda det indianska hjärtat genom att göra det vitt.
När Zintkala Zi med tvång fördes iväg till internatskolan begav sig Dan frivilligt dit sedan han lovat sina föräldrar att skydda och ta hand om sin dövstumma lillasyster. Det misslyckades han givetvis med. Pojkar och flickor hölls strikt åtskilda på internatskolorna och på somrarna placerades de ofta ut hos vita bönder för att lära sig jordbruk. Familjen förlorade helt enkelt kontakten med Zintkala Zi och detta har plågat Dan under hela livet. Nu tror han att Kent Nerburn ska kunna hjälpa honom så att han innan han dör kan få klarhet i och kunna försonas med lillasysterns öde.
Bokens undertitel An Indian Elder’s Journey through a Land of Ghosts and Shadows visar att uppdraget är näst intill omöjligt. Det har gått 80 år sedan de båda var på internatskolan. De lyckas visserligen hitta själva skolbyggnaden men den är övergiven sedan många år och stadd i förfall. Register över elever är bristfälliga och fyllda av felaktigheter när det gäller namn och härkomst – om det över huvud taget finns några register kvar. Och dåtidens internatskolepersonal är sedan länge avlidna. Dan förtvivlar och blir allt bittrare i sin kritik av den vita kulturen och Nerburn känner sig alltmer maktlös och trött på utfallen mot de vita. Det var ju inte han som deltog i massakern vid Wounded Knee; det var inte han som plågade eleverna på internatskolorna. Dan påpekar då att Nerburn lever nedströms dessa händelser men att han likväl drar fördel av det som då hände. Står inte hans hus i Minnesota på mark som en gång ”tillhörde” dakotas?
”Ditt folks största svaghet är att ni inte vet hur ni ska lyssna. Ni har stängt era öron för andra röster. Inte bara för andra människors röster, utan för rösterna från hela skapelsen.”
När Nerburn och Dan tillsammans med följeslagaren Grover och blandrashunden Charles Bronson (förra bokens hund Fatback är död och begraven) kört av och an i det väldiga prärielandskapet i North och South Dakota, såväl i sommarens dallrande hetta som i vinterns skoningslösa snöstormar, utan att få tag på några verkligt användbara spår efter lillasystern befarar läsaren att hela projektet kommer att kollapsa eller att Dan ska hinna dö innan han kan komma till klarhet. Men genom Nerburns envisa efterforskningar på egen hand sedan han återvänt till Minnesota får han till slut upp ett spår som visar sig leda till Zintkala Zis grav på en övergiven bondgård i North Dakota. Den mycket skröplige Dan kan till slut genomföra sin egen begravnings- och försoningsceremoni för lillasystern och boken avslutas med ett Mitakuye oyas’in – till alla mina relationer.
Bokens titel då? Vargen i skymningen? Förklaringen kommer mot slutet där Dans följeslagare Grover beskriver honom som ”en gammal varg som vandrar i skymningen och gör sig redo att lägga sig ner”. Och dö, skulle man kunna lägga till. The Wolf at Twilight är en smärtsam berättelse om folkmordet på ursprungsfolken på den nordamerikanska kontinenten; ett folkmord som faktiskt fortsätter än idag genom institutionaliserat och strukturellt våld, missionering, fattigdom, sjukdomar, förgiftning av mark och luft genom utvinning av kol, olja och uran. Det är viktigt även för oss i det gamla Europa att känna till, för i urfolkens erfarenheter och livssyn finns nycklar till vår gemensamma framtid. Eller med Dans ord;
”Allt talade till oss. Allt gav oss ett budskap. Stenarna, träden, fåglarna, gräset. Det var därför vi tränades i att hålla munnen stängd och våra öron och ögon öppna”.