Buddhism, shamanism och djupekologi

”Jag tror att buddhism, shamanism och djupekologi på sina olika sätt uppmanar oss att lägga vårt öra mot jordens kropp, att lyssna noga till det som verkligen sägs och att besinna konsekvenserna av det vi hör.” Så kan man sammanfatta utgångspunkten i boken The Fruitful Darkness – A Journey Through Buddhist Practice and Tribal Wisdom (Grove Press 2004) av Joan Halifax. Den första upplagan kom 1993 men den känns ännu väldigt aktuell.

Joan Halifax är ursprungligen antropolog och är kanske mest känd för sina böcker om shamanism som Shamanic Voices och Shaman – The Wounded Healer samt boken The Human Encounter with Death som hon skrev tillsammans med sin dåvarande make Stanislav Grof. Numera leder hon Upaya Zen Center i Santa Fe, New Mexico.

I The Fruitful Darkness väver Halifax samman de andliga traditioner som hon studerat och varit verksam inom. Detta är en meditativ bok, väl värdig en zen-abbot, och hon ger generöst citatutrymme åt såväl shamanska mentorer, t ex huichol-indianen Don José Rios, som åt sin buddhistiske läromästare Thich Nhat Hanh. Läsaren får följa med Halifax på ansträngande pilgrimsvandringar och utesittningar i Tibet och Mexiko och vara närvarande vid samtal med elders hos hopi, navajo och lakota. Det hon söker och det som hennes andliga traditioner erbjuder vägar till är det hon kallar ”kunskapens kyss”, upplevelsen av sammanhang och identitet med allt annat; olika sätt att lära sig direkt av Moder Jord; direkt kunskap, direkt kännande, direkt förståelse. Eller för att återanvända Carlos Castanedas geniala koncept; att uppleva energin direkt.

Det fruktbara mörkret, the fruitful darkness, är källa till denna kunskapens kyss. ”De viktigaste hemligheterna tycks alltid gömma sig i skuggorna”, i kulturens, psykets och naturens mörker. Och dessa hemligheter kan man nå genom tystnad och ensamhet, allra helst i vildmarken. Tystnaden, tomheten, är förutsättningen för den direkta kunskapen. Visdomen kan var och en hitta i den direkta upplevelsen av tystnad, stillhet, ensamhet, enkelhet, ceremoni och vision, skriver Halifax.

Kunskap får man alltså genom att som Castaneda betonade stilla eller tysta den inre monologen och släppa in Moder Jords alla röster. Halifax understryker att Jorden är en gemenskap som ständigt samtalar med sig själv, ett kommunicerande universum, där även vi människor är inbäddade i den stora samtalande väven. Att ceremoniera eller att sitta ute på heliga platser är ett av sätten att delta i detta stora kosmiska samtal, att tala platsens/landskapets språk och knyta an till allt annat.

Såväl buddhismen som shamanismen har en icke-dualistisk syn på tillvaron; självet har inga gränser; vår själv-identitet innefattar även sol och vind, jord och vatten, djur och växter. ”Jorden är ett varande av många familjer, många klaner, som samagerar i ett oavbrutet utbyte av energi, ett pågående utbyte av information. Jorden är ett jättelikt pågående av kommunikation.” Själva varat eller snarare varandet (beingness) inbegriper förbundenhet, ömsesidigt beroende och ömsesidigt inträngande. För att uttrycka sig enklare: allt är ett och hänger samman.

För Halifax är såväl buddhism som shamanism och djupekologi inriktade på att delta i världen och läka dess sår. En sådan läkning kan åstadkommas genom att vi återvänder till de traditionella sätten/vägarna; genom att vi besöker och håller ceremonier på heliga platser för att återställa balanser och komma ihåg deras helighet; genom att vi berättar de traditionella berättelserna för att skydda jorden.

Bland de traditionella berättelserna intar profetiorna en alldeles särskild plats. Halifax menar att profetiorna berättas för att påminna om vad som måste göras för att återställa harmoni på jorden. De aktualiseras och berättas när vi har övergett de traditionella vägarna – som en varning till oss att det är hög tid att förändra och förnya vårt sätt att se på tillvaron. En kall decemberkväll i början av 1990-talet i köket hemma hos James Kootshongsie i den traditionella hopibyn Hotevilla spänner denne elder blicken i Halifax och säger:

”Lyssna min vän. Vi har glömt varifrån vi har kommit. Vi har glömt världarna som fanns före den här. Vi har återvänt till en tid av kaos, och livet hänger på en skör tråd. Kan du höra detta, dotter? Förstår du vad jag säger?”

Tacksägelse – kort variant

Jag tackar jord.

Jag tackar himmel.

Jag tackar sol.

Jag tackar måne.

Jag tackar natt.

Jag tackar dag.

Jag tackar gryning.

Jag tackar skymning.

Jag tackar vinter.

Jag tackar sommar.

Jag tackar vår.

Jag tackar höst.

Jag tackar årsvarvet.

Jag tackar norr.

Jag tackar söder.

Jag tackar öster.

Jag tackar väster.

Jag tackar eld.

Jag tackar is.

Jag tackar vatten.

Jag tackar luft.

Jag tackar köld.

Jag tackar hetta.

Jag tackar regn.

Jag tackar snö.

Jag tackar alla vindar.

Jag tackar alla växter.

Jag tackar mullen som allt växer ur.

Jag tackar alla djur.

Jag tackar alla som simmar, springer, krälar och flyger.

Jag tackar alla berg.

Jag tackar alla sjöar.

Jag tackar alla bäckar och floder.

Jag tackar alla hav.

Jag tackar alla skogar.

Jag tackar alla öknar.

Jag tackar alla heliga platser.

Jag tackar det osynliga.

Jag tackar upplysning.

Jag tackar insikt.

Jag tackar självkännedom.

Jag tackar visdom.

Jag tackar ödmjukhet.

Jag tackar mina förmödrar och förfäder.
Jag tackar alla mina relationer.

Jag tackar Det stora kretsloppet.

Jag tackar Önd som skänker liv till allt.

Jag tackar Tomheten – allts ursprung.

Jag tackar Drömtiden.

I tacksamhet avslutas allt.

Att vandra Ommas stigar

Landskapet är genomsyrat av helighet men det finns platser som är mer heliga än andra; platser där sprickan mellan världarna är vidare än annorstädes; platser som är portar till Drömtiden. Och bland dessa heliga platser finns sådana som har extra stor räckvidd såväl historiskt som geografiskt. Jag brukar kalla dem för megaplatser. En sådan är Omberg, det en mil långa och tre kilometer breda berget vid Vätterns östra strand.

Sent omsider har en stor liten bok (112 sidor) om detta storslagna berg kommit till mig. Den heter Vaniljdoft och dimslöjor – Att vandra Ommas stigar (Lavkattans Bokförlag 2007) och är skriven av bildkonstnären Ana Danielsson, själv bosatt i Hästholmen vid Ombergs södra spets. Detta är med Anas egna ord ”En bok om Omberg och dess sägner”; och det är en bok som präglas inte bara av Danielssons skira språk och målningar utan också av Steve Danielssons foton av Ombergs trolska miljö. Det är en njutning att med långsam läsart ta sig fram i denna bok och varsamt guidas längs bergets stigar till fornborgar, grottor, heliga källor, rika kalkkärr, porlande bäckar och branta stup. Här finns granurskog, bokskog, ekskog, idegranar, den vaniljdoftande purpurknipproten och så förstås Vätterns lättrörliga vatten med sina luftbilder och hägringar. Detta är en plats präglad av skönhet och magi med väsen som talar till oss om vi bara lyssnar och där vi vistas i ”parallella världar, i en mångdimensionell tillvaro.”

”Omma som är bergets rådare vandrar ännu på sina stigar. Många sägner berättar om henne. Hon kan förbindas med en feminin arketyp, med den ursprungliga livgivande gudinnan. Som alla arketypiska energier visar hon sig i olika skepnader, beroende på vem som ser henne och i vilket sammanhang hon dyker upp. Hon är en gåtfull och gäckande gestalt som föder vår själ och får oss att förundrade förnimma livets mening.”

Ana Danielssons styrka är att hon sätter in Omma och Omberg i ett stort mytiskt och globalt sammanhang. Omberg är en del av ett nätverk som spänner över hela jorden och drottning Omma själv kan spåras ända ner i jägarstenåldern. På Omberg har människor bott i 10 000 år och lämnat rikhaltiga andliga spår efter sig – t ex i de hällristningar som finns i Hästholmen och förutom ormprydda skepp också innehåller en magisk björntass. När det gäller Ommas ursprung följer Danielsson flera olika spår, som alla kan vara en del av sanningen. Omma kan vara hustru till Omi, som är ett av Odens många binamn; ett spår som är helt i sin ordning när man betänker att korpen är en av Ombergs karaktärsfåglar. Som hustru till Omi är Omma fågelgudinna, full av visdom och förknippad med berguven. Aspekter av Omma kan också länkas samman med gudinnor som Lilith, Artemis, Hekate och Hel.

Berget i sig har sedan mycket lång tid betraktats som ett levande och medvetet väsen och det är inte säkert att det har fått sitt namn efter Omma; det kan likaväl var en avledning av verbet omma, åmma (=ryka) som namnat Omberg och än idag säger människor i trakten att berget ommar när dess hjässa ligger insvept i sina karakteristiska dimslöjor.

Danielsson vill med sin bok skydda och värna detta heliga berg, som otroligt nog i mångt och mycket saknar juridiskt skydd mot skogsavverkning och annan exploatering. Det finns fem små naturreservat på Omberg och den största markägaren, statliga Sveaskog, har utsett Omberg till ”ekopark” med löfte om att bevara bergets natur- och kulturvärden. Det känns inte helt tillförlitligt, eller hur? Och från flygvapnet, som fortfarande huserar i Karlsborg på andra sidan Vättern, kommer hot i form av planer på utvidgade skjutfält och övningsområden. Ska missiler avfyrade av JAS Gripen och dånande Nato-flygplan skrämma Omma på flykten? Planerna har självfallet mötts av motstånd från lokalbefolkningen – samordnat bl a av Rädda Vättern.

Ana Danielsson ställer krav på sina läsare;

”Myter, sägner och sagor är kollektiva drömmar; områden som behöver skyddas. I vildmarken är det överlevnad som är viktigast. Omberg med sin kvinnliga rådare Omma är också ett stycke vildmark som ännu lever. Kommer vi att skydda och bevara detta unika berg med dess vilda och besjälade natur?”

Som jag ser det har vi inget annat val än att försöka bevara ceremonierna och försvara Moder Jord. Ett sätt är att besöka Omberg och ödmjukt ceremoniera där. Med Ana Danielssons bok och en karta över Omberg i jackfickan är man en bit på väg.