Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 24 januari 2013

Buddhism, shamanism och djupekologi

”Jag tror att buddhism, shamanism och djupekologi på sina olika sätt uppmanar oss att lägga vårt öra mot jordens kropp, att lyssna noga till det som verkligen sägs och att besinna konsekvenserna av det vi hör.” Så kan man sammanfatta utgångspunkten i boken The Fruitful Darkness – A Journey Through Buddhist Practice and Tribal Wisdom (Grove Press 2004) av Joan Halifax. Den första upplagan kom 1993 men den känns ännu väldigt aktuell.
Joan Halifax är ursprungligen antropolog och är kanske mest känd för sina böcker om shamanism som Shamanic Voices och Shaman – The Wounded Healer samt boken The Human Encounter with Death som hon skrev tillsammans med sin dåvarande make Stanislav Grof. Numera leder hon Upaya Zen Center i Santa Fe, New Mexico.
I The Fruitful Darkness väver Halifax samman de andliga traditioner som hon studerat och varit verksam inom. Detta är en meditativ bok, väl värdig en zen-abbot, och hon ger generöst citatutrymme åt såväl shamanska mentorer, t ex huichol-indianen Don José Rios, som åt sin buddhistiske läromästare Thich Nhat Hanh. Läsaren får följa med Halifax på ansträngande pilgrimsvandringar och utesittningar i Tibet och Mexiko och vara närvarande vid samtal med elders hos hopi, navajo och lakota. Det hon söker och det som hennes andliga traditioner erbjuder vägar till är det hon kallar ”kunskapens kyss”, upplevelsen av sammanhang och identitet med allt annat; olika sätt att lära sig direkt av Moder Jord; direkt kunskap, direkt kännande, direkt förståelse. Eller för att återanvända Carlos Castanedas geniala koncept; att uppleva energin direkt.
Det fruktbara mörkret, the fruitful darkness, är källa till denna kunskapens kyss. ”De viktigaste hemligheterna tycks alltid gömma sig i skuggorna”, i kulturens, psykets och naturens mörker. Och dessa hemligheter kan man nå genom tystnad och ensamhet, allra helst i vildmarken. Tystnaden, tomheten, är förutsättningen för den direkta kunskapen. Visdomen kan var och en hitta i den direkta upplevelsen av tystnad, stillhet, ensamhet, enkelhet, ceremoni och vision, skriver Halifax.
Kunskap får man alltså genom att som Castaneda betonade stilla eller tysta den inre monologen och släppa in Moder Jords alla röster. Halifax understryker att Jorden är en gemenskap som ständigt samtalar med sig själv, ett kommunicerande universum, där även vi människor är inbäddade i den stora samtalande väven. Att ceremoniera eller att sitta ute på heliga platser är ett av sätten att delta i detta stora kosmiska samtal, att tala platsens/landskapets språk och knyta an till allt annat.
Såväl buddhismen som shamanismen har en icke-dualistisk syn på tillvaron; självet har inga gränser; vår själv-identitet innefattar även sol och vind, jord och vatten, djur och växter. ”Jorden är ett varande av många familjer, många klaner, som samagerar i ett oavbrutet utbyte av energi, ett pågående utbyte av information. Jorden är ett jättelikt pågående av kommunikation.” Själva varat eller snarare varandet (beingness) inbegriper förbundenhet, ömsesidigt beroende och ömsesidigt inträngande. För att uttrycka sig enklare: allt är ett och hänger samman.
För Halifax är såväl buddhism som shamanism och djupekologi inriktade på att delta i världen och läka dess sår. En sådan läkning kan åstadkommas genom att vi återvänder till de traditionella sätten/vägarna; genom att vi besöker och håller ceremonier på heliga platser för att återställa balanser och komma ihåg deras helighet; genom att vi berättar de traditionella berättelserna för att skydda jorden.
Bland de traditionella berättelserna intar profetiorna en alldeles särskild plats. Halifax menar att profetiorna berättas för att påminna om vad som måste göras för att återställa harmoni på jorden. De aktualiseras och berättas när vi har övergett de traditionella vägarna – som en varning till oss att det är hög tid att förändra och förnya vårt sätt att se på tillvaron. En kall decemberkväll i början av 1990-talet i köket hemma hos James Kootshongsie i den traditionella hopibyn Hotevilla spänner denne elder blicken i Halifax och säger:
”Lyssna min vän. Vi har glömt varifrån vi har kommit. Vi har glömt världarna som fanns före den här. Vi har återvänt till en tid av kaos, och livet hänger på en skör tråd. Kan du höra detta, dotter? Förstår du vad jag säger?”