Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 4 november 2013

Det rituella landskapet

I det förkristna järnålderssamhället var religiösa och rituella handlingar en integrerad del av livet och de kunde utföras på en mängd olika platser som heliga lundar och gravplatser, höjder och berg, sjöar och mossar; såväl kollektivt som individuellt. Arkeologiska fynd av praktfulla vapen och smycken som lagts ner i våtmarker, så kallade mossoffer, har tilldragit sig stort intresse bland arkeologer. En av de senast utgrävda mossofferplatserna är Finnestorp i Västergötland. Där har arkeologerna i våtmarken kring Katebrobäcken gjort fynd som beskrivs som enastående.
På webbsajten Offerplats Finnestorp sammanfattas fynden så här: ”De visar att det från Kristi födelse och upp till 600 år framåt i tiden skedde upprepade offerhandlingar i våtmarken vid Finnestorp. Samtidigt pågick det omtumlande omvälvningar i såväl det omgivande landskapet som i den dåtida omvärlden. Finnestorp med dess fantastiska föremål är en del av denna spännande historia. Här vid Finnestorp finner vi försöken att genom offer påverka gudarna och via deras välvilja hjälpa till att öka fruktbarheten hos människor och djur men även en önskan om rikare skördar. Det som däremot dominerar på offerplatsen är alla de praktföremål som speglar den krigiska tid då det pågick en maktkamp som handlade om att skapa riken.”
Det mest storslagna fyndet är kanske det förgyllda spännet till ett svärdsbälte som föreställer Oden när han blickar ner i Mimers brunn sedan han i utbyte mot sitt ena öga fått smaka av det visdomsbringande vattnet.
Varför har alla praktföremål lagts ner just i denna våtmark? Är det följden av en strid som stått här? Av någon sådan finns inga spår. Det mesta tyder på att föremålen transporterats hit just för att Finnestorp sedan tidigare var känd som en helig plats där människor antagligen under lång tid hade utfört olika ceremonier. Platsen var alltså redan helig; den blev inte helig till följd av offren. En sådan tolkning har stöd också i modern arkeologi. Det framgår t ex av den digra skriften Järnålderns rituella platser (Stiftelsen Hallands länsmuseer, Kulturmiljö Halland 2009) som innehåller 15 artiklar om kultutövning och religion från en konferens år 2007 under redaktörskap av Lundaarkeologen Anne Carlie. Konferensen hade sin utgångspunkt i en offerplats av helt annat slag än Finnestorp, nämligen Käringsjön strax utanför Halmstad. Här var det inte krigsbytesoffer eller stridsutrustningar som lades ner i vattnet utan föremål som hade med vardagsliv och fruktbarhet att göra, eller om man så vill: som var kopplade till en kvinnlig sfär av dåtidens samhälle. Offren i Käringsjön utgjordes av jordbruksredskap, lerkärl och mat och tolkas av arkeologerna som ett sätt att kommunicera med de gamla fruktbarhetsgudarna i en brytningstid när religiösa ritualer som var kopplade till en mer manlig och krigisk sfär flyttades till elitens storgårdar och deras hallbyggnader.
De medverkande i Järnålderns rituella platser ger många olika infallsvinklar till dåtidens religiösa handlingar; vilka offrade, vad offrades, till vem offrades, var låg offerplatserna? Det intressanta är att dagens arkeologer inte bara stirrar på de framgrävda föremålen utan försöker sätta in dem i ett större sammanhang genom att hämta kunskap och information från discipliner som religionshistoria, antropologi och etnologi. De rituella handlingarna betraktas som ”en integrerad del av samhällets sociala och kulturella produktion och reproduktion”. Här lanseras också begreppet rituellt landskap, som innebär att kultplatserna, de heliga platserna, inte ska ses som något isolerat utan att de utgör en levande del av hela landskapet och att en därför kan säga att hela landskapet ingick i ritualerna. Människor, ritualer och landskap var sammanlänkade i ett dynamiskt samspel.
I en av artiklarna gör Britt-Mari Näsström (som tidigare skrivit bl a den utmärkta boken Blot) en utredning om Nerthus, gudinnan i vattnet som var mottagare av mossoffren. Namnet kan härledas från det urnordiska nertu, som betyder kraft och det indoeuropeiska ner som betyder magisk styrka. Nerthus skulle alltså betyda den starka och rymde både en kvinnlig och en manlig aspekt, som ombesörjde fruktbarheten. Namnet Nerthus övergår efterhand till Njärd som så småningom ersätts av Frej och Freja. Näsström fastslår att det var sjön som var kultplatsen, vattenytan betraktades som gränsen/övergången till gudarnas värld. Som jag ser det innebär det att platser som Käringsjön och Finnestorp även idag kan användas som portar till Drömtiden. Men en får inte glömma att det finns ett ceremoniellt protokoll inbyggt i själva platsen. Ledorden är: respekt, ödmjukhet, ömsesidighet.