I det förkristna järnålderssamhället var religiösa och
rituella handlingar en integrerad del av livet och de kunde utföras på en mängd
olika platser som heliga lundar och gravplatser, höjder och berg, sjöar och
mossar; såväl kollektivt som individuellt. Arkeologiska fynd av praktfulla
vapen och smycken som lagts ner i våtmarker, så kallade mossoffer, har
tilldragit sig stort intresse bland arkeologer. En av de senast utgrävda
mossofferplatserna är Finnestorp i Västergötland. Där har arkeologerna i våtmarken
kring Katebrobäcken gjort fynd som beskrivs som enastående.
På webbsajten Offerplats Finnestorp sammanfattas fynden så här: ”De visar att det från Kristi födelse och upp till
600 år framåt i tiden skedde upprepade offerhandlingar i våtmarken vid
Finnestorp. Samtidigt pågick det omtumlande omvälvningar i såväl det omgivande
landskapet som i den dåtida omvärlden. Finnestorp med dess fantastiska föremål
är en del av denna spännande historia. Här vid Finnestorp finner vi försöken
att genom offer påverka gudarna och via deras välvilja hjälpa till att öka
fruktbarheten hos människor och djur men även en önskan om rikare skördar. Det
som däremot dominerar på offerplatsen är alla de praktföremål som speglar den
krigiska tid då det pågick en maktkamp som handlade om att skapa riken.”
Det mest storslagna fyndet är kanske det förgyllda spännet
till ett svärdsbälte som föreställer Oden när han blickar ner i Mimers brunn
sedan han i utbyte mot sitt ena öga fått smaka av det visdomsbringande vattnet.
Varför har alla praktföremål lagts ner just i denna våtmark?
Är det följden av en strid som stått här? Av någon sådan finns inga spår. Det
mesta tyder på att föremålen transporterats hit just för att Finnestorp sedan
tidigare var känd som en helig plats där människor antagligen under lång tid
hade utfört olika ceremonier. Platsen var alltså redan helig; den blev inte
helig till följd av offren. En sådan tolkning har stöd också i modern
arkeologi. Det framgår t ex av den digra skriften Järnålderns rituella platser (Stiftelsen Hallands länsmuseer,
Kulturmiljö Halland 2009) som innehåller 15 artiklar om kultutövning och
religion från en konferens år 2007 under redaktörskap av Lundaarkeologen Anne Carlie. Konferensen hade sin
utgångspunkt i en offerplats av helt annat slag än Finnestorp, nämligen
Käringsjön strax utanför Halmstad. Här var det inte krigsbytesoffer eller
stridsutrustningar som lades ner i vattnet utan föremål som hade med vardagsliv
och fruktbarhet att göra, eller om man så vill: som var kopplade till en
kvinnlig sfär av dåtidens samhälle. Offren i Käringsjön utgjordes av jordbruksredskap,
lerkärl och mat och tolkas av arkeologerna som ett sätt att kommunicera med de
gamla fruktbarhetsgudarna i en brytningstid när religiösa ritualer som var kopplade
till en mer manlig och krigisk sfär flyttades till elitens storgårdar och deras
hallbyggnader.
De medverkande i Järnålderns
rituella platser ger många olika infallsvinklar till dåtidens religiösa
handlingar; vilka offrade, vad offrades, till vem offrades, var låg
offerplatserna? Det intressanta är att dagens arkeologer inte bara stirrar på
de framgrävda föremålen utan försöker sätta in dem i ett större sammanhang
genom att hämta kunskap och information från discipliner som religionshistoria,
antropologi och etnologi. De rituella handlingarna betraktas som ”en integrerad
del av samhällets sociala och kulturella produktion och reproduktion”. Här
lanseras också begreppet rituellt
landskap, som innebär att kultplatserna, de heliga platserna, inte ska ses
som något isolerat utan att de utgör en levande del av hela landskapet och att
en därför kan säga att hela landskapet ingick i ritualerna. Människor, ritualer
och landskap var sammanlänkade i ett dynamiskt samspel.
I en av artiklarna gör Britt-Mari Näsström (som tidigare
skrivit bl a den utmärkta boken Blot)
en utredning om Nerthus, gudinnan i
vattnet som var mottagare av mossoffren. Namnet kan härledas från det
urnordiska nertu, som betyder kraft
och det indoeuropeiska ner som
betyder magisk styrka. Nerthus skulle alltså betyda den starka och rymde både en kvinnlig och en manlig aspekt, som
ombesörjde fruktbarheten. Namnet Nerthus övergår efterhand till Njärd som så småningom
ersätts av Frej och Freja. Näsström fastslår att det var sjön som var
kultplatsen, vattenytan betraktades som gränsen/övergången till gudarnas värld.
Som jag ser det innebär det att platser som Käringsjön och Finnestorp även idag
kan användas som portar till Drömtiden. Men en får inte glömma att det finns
ett ceremoniellt protokoll inbyggt i själva platsen. Ledorden är: respekt, ödmjukhet,
ömsesidighet.
