Det rituella landskapet

I det förkristna järnålderssamhället var religiösa och rituella handlingar en integrerad del av livet och de kunde utföras på en mängd olika platser som heliga lundar och gravplatser, höjder och berg, sjöar och mossar; såväl kollektivt som individuellt. Arkeologiska fynd av praktfulla vapen och smycken som lagts ner i våtmarker, så kallade mossoffer, har tilldragit sig stort intresse bland arkeologer. En av de senast utgrävda mossofferplatserna är Finnestorp i Västergötland. Där har arkeologerna i våtmarken kring Katebrobäcken gjort fynd som beskrivs som enastående.

På webbsajten Offerplats Finnestorp sammanfattas fynden så här: ”De visar att det från Kristi födelse och upp till 600 år framåt i tiden skedde upprepade offerhandlingar i våtmarken vid Finnestorp. Samtidigt pågick det omtumlande omvälvningar i såväl det omgivande landskapet som i den dåtida omvärlden. Finnestorp med dess fantastiska föremål är en del av denna spännande historia. Här vid Finnestorp finner vi försöken att genom offer påverka gudarna och via deras välvilja hjälpa till att öka fruktbarheten hos människor och djur men även en önskan om rikare skördar. Det som däremot dominerar på offerplatsen är alla de praktföremål som speglar den krigiska tid då det pågick en maktkamp som handlade om att skapa riken.”

Det mest storslagna fyndet är kanske det förgyllda spännet till ett svärdsbälte som föreställer Oden när han blickar ner i Mimers brunn sedan han i utbyte mot sitt ena öga fått smaka av det visdomsbringande vattnet.

Varför har alla praktföremål lagts ner just i denna våtmark? Är det följden av en strid som stått här? Av någon sådan finns inga spår. Det mesta tyder på att föremålen transporterats hit just för att Finnestorp sedan tidigare var känd som en helig plats där människor antagligen under lång tid hade utfört olika ceremonier. Platsen var alltså redan helig; den blev inte helig till följd av offren. En sådan tolkning har stöd också i modern arkeologi. Det framgår t ex av den digra skriften Järnålderns rituella platser (Stiftelsen Hallands länsmuseer, Kulturmiljö Halland 2009) som innehåller 15 artiklar om kultutövning och religion från en konferens år 2007 under redaktörskap av Lundaarkeologen Anne Carlie. Konferensen hade sin utgångspunkt i en offerplats av helt annat slag än Finnestorp, nämligen Käringsjön strax utanför Halmstad. Här var det inte krigsbytesoffer eller stridsutrustningar som lades ner i vattnet utan föremål som hade med vardagsliv och fruktbarhet att göra, eller om man så vill: som var kopplade till en kvinnlig sfär av dåtidens samhälle. Offren i Käringsjön utgjordes av jordbruksredskap, lerkärl och mat och tolkas av arkeologerna som ett sätt att kommunicera med de gamla fruktbarhetsgudarna i en brytningstid när religiösa ritualer som var kopplade till en mer manlig och krigisk sfär flyttades till elitens storgårdar och deras hallbyggnader.

De medverkande i Järnålderns rituella platser ger många olika infallsvinklar till dåtidens religiösa handlingar; vilka offrade, vad offrades, till vem offrades, var låg offerplatserna? Det intressanta är att dagens arkeologer inte bara stirrar på de framgrävda föremålen utan försöker sätta in dem i ett större sammanhang genom att hämta kunskap och information från discipliner som religionshistoria, antropologi och etnologi. De rituella handlingarna betraktas som ”en integrerad del av samhällets sociala och kulturella produktion och reproduktion”. Här lanseras också begreppet rituellt landskap, som innebär att kultplatserna, de heliga platserna, inte ska ses som något isolerat utan att de utgör en levande del av hela landskapet och att en därför kan säga att hela landskapet ingick i ritualerna. Människor, ritualer och landskap var sammanlänkade i ett dynamiskt samspel.

I en av artiklarna gör Britt-Mari Näsström (som tidigare skrivit bl a den utmärkta boken Blot) en utredning om Nerthus, gudinnan i vattnet som var mottagare av mossoffren. Namnet kan härledas från det urnordiska nertu, som betyder kraft och det indoeuropeiska ner som betyder magisk styrka. Nerthus skulle alltså betyda den starka och rymde både en kvinnlig och en manlig aspekt, som ombesörjde fruktbarheten. Namnet Nerthus övergår efterhand till Njärd som så småningom ersätts av Frej och Freja. Näsström fastslår att det var sjön som var kultplatsen, vattenytan betraktades som gränsen/övergången till gudarnas värld. Som jag ser det innebär det att platser som Käringsjön och Finnestorp även idag kan användas som portar till Drömtiden. Men en får inte glömma att det finns ett ceremoniellt protokoll inbyggt i själva platsen. Ledorden är: respekt, ödmjukhet, ömsesidighet.

De sex heliga riterna

Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans (Black Elk) berättelse om riterna upptecknades 1947 av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978).
Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare och som man kan höra tala om de sju heliga riterna och deras betydelse på en färsk ljudupptagning, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg Arvol säger bl a att Moder Jord är sjuk nu men att folket med hjälp av den heliga pipan ska kunna hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och ta sig igenom dagens svårigheter.
Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning.
Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor.
Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout).
Blot/ceremoni. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar.
Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi.
Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”) och i Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman.
(En längre version av denna artikel finns på norrshaman).