Vi måste acceptera våra omistliga skyldigheter

Red Alert är ett uttryck i engelskan som betyder högsta larmberedskap. Det följs oftast av ett utropstecken för att understryka situationens allvar. Det är också titeln på en liten bok av Daniel R. Wildcat, professor vid Haskell Indian Nations University i Lawrence, Kansas. Undertiteln låter inte så litet kaxig: Saving the Planet with Indigenous Knowledge (Fulcrum Publishing 2009). Med tanke på att Wildcat är Native American från Muscogee-nationen i nuvarande Oklahoma skulle en svensk översättning av titeln gott kunna vara Röd varning!

Bokens omslag förstärker det alarmistiska anslaget. Det föreställer en modern indian i skjorta och slips, traditionell fjäderskrud på huvudet och en gasmask för ansiktet – påfallande lik en kachinamask. Och visst har Wildcats bok en ödesdiger grundton av förestående klimatkollaps och det som han kallar den fjärde urfolksfördrivningen. Med det avser han de urfolk med ett bevarat traditionellt livssätt som redan nu drabbas av klimatförändringarna. Stigande havsnivåer och smältande isar och permafrost tvingar dem att överge sina traditionella boplatser och livssätt. Det gäller t ex arktiska folk i Alaska och Kanada som blivit ofrivilligt indragna i en process av ”katastrofal upplösning av ursprungliga livssätt”.

Den röda varningen är utfärdad av Moder Jord ”som försöker säga oss något på sitt eget språk”. ”Planeten säger oss att problemet är det sätt som en stor del av mänskligheten lever på.” Vi måste förändra detta sätt att tänka och leva på och hitta fram till ”bättre sätt att leva där vi är”. På 139 sidor ger Daniel Wildcat sitt bidrag till denna process och han lyckas på dessa sidor få in förvånansvärt mycket av och om ursprunglig filosofi och kunskap. Detta är en stor bok i litet format som kräver noggrann koncentration och kontemplation från läsarens sida. Belöningen är en god inblick i kunskapssystem som vilar på ”tusentals år av samspel med ekosystem, samspel med jorden, luften, vattnet och icke-mänskliga levande varelser”.

Wildcat betonar hur den ursprungliga mångfalden i natur och klimat gett upphov till mångfald i livssätt och livssyn. Kunskap uppstår i och genom handling (knowing as doing) och det finns självfallet inte ett enda utan många urtänkanden som vi kan lära oss av. Och vad är det som världen framför allt behöver ta till sig av urfolkens praktiskt grundade filosofier? Här ställer Wildcat det han kallar ursprunglig realism (indigenous realism) mot industricivilisationens moderna mytologi. Urfolken har förstått att de inte kan styra naturen, något som däremot är en grundtanke i den moderna mytologin. Naturen är alltid större än människan och urfolken förhåller sig till detta faktum genom att leva uppmärksamt (attentive living). Ett annat uttryck för detta som Wildcat använder är ”respektfull uppmärksamhet” gentemot omvärlden. Det innebär att vara uppmärksam på vad landskapet, dess växter och djur kan lära oss. Resultatet blir en förmåga att arbeta med det som finns tillgängligt – kombinerat med visdom för att försäkra sig om att även kommande generationer kan fortsätta på samma sätt.

Urfolkens kunskapssystem har utvecklats under många generationers symbiotiska samverkan med landskapen på de platser som de kallar sina hem. Kunskaperna uppstår ur ömsesidig samverkan med allt annat och bygger på relationer till allt annat levande. Kunskap är relationer, helt enkelt. Naturen ses inte som en samling resurser utan som ett nätverk av släktingar. De djupaste insikterna får vi genom vårt handlande, skriver Wildcat. Det gäller inte bara handlande för att skaffa föda, tillverka kläder, bygga bostäder och uppfostra barn utan också sådant som bön, sång och trumning. ”För dem som är uppmärksamma finns kunskapen i livet.”

Urtänkandet leder till ett respektfullt och ansvarsfullt sätt att uppträda i ekologiska samhällen. Till skillnad från det västerländska framhävandet av människans omistliga rättigheter betonar urkulturerna i stället människornas omistliga skyldigheter gentemot den övriga skapelsen. Kunskapen kommer till människorna som en gåva från Moder Jord och andra levande varelser. Wildcat aktar sig dock för att romantisera urkulturerna: ”Urfolk har gjort många misstag och felbedömningar”. Här nämner Wildcat några av de nordamerikanska högkulturer som dukat under, t ex Hohokam, Cahokia och Chaco Canyon.

För oss idag gäller att göra en seriös granskning och återuppbyggnad av ursprunglig kunskap. Att tillämpa ursprungliga insikter på innovativa sätt för att försöka lösa de praktiska problem världen står inför idag. Vi behöver bl a en mängd teknologiska innovationer utifrån ett annat sätt att tänka och handla – inspirerat av urtänkande och med respekt för jorden, luften och vattnet. Vi behöver identifiera teknologier som har ett värde som går bortom de ekonomiska vinstmåtten, skriver Wildcat. Han sätter sitt hopp bl a till att de indianska universitet som växt fram runt om i USA ska kunna alstra en ny generation av indianska forskare, ingenjörer och planerare. Situationen är allvarlig och det är bråttom och det enda vi kan göra är att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Men, för att återknyta till bokens undertitel, är det inte ett uttryck för hybris att tro att människan kan rädda jorden? Naturligtvis kan inte människan göra det ensam, betonar Wildcat. ”Vi måste be om hjälp från våra släktingar. Vi måste vara uppmärksamma och vända oss till växterna, djuren, vinden, vattnet, Jorden och vår mest avlägsna släkting, solen, för att stoppa en överhängande katastrof för Jorden.” Ett viktigt steg på vägen är att vi accepterar våra omistliga skyldigheter i skapelsen.