Om hur Lódur/Loke tvättades bort

De nordiska veckodagarna har med romersk förebild namn efter kraftfulla heliga varelser – Sol, Måne, Tyr, Oden, Tor, Freja – med ett märkligt undantag, nämligen den sjunde dagen som hos oss kallas lördag; i äldre form laugardag eller lögardag. Den allmänt omfattade förklaringen går ut på att det var just den dagen som våra förföräldrar tvättade sig inför vilodagen – ja, alltså den vilodag som infördes med kristnandet. Förutom att medeltidsmänniskor knappast ägnade sig åt kroppstvätt så ofta som en gång i veckan ter det sig ytterst märkligt att sex av de sju dagarna har mer eller mindre heliga namn medan den sjunde förknippas med en sådan världslig sak som kroppstvätt.

Det är något som inte stämmer i denna förklaring och det har fått Jan Ekermann att försöka tränga igenom dimridåerna och göra en djuplodande undersökning av lögardagens tillkomst, som då visar sig vara ett inslag i en stor och omfattande andlig syn- och tankevända. Resultatet är två böcker, som bör intressera alla som på något sätt vill fördjupa sig i förkristen nordisk andlighet – Hagtornsgåtan (Credendum 2005) och Lögardagsgåtan (Credendum 2007).

Ekermanns huvudtes är att också den sjunde dagen före kristendomens ”lögardag” hade ett hedniskt namn, nämligen Lódursdagen och att denne Lódur, var en högt ansedd gudom, senare mer känd under namnet Loke. Beviskedjan för detta lyder i korthet ungefär så här: den romerska sjunde dagen var uppkallad efter Saturnus, som liksom Lódur/Loke var av jätteätt och var en dubbelnatur med både kreativa och destruktiva sidor. Germanerna hade en parallellgud till Saturnus som kallades Sater eller Saetere och som fick namnge sjundedagen (något som lever kvar i engelskans Saturday). I Norden knöts dagen till Lódur/Loke, som var föremål för en omfattande kultisk verksamhet vid stora vårfester i heliga hagtornslundar. Lódur/Loke har enligt Ekermann haft noanamnet Hagall som visar på hans samhörighet med hagtornsträdet. Lokes mor är Laufey eller Nál, som kan tydas som lövträdet hagtorn med sina sylvassa törnen/nålar. Samband mellan Lódur/Loke och Hagall hittar Ekermann bl a på de kalendariska runstavarna där just Hagal-runan betecknar den sjunde dagen. Många platsnamn med prefix som Torn- och Hagel- är också belägg för den omfattande Lokekulten

Den kristna kyrkan såg med avsmak på att sjundedagen hade namn efter Lódur/Loke som prästerskapet i enlighet med parallellerna till Saturnus uppfattade som en variant av Satan. Vid kyrkomötena 1152-1153 i Nidaros och Linköping infördes den julianska tideräkningen i Norden och då beslöts också att Lódursdagen måste döpas om. Resultatet av diskussionerna blev laughardagen, som ljudmässigt ligger ganska nära Lódursdagen, och som ideologiskt kunde kopplas samman med påsklördagen då det var vanligt att massdöpa hedningar. Simsalabim så hade den sataniska Lódursdagen transformerats till lögardagen då de kristna skulle genomgå en omsorgsfull rening inför vilodagen, Herrens dag.

Till demoniseringen av Lódur/Loke har inte minst Snorre Sturlasson bidragit i sin version av Eddan, där han har förvanskat gestalten till oigenkännlighet och raderat bort Lódur ur skapelseberättelsen. I Valans spådom i den poetiska Eddan (Edvin Thalls tolkning) finns Lódur däremot ännu närvarande i stroferna om hur de första människorna skapades:

Ur kretsen trädde trenne asar,
mäktige, hulde, till huset ned;
funno på land föga mäktande
Ask och Embla, ödeslösa.

Ej anda de hade, ej hug de ägde,
ej blod, ej later, ej gudalikhet;
ande och hug gav Oden och Höner,
later gav Lodur och gudalikhet.

I Björn Collinders tolkning sägs att Lódur gav ”blod och blomstrande hy” och med Åke Ohlmarks ord ”livssaft och livets färg”.

I vilket fall som helst är Lódur ett väsen som intimt är sammankopplat med människoblivandet och människans särskilda kvaliteter och därför är det inte alls någon långsökt tanke att Lódur/Loke betraktats och behandlats som en särskild ”människornas vän”. Det känns således helt rätt att avdemonisera Loke och återge honom hans spännande och mer sammansatta karaktär. Men var han föremål för de jättelika offerfester som Ekermann menar? Här måste jag anmäla en viss tveksamhet eftersom de ekermannska bevisen bitvis känns rätt så tunna. En helt annan lösning på lögardagsgåtan som jag började fundera på när jag läste Ekermann skulle kunna peka hän mot havets gudomliga väsen – Ägir och Ran. Kanske var den sjunde dagen från början helgad åt dem i deras egenskap av de ursprungliga vattnens livgivande kraft och skaparförmåga? Kanske var det ett sätt att behålla sjundedagens helighet att namna den efter vattnet, det heliga? Laugardag = det heliga vattnets dag?