Kosmisk magi – överallt och alltid

Förutsättningen för att utöva en kosmisk magi är den totala kunskap som ryms i den kosmiska extasen som jag skisserade i den föregående artikeln, Kosmisk extas - vårt grundtillstånd. Den magi som jag tecknar konturerna av i den här tankeskissen är en magi som samverkar med, eller annorlunda uttryckt, som är i resonans med det kosmiska energiflödet – den medvetandeström som flödar fram ur Det ovetbara och som är urgrunden för allt som skapats, allt som skapas och allt som kommer att skapas. Den totala kunskapen flödar fram genom impulser som kan avläsas i form av synkronistiska händelser och den flödar fram när den ”vill bli” manifesterad. De synkronistiska impulserna signalerar alltså inte bara att det finns ny och essentiell kunskap tillgänglig utan också att denna kunskap ”vill” och kan materialiseras. De uppmärksamma kan alltså tolka synkroniciteter som signaler om att det kan vara dags för magi och deltagande i universums stora kreativa process. De säger på ett ungefär när något bör ske, men inte var eller hur, som ju är minst lika viktigt. Jag ska i den här texten peka på några viktiga faktorer att ta hänsyn till för den som vill medverka i den stora processen.

Jag utgår från en traditionell shamansk världsbild som bygger på att universum är en sammanhållen helhet där delen speglar helheten. Allt är ett och hänger samman med allt annat, allt är relationer och rörelse och det som händer på ett ställe i den kosmiska väven sker samtidigt på alla andra ställen. Allt är energi och allt är medvetande och därmed möjligt att kommunicera med. Den moderna fysikens insikter om kvantmekanisk sammanflätning och kvantfältets icke-lokala egenskaper, observatörens inflytande på materiens sannolika eller osannolika valmöjligheter och själva rumtidens undflyende och rentav paradoxala dimensioner kan ses som mer pregnanta och uppdaterade metaforer för en uråldrig intuitiv kunskap.

Eftersom vi ingår i den kosmiska väven och medvetandeströmmen så innebär det att våra tankar, intentioner och handlingar också spelar roll i de stora kosmiska kretsloppen. Som det är idag när det mesta som mänskligheten företar sig utgår från illusoriska världsbilder strider mycket av det mänskliga handlandet mot den kosmiska medvetandeströmmens rörelse med obalanser och kaos som resultat – i alla fall för jorden och livet i vår lilla del av universum. Magi som rör sig med och inte mot flödet från Det ovetbara kan hjälpa till att skapa, eller återskapa, balans i de jordiska kretsloppen – något som kommer att få återverkan även på de större kretsloppen i kosmos.

Magisk medverkan är inte möjlig utan en impuls från Nagualen/Det ovetbara. Att tro något annat är uttryck för mänsklig hybris och/eller naivitet. Jag brukar citera den samiske shamanen Eirik Myrhaug i detta avseende: ”Vi kan inte bestämma, men vi kan be och ibland inträffar mirakel”. Det gäller alltså för den esoteriska shamanen att lära sig att läsa av den kosmiska klockan och observera när de kosmiska impulserna inträffar. Det kan också vara väsentligt att stämma sitt magiska ingripande i resonans med andra viktiga kretslopp som solens och månens faser och – vilket jag själv numera gör – mayakalenderns skapelsevågor enligt Carl Johan Callemans system.

Då har vi kommit till frågan om var; alltså lämplig plats för en magisk ceremoni. Eftersom allt, inklusive vi människor, ingår i samma kosmiska väv och faktiskt är del av väven behöver vi strängt taget inte fundera så mycket över frågan om plats. Var vi än befinner oss kan vi fokusera på den magiska intentionen och så fort som intentionen är skapad – i samma ögonblick – når den överallt i väven. Vi behöver alltså inte ”sända” magin någonstans – den blir verksam överallt i och med att den uppsåtas. Det är det som är essensen i kosmos icke-lokala design – allt är närvarande överallt och hela tiden. Inom traditionell shamanism brukar man säga att alla platser är heliga men att en del platser faktiskt är mer heliga än andra, så även om universum är icke-lokalt så kan en helig plats i dess egenskap av port till Drömtiden göra det enklare för oss att samverka med det stora kretsloppet. Det väsentligaste med platsbegreppet är dock den inre plats som magin utförs från. Magikern måste vara i samstämning, samvibration eller resonans med det kosmiska energiflödet. Och förutsättningen för det är att man har släppt sin självviktighet och handlar utifrån en position av icke-jag, dvs med ett uppsåt som överskrider egot och uttrycker en större eller högre målsättning än det egna välbefinnandet – t ex jordens välmåga.

Därmed är vi inne på den tredje aspekten, nämligen hur magin kan utföras. Den magiska intentionen behöver vara strikt fokuserad och det räcker inte med att uttala böner eller goda ord på ett slentrianmässigt eller ytligt sätt. Shamanen måste agera på ett sådant sätt att hen blir ett med uppsåtet, eller annorlunda uttryckt: att shamanen blir det hen åkallar eller sjunger. Sjunger man t ex runor så behöver de sjungas fram så att man blir ett med de aktuella runornas energi. Lätt att säga kanske men svårare att hitta fram till för oss som är socialiserade in i en kultur där människan ses som skild från och därmed också överordnad allt annat i skapelsen. Som med allt annat i esoterisk shamanism: var och en måste finna sin egen väg till att sammansmälta med det magiska uppsåtet. Och man måste komma ihåg att magi är icke-kausal, dvs att det inte finns några klara eller enkla samband mellan orsak och verkan, typ om jag gör A inträffar B. Vi kan inte heller veta exakt vilka förändringar som är möjliga att bidra till – kanske inte ens efteråt. Ödmjukhet inför den egna magin anbefalles, för visserligen kan mirakel inträffa men vi kan inte bestämma när och hur och det är inte vi som åstadkommer miraklet. I bästa fall fungerar magin om vi likt Frank Fools Crow har lyckats i att göra oss till ett ”hollow bone” för kraften från Det stora mysteriet. Vi har då förhoppningsvis medverkat i processen med att frambringa och förändra universums verklighet på det sätt som det själv önskar. I vår del av universum handlar det enligt min förståelse primärt om att försvara, skydda och stärka Moder Jord och hennes heliga platser och samtidigt bidra till ett dynamiskt balanserat leverne för alla som bygger och bor på denna planet. Detta kommer i sin tur att återverka på Nagualen/Det ovetbara/Möjlighetsfältet även om vi omöjligt kan säga hur mycket eller på vilket sätt. Även om vi inte kan definiera vad urkällan är så vet vi att den inte är någon konstant, en gång för alla given. Även den befinner sig i en ständig dynamisk förändring, driven av sin egen energi, sin egen dröm och mottaglig för energipåverkan. Det är energifakta, som Carlos Castaneda kanske skulle ha uttryckt saken.

Denna tankeskiss utgår liksom den tidigare texten Kosmisk extas som grundtillstånd från analyserna i min senaste bok Esoterisk shamanism – En kosmisk magi. Den som vill gå djupare och få mer kött på benen hänvisas till denna bok.

  

Kosmisk extas – vårt grundtillstånd

Hos allt levande är den kosmiska extasen egentligen ett grundtillstånd. Den kan beskrivas som ett tillstånd av enhetskänsla – att allt är ett och hänger samman och att vi är oskiljaktiga delar av detta allt. Det är ett tillstånd där den existentiella alienationen är upphävd; alltså den alienation som hänger samman med att människan (de flesta i alla fall) har utsöndrat sig ur alltets gemenskap genom att skapa samhällen som bygger på exploatering inte bara av människan själv utan – och kanske framför allt – av andra arter och av Moder Jord och hennes kropp och rikedomar. Den ursprungliga enhetskänsla som kännetecknar all skapelse, allt skapande och allt skapat är hos människan i allmänhet ”beslöjad” genom den process av socialisering, disciplinering och utbildning som tar sin början i den allra spädaste barndomen. Hos de flesta vuxna människor ligger den kosmiska extasen dold under flera slöjor eller lager, såväl i medvetandet som i den fysiska kroppen. Att lyfta illusionens slöjor, att kasta av sig illusionens ok, är att avtäcka och släppa fram den kosmiska extasen och att skåda in i den stora kosmiska tomheten, medvetandets mörka hav.

Denna upplevelse av skådande in i Det ovetbara, det kosmiska möjlighetsfältet, befinner sig bortom syntax och kan inte beskrivas på något exakt sätt med vårt mänskliga språk. Enda sättet att närma sig det – förutom genom själva upplevelsen – är genom språkliga metaforer och liknelser. På sätt och vis handlar det också om att försöka beskriva den kosmiska extasen genom att definiera vad den inte är. Den är t ex inte den känsla av upprymdhet och hänförelse som hänger samman med musik, dans, sex, trumning, sinnesvidgande drycker och droger, masshänryckning vid arenaarrangemang som konserter och fotbolls- eller hockeymatcher. Alla sådana upplevelser rymmer visserligen en dimension av att gå ”utom sig” och överskrida jagets gränser, men den kosmiska extasen är något mer, och framför allt något annorlunda. Den kan vara subtil och ska vi säga – avskalad, naken, karg – samtidigt som den är allomfattande och kan fylla hela ens organism med ett vitt inre ljus, som egentligen inte är något ljus; eller med en tomhet som egentligen inte är en tomhet. Det allomfattande innebär att man kan uppleva sig som en mycket liten beståndsdel av en oändligt stor kosmisk väv samtidigt som man inom sig rymmer hela denna kosmiska väv. Att samtidigt ha dessa känslor av icke-jag och jag, av tomhet och fullhet, tidlöshet och tidsmanifestation, ljus och mörker, icke-medvetande och medvetande har jag försökt sammanfatta med begreppet all-medvetande. Detta all-medvetande är en essentiell del av den kosmiska extasen och den innebär alltså en extas som inte på något sätt utsläcker medvetandet utan snarare skärper det och till och med kan sägas rymma all sorts medvetanden, och egentligen också medvetanden som är icke-mänskliga. Man kan alltså i den kosmiska extasen få del av andra människors (t ex förfäders) och andra varelsers (t ex kattugglors) medvetanden, något som ibland tolkas som upplevelser av tidigare liv eller av andra universum.

Eftersom den kosmiska extasen är ett grundtillstånd, en integrerad dimension av den kosmiska matrisen, finns det i alla varelser en inbyggd drift att upphäva alienation och införlivas med detta kosmiska medvetande. Den skulle kanske kunna betecknas som genetisk eller biologisk drift men dessa begrepp är i detta sammanhang bara metaforer. Den inneboende driften efter all-medvetande kommer ur själva matrisen som formger allt i universum, som en impuls från Det ovetbara, det som Carlos Castaneda kallade Nagualen och som en kvantfysiker som David Bohm benämnde ”den implicita ordningen” (the implicate order). Den finns alltid och överallt närvarande men bryter fram, eller snarare flödar fram i vissa situationer och händelser enligt dess egen inre logik. Vi kan uppfatta detta flöde i form av synkroniciteter, alltså meningsfulla sammanträffanden. Det är inte vilka sammanträffanden som helst utan händelser som på djupet inbegriper såväl materiella som mentala processer. ”Som ovan, så ock nedan. Som inom, så ock utom.” Inre medvetandesprång kan äga rum ungefär samtidigt som yttre händelser eller manifestationer, t ex när man möter djur i oväntade situationer. När man väl öppnat sig för dessa perspektiv kommer man att märka att synkroniciteter inträffar ganska ofta – något som i sig kan vara tecken på att man är på rätt väg och har rätt attityd. Det är nämligen inte bara så att det finns en rätt tid och plats för saker och ting, det handlar minst lika mycket om rätt attityd och förhållningssätt. Förutsättningar för att uppleva kosmisk extas är först och främst att man släppt eller detroniserat sin självviktighet och stoppat sin inre dialog. Huruvida man dessutom behöver utplåna sin personliga historia eller som jag föredrar att uttrycka mig, bita av ödets trådar, är något som kan diskuteras. Hur mycket? Allt eller bara delvis? Även detta är en process som inte kan sägas ha någon bestämd slutpunkt – det viktiga är att den pågår.

Vad den esoteriska shamanen eftersträvar är inte bara ögonblick av kosmisk extas utan ett kontinuerligt tillstånd som genomsyras av extasen. Det handlar om att låta extasen vara närvarande i allt man gör och är. Även när man i vardagslivet kan behöva ”trycka ner” extasen för att kunna fungera optimalt i olika sociala sammanhang – det som Castaneda kallade smygande eller kontrollerad dårskap – så vet man att den finns kvar därunder som ett grundtillstånd, som är lätt att återvända till. Liksom meditationstekniker försöker skingra ovidkommande tankar med fraser som ”Åter till andningen” kan man när det gäller extasen helt enkelt fokusera på meningen ”Åter till extasen”. Det går alltså att hålla ett all-medvetande samtidigt som man utför vardagssysslor. Det gäller inte bara sådant som är ett direkt samspel med Moder Jord, som bärplockning, potatissättning eller vedhuggning, utan också andra mer ”industriella” verksamheter som t ex arbete med en slipmaskin, husmålning, däckbyte på en bil eller allehanda uppgifter som hör samman med vanligt lönearbete.

Kosmisk extas är ett tillstånd som man kan stöta på oförhappandes och inte bara i drömmar eller omskakande situationer (så kallade ”andliga nödlägen”) utan också med hjälp av de många tekniker som finns för att bryta igenom illusionerna. Grunden är att man stämmer sig i resonans med det kosmiska energiflödet – den kosmiska Örnens emanationer. Idag har vi möjlighet att välja tekniker från många olika andliga traditioner, tekniker som har fungerat i många hundra eller rentav tusentals år, men man bör vara medveten om att många av dessa tekniker också har en sida av att fungera som illusionsmakare. I stället för att lyfta illusionens slöjor riskerar man att skapa nya illusioner. Det gäller inte bara sådana potenta hjälpmedel som psykoaktiva växter och svampar utan även mer ”harmlösa” tekniker som trumning, magisk sång och dans, meditationer och späkningar av olika slag. Det finns nämligen i det mänskliga medvetandet – ja kanske i allt medvetande – en instans som går under namn som Villfarelsen, Illusionsmakaren, Skuggan m fl och som av olika skäl – kanske rentav som en inbyggd begränsning av vårt medvetande – frambringar nya illusioner när man tror sig lyfta de gamla. Vad Villfarelsen gör är att skapa villvarelser, en sorts avledande avatarer, som fångar medvetandet och omintetgör ett verkligt genombrott till extasen och det kosmiska all-medvetandet. En sådan villfarelse kan vara att man tror att det kosmiska medvetandet bara kan nås i form av kortvariga trippar. Men det är fullt möjligt att nå ett kontinuerligt/vardagligt extastillstånd som då yppar sig som en stämning, ett temperament. Det är detta tillstånd som den esoteriska shamanen eftersträvar och det kan beskrivas som ett tillstånd av total kunskap och total frihet. Shamanen har då kunskap om den kosmiska totaliteten och genom att förstå sin egen ”plats” och ”roll” i det stora sammanhanget når man den totala friheten. Denna kunskap kommer direkt ur Nagualen/Det ovetbara/Medvetandets mörka hav/Den implicita ordningen och kan svårligen definieras, egentligen bara upplevas. Denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin gestaltar sig olika för olika människor. Det ovetbara talar till oss på olika sätt, individuellt anpassat. Det gör det ännu svårare att på något exakt sätt beskriva denna kunskap eftersom den kan upplevas på så många olika sätt. Men vad man däremot kan säga bestämt är att denna direktupplevelse av den kosmiska energin finns inbyggd som en möjlighet i den mänskliga konstitutionen och att den rymmer kunskap av ett allomfattande slag som förankras i och påverkar hela vår organism – inte bara medvetande och hjärna, hjärta, händer och kropp, utan också vår energikropp, vårt ”lysande ägg”.

Utifrån denna kunskap kan vi inte bara förstå och förutse kosmiska impulser – det universum som är på väg att växa fram – utan också förstå vad just vår egen uppgift kan vara i detta stora perspektiv. Shamaners uppgift har genom tidernas lopp varit att skapa/återskapa balans på alla möjliga plan som omfattar människors och jordens välmående och ”lycka”. Idag är den esoteriska shamanens uppgift att medverka till balans också i kosmisk skala och det kan ske genom verklig magi. Om själva kunskapandet kan beskrivas med termen drömmande så handlar magin om manifesterande, alltså hur drömmandet kan omsättas i den ordinära verkligheten. Precis som när det gäller själva drömmandet, omfattandet av all-medvetandet, måste var och en hitta sin egen väg också när det gäller manifesterandet. Var och en måste hitta sina egna svar på vilka intentioner som ska styra magin och vilka processer som är möjliga att medverka i och därmed också påverka.

Den här tankeskissen utgår från de mer utförliga och djuplodande texterna i min senaste bok Esoterisk shamanism så den som vill gå på djupet med dessa existentiella frågor hänvisas till den. Den kosmiska magins förutsättningar, möjligheter och begränsningar kommer jag att ta upp i nästa tankeskiss här på webben under rubriken Kosmisk magi - överallt och alltid.