Hos allt levande är den kosmiska extasen egentligen ett
grundtillstånd. Den kan beskrivas som ett tillstånd av enhetskänsla – att allt
är ett och hänger samman och att vi är oskiljaktiga delar av detta allt. Det är
ett tillstånd där den existentiella alienationen är upphävd; alltså den
alienation som hänger samman med att människan (de flesta i alla fall) har
utsöndrat sig ur alltets gemenskap genom att skapa samhällen som bygger på
exploatering inte bara av människan själv utan – och kanske framför allt – av
andra arter och av Moder Jord och hennes kropp och rikedomar. Den ursprungliga
enhetskänsla som kännetecknar all skapelse, allt skapande och allt skapat är
hos människan i allmänhet ”beslöjad” genom den process av socialisering, disciplinering
och utbildning som tar sin början i den allra spädaste barndomen. Hos de flesta
vuxna människor ligger den kosmiska extasen dold under flera slöjor eller
lager, såväl i medvetandet som i den fysiska kroppen. Att lyfta illusionens
slöjor, att kasta av sig illusionens ok, är att avtäcka och släppa fram den
kosmiska extasen och att skåda in i den stora kosmiska tomheten, medvetandets
mörka hav.
Denna upplevelse av skådande in i Det ovetbara, det
kosmiska möjlighetsfältet, befinner sig bortom syntax och kan inte beskrivas på
något exakt sätt med vårt mänskliga språk. Enda sättet att närma sig det –
förutom genom själva upplevelsen – är genom språkliga metaforer och liknelser.
På sätt och vis handlar det också om att försöka beskriva den kosmiska extasen
genom att definiera vad den inte är.
Den är t ex inte den känsla av upprymdhet och hänförelse som hänger samman med
musik, dans, sex, trumning, sinnesvidgande drycker och droger, masshänryckning
vid arenaarrangemang som konserter och fotbolls- eller hockeymatcher. Alla
sådana upplevelser rymmer visserligen en dimension av att gå ”utom sig” och
överskrida jagets gränser, men den kosmiska extasen är något mer, och framför
allt något annorlunda. Den kan vara subtil och ska vi säga – avskalad, naken, karg
– samtidigt som den är allomfattande och kan fylla hela ens organism med ett
vitt inre ljus, som egentligen inte är något ljus; eller med en tomhet som
egentligen inte är en tomhet. Det allomfattande innebär att man kan uppleva sig
som en mycket liten beståndsdel av en oändligt stor kosmisk väv samtidigt som
man inom sig rymmer hela denna
kosmiska väv. Att samtidigt ha dessa
känslor av icke-jag och jag, av tomhet och fullhet, tidlöshet och
tidsmanifestation, ljus och mörker, icke-medvetande och medvetande har jag
försökt sammanfatta med begreppet all-medvetande. Detta all-medvetande är en
essentiell del av den kosmiska extasen och den innebär alltså en extas som inte
på något sätt utsläcker medvetandet utan snarare skärper det och till och med
kan sägas rymma all sorts medvetanden, och egentligen också medvetanden som är
icke-mänskliga. Man kan alltså i den kosmiska extasen få del av andra
människors (t ex förfäders) och andra varelsers (t ex kattugglors) medvetanden,
något som ibland tolkas som upplevelser av tidigare liv eller av andra
universum.
Eftersom den kosmiska extasen är ett grundtillstånd,
en integrerad dimension av den kosmiska matrisen, finns det i alla varelser en inbyggd
drift att upphäva alienation och införlivas med detta kosmiska medvetande. Den
skulle kanske kunna betecknas som genetisk eller biologisk drift men dessa
begrepp är i detta sammanhang bara metaforer. Den inneboende driften efter
all-medvetande kommer ur själva matrisen som formger allt i universum, som en
impuls från Det ovetbara, det som Carlos Castaneda kallade Nagualen och som en
kvantfysiker som David Bohm benämnde ”den implicita ordningen” (the implicate order). Den finns alltid
och överallt närvarande men bryter fram, eller snarare flödar fram i vissa
situationer och händelser enligt dess egen inre logik. Vi kan uppfatta detta
flöde i form av synkroniciteter, alltså meningsfulla sammanträffanden. Det är inte
vilka sammanträffanden som helst utan händelser som på djupet inbegriper såväl
materiella som mentala processer. ”Som ovan, så ock nedan. Som inom, så ock
utom.” Inre medvetandesprång kan äga rum ungefär samtidigt som yttre händelser
eller manifestationer, t ex när man möter djur i oväntade situationer. När man
väl öppnat sig för dessa perspektiv kommer man att märka att synkroniciteter
inträffar ganska ofta – något som i sig kan vara tecken på att man är på rätt
väg och har rätt attityd. Det är nämligen inte bara så att det finns en rätt
tid och plats för saker och ting, det handlar minst lika mycket om rätt attityd
och förhållningssätt. Förutsättningar för att uppleva kosmisk extas är först
och främst att man släppt eller detroniserat sin självviktighet och stoppat sin
inre dialog. Huruvida man dessutom behöver utplåna sin personliga historia
eller som jag föredrar att uttrycka mig, bita av ödets trådar, är något som kan
diskuteras. Hur mycket? Allt eller bara delvis? Även detta är en process som
inte kan sägas ha någon bestämd slutpunkt – det viktiga är att den pågår.
Vad den esoteriska shamanen eftersträvar är inte
bara ögonblick av kosmisk extas utan ett kontinuerligt tillstånd som genomsyras
av extasen. Det handlar om att låta extasen vara närvarande i allt man gör och
är. Även när man i vardagslivet kan behöva ”trycka ner” extasen för att kunna
fungera optimalt i olika sociala sammanhang – det som Castaneda kallade
smygande eller kontrollerad dårskap – så vet man att den finns kvar därunder
som ett grundtillstånd, som är lätt att återvända till. Liksom
meditationstekniker försöker skingra ovidkommande tankar med fraser som ”Åter
till andningen” kan man när det gäller extasen helt enkelt fokusera på meningen
”Åter till extasen”. Det går alltså att hålla ett all-medvetande samtidigt som
man utför vardagssysslor. Det gäller inte bara sådant som är ett direkt samspel
med Moder Jord, som bärplockning, potatissättning eller vedhuggning, utan också
andra mer ”industriella” verksamheter som t ex arbete med en slipmaskin,
husmålning, däckbyte på en bil eller allehanda uppgifter som hör samman med
vanligt lönearbete.
Kosmisk extas är ett tillstånd som man kan stöta på
oförhappandes och inte bara i drömmar eller omskakande situationer (så kallade ”andliga
nödlägen”) utan också med hjälp av de många tekniker som finns för att bryta
igenom illusionerna. Grunden är att man stämmer sig i resonans med det kosmiska
energiflödet – den kosmiska Örnens emanationer. Idag har vi möjlighet att välja
tekniker från många olika andliga traditioner, tekniker som har fungerat i
många hundra eller rentav tusentals år, men man bör vara medveten om att många
av dessa tekniker också har en sida av att fungera som illusionsmakare. I
stället för att lyfta illusionens slöjor riskerar man att skapa nya illusioner.
Det gäller inte bara sådana potenta hjälpmedel som psykoaktiva växter och
svampar utan även mer ”harmlösa” tekniker som trumning, magisk sång och dans,
meditationer och späkningar av olika slag. Det finns nämligen i det mänskliga
medvetandet – ja kanske i allt medvetande – en instans som går under namn som
Villfarelsen, Illusionsmakaren, Skuggan m fl och som av olika skäl – kanske
rentav som en inbyggd begränsning av vårt medvetande – frambringar nya
illusioner när man tror sig lyfta de gamla. Vad Villfarelsen gör är att skapa villvarelser, en sorts avledande
avatarer, som fångar medvetandet och omintetgör ett verkligt genombrott till
extasen och det kosmiska all-medvetandet. En sådan villfarelse kan vara att man
tror att det kosmiska medvetandet bara kan nås i form av kortvariga trippar.
Men det är fullt möjligt att nå ett kontinuerligt/vardagligt extastillstånd som
då yppar sig som en stämning, ett temperament. Det är detta tillstånd som den
esoteriska shamanen eftersträvar och det kan beskrivas som ett tillstånd av
total kunskap och total frihet. Shamanen har då kunskap om den kosmiska
totaliteten och genom att förstå sin egen ”plats” och ”roll” i det stora
sammanhanget når man den totala friheten. Denna kunskap kommer direkt ur
Nagualen/Det ovetbara/Medvetandets mörka hav/Den implicita ordningen och kan
svårligen definieras, egentligen bara upplevas.
Denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin gestaltar sig olika för
olika människor. Det ovetbara talar till oss på olika sätt, individuellt
anpassat. Det gör det ännu svårare att på något exakt sätt beskriva denna
kunskap eftersom den kan upplevas på så många olika sätt. Men vad man däremot
kan säga bestämt är att denna direktupplevelse av den kosmiska energin finns
inbyggd som en möjlighet i den mänskliga konstitutionen och att den rymmer
kunskap av ett allomfattande slag som förankras i och påverkar hela vår
organism – inte bara medvetande och hjärna, hjärta, händer och kropp, utan
också vår energikropp, vårt ”lysande ägg”.
Utifrån denna kunskap kan vi inte bara förstå och
förutse kosmiska impulser – det universum som är på väg att växa fram – utan också
förstå vad just vår egen uppgift kan vara i detta stora perspektiv. Shamaners
uppgift har genom tidernas lopp varit att skapa/återskapa balans på alla
möjliga plan som omfattar människors och jordens välmående och ”lycka”. Idag är
den esoteriska shamanens uppgift att medverka till balans också i kosmisk skala
och det kan ske genom verklig magi. Om själva kunskapandet kan beskrivas med
termen drömmande så handlar magin om manifesterande, alltså hur drömmandet
kan omsättas i den ordinära verkligheten. Precis som när det gäller själva
drömmandet, omfattandet av all-medvetandet, måste var och en hitta sin egen väg
också när det gäller manifesterandet. Var och en måste hitta sina egna svar på
vilka intentioner som ska styra magin och vilka processer som är möjliga att
medverka i och därmed också påverka.
Den här tankeskissen utgår från de mer utförliga och djuplodande texterna i min senaste bok Esoterisk shamanism så den som vill gå på djupet med dessa existentiella frågor hänvisas till den. Den kosmiska magins förutsättningar, möjligheter och begränsningar kommer jag att ta upp i nästa tankeskiss här på webben under rubriken Kosmisk magi - överallt och alltid.
