Respit för San Francisco Peaks

En omröstning i veckan i stadsstyrelsen för Flagstaff i Arizona blev en framgång för områdets ursprungsfolk och ger ytterligare respit för bergsmassivet San Francisco Peaks. Med fem röster mot två beslutade styrelsen, bland annat efter passionerade inlägg från representanter för navajo, hopi, havasupai och zuni, att säga nej till tillverkning av konstsnö av stadens dricksvatten för skidanläggningen Snowbowl.
Striden om Snowbowl har pågått ända sedan den först byggdes på 1930-talet. Anledningen är att ursprungsfolken i Arizona, Utah och New Mexico betraktar San Francisco Peaks som ett mycket heligt massiv med en alldeles speciell plats i deras traditionella andlighet och livsstil. Här hämtar medicinmän och medicinkvinnor läkeörter och stenar, här håller hopis regnbringande kachinas till under vinterhalvåret, hit genomför de pilgrimsvandringar och håller ceremonier.
Striden har intensifierats de senaste åren sedan ägaren till skidanläggningen fått tillstånd av den federala Bureau of Land Management som formellt äger området att bygga ut anläggningen och också att använda renat avloppsvatten från Flagstaff för snötillverkning – något som urfolken såg som ett oerhört övergrepp på deras andlighet. Navajo (Diné) drev saken till domstol och lyckades tillfälligt stoppa snötillverkningen men en högre instans gav grönt ljus. Obama-administrationen bad dock parterna att försöka hitta alternativ och då dök förslaget upp att i stället använda Flagstaffs dricksvatten till snökanonerna – ett förslag som indiannationerna också motsatte sig. De är emot både skidanläggningen och all tillverkning av konstsnö där.
Sedan Flagstaff nu sagt nej till det senaste förslaget gäller det ursprungliga beslutet om renat avloppsvatten, men det har nu åter hamnat i domstol – den här gången med motiveringen att det skulle kunna innebära hälsorisker att tillverka sådan konstsnö. Kampen fortsätter alltså.
För den som vill läsa mer om denna viktiga strid hänvisar jag till Save the Peaks och citerar avslutningsvis vad presidenten för Navajo Nation, Joe Shirley Jr, lät hälsa till stadsstyrelsen i Flagstaff före den viktiga omröstningen om San Francisco Peaks, som heter Dook’o’osliid på navajo: ”Överallt i Navajoland kan man varje dag i veckan också i denna moderna värld höra sånger och ceremonier för att bringa balans till vårt folks liv som åkallar namnet på denna heliga plats, Dook’o’osliid. För oss Diné representerar det heliga berget i väst livet självt. Vårt heliga gudomliga väsen Kvinnan-som-förändrar sig (Changing Woman) placerade detta berg här för oss och fäste det vid jorden med en solstråle…Ända sedan dess har Diné rest till detta heliga berg för att samla örter och förrätta sina ceremonier och böner. Den vördnad som Diné känner för Dook’o’osliid har aldrig upphört eller minskat… Jag ber er att lyssna till min vädjan och ge ett svar så att det andliga livet för mitt folk kan fortsätta oantastat i 50 år, 100 år, 500 år till, så som det har gjort under det gångna millenniet.”

Kondoren dansar över Grand Canyon

Grand Canyon måste vara ett av världens mest fotograferade turistmål. Även i april är det en strid ström av besökare vid utsiktspunkterna längs med rimmen på 2 000 meters höjd. Man hör spanska, japanska, tyska, hindi och en hel del bräkande amerikanska idiom. Men under denna turistiska yta är detta en mycket helig och kraftfull plats.
Hopi och zuni anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon. Exakt var vill de naturligtvis inte avslöja, men traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar till och i Grand Canyon. En sådan är utsökt och respektfullt beskriven i Jack Pages storverk Hopi. Canyonen är också hem för två andra indianfolk - havasupai och hualapai - som har egna reservat här.
Om man sätter sig i lugn och ro på någon av utsiktsplatserna, kopplar bort turistsorlet och försöker kontemplera canyonen i sitt eget inre djup kommer man att finna att detta djup hör samman med canyonens djup. Här finns en sinnesvidgande dimension som man kan göra sig mottaglig för och ta del av. Jag vill beskriva upplevelsen som sam-hörighet och sam-andning med Moder Jord. Detta är en mega-kraftplats.
Plötsligt uppenbarar sig en jättelik rovfågel rakt framför oss. Den bara finns där helt plötsligt precis som havsörnar kan göra därhemma. Med vingarna fullt utbredda och ett och annat makligt vingslag passerar den rakt över oss. Ett budskap? Absolut! Och vilken mäktig syn! Det är en kondor. De kan ha en vingbredd på över tre meter. På 1980-talet fanns bara ett 20-tal exemplar kvar av denna kondor, men genom ett idogt och lyckosamt kläcknings- och utplaceringsprogram finns det numera 300 kondorer - ett 60-tal av dem i Arizona. Ett antal häckar framgångsrikt i Grand Canyon.
När jag i solnedgången ser canyonens färger mättas och sedan blekna igen grunnar jag på kondorens budskap. Den har likt urbefolkningen här i sydväst lyckats överleva 500 års hårdhänt kolonisering och rovdrift för att lugnt och värdigt fortsätta sin upphöjda dans i det stora kosmiska kretsloppet. Och just i solnedgångens sista flämtande ljusspel ser jag canyonens väggar mycket långsamt, men ändå märkbart, röra sig med denna dans.

Fortsatt motstånd mot konstsnö på heligt berg

Kampen fortsätter mot planerna på att tillverka konstsnö på skidanläggningen Snowbowl vid San Francisco Peaks utanför Flagstaff i Arizona, rapporterar tidningen Arizona Daily Sun. Bergen betraktas som heliga av 13 indianstammar i området, bland dem navajo, hopi och havasupai som har helt andra namn på bergen – som Doko’oo’slid och Nuvatukaovi.
Skidanläggningen Snowbowl ligger på federal mark men är privatägd. Den började byggas på 1930-talet trots motstånd från indiannationerna och har sedermera expanderat och även fått domstolsutslag på att de under vintermånaderna vid behov får tillverka konstsnö av renat avloppsvatten från staden Flagstaff. Indianernas hårdnackade motstånd mot dessa ingrepp, som man uppfattar som en skymf, har jag tidigare skildrat här och här .
När Obama-administrationen tillträdde avvaktade Jordbruksdepartementet med det slutgiltiga tillståndet och uppmanade Flagstaff att ta fram ett alternativ till avloppsvattnet som råvara för konstsnön. Nu finns ett sådant förslag som går ut på att pumpa upp vatten nedströms från Flagstaffs reningsverk men motståndet är kompakt även mot detta modifierade alternativ.
Leigh Kuwanwisiwma, chef för Hopi Cultural Preservation Office, säger till Arizona Daily Sun att hopis är emot all form av konstsnö på San Francisco Peaks, som de betraktar som vinterhem för det regnbringande kachinafolket.
Carletta Tilousi, som är medlem i havasupais stamråd, säger:
- Att av ekonomiska skäl tillverka konstsnö innebär fortfarande att man skymfar heliga berg. Vilken process de än använder för att göra konstsnö så är den fortfarande oacceptabel för havasupaifolket.
Motståndet mot exploateringen av San Francisco Peaks samordnas av Save The Peaks Coalition som på sin hemsida har massor av material om bergens historia och betydelse.

Uranbrytning i Grand Canyon

USA:s inrikesminister Ken Salazar har lagt ett tvåårigt moratorium på ny uranbrytning i ett område på en halv miljon hektar runt Grand Canyon. Moratoriet omfattar dock inte gamla tillstånd och sedan december 2009 bryter det kanadensiska bolaget Denison Mines uran vid den norra kanten av Grand Canyon, skriver Censored News.
Den uranhaltiga malmen fraktas per lastbil till bolagets processanläggning i Blandning i Utah där den koncentreras till så kallad yellowcake, som sedan bearbetas vidare för att användas som bränsle i kärnkraftverk.
Det finns idag omkring 8 000 inmutningar för uranbrytning i sydvästra USA. Med tanke på att president Obama har gett lånegarantier för bygget av fyra nya kärnkraftsreaktorer och ställt i utsikt ännu större satsning på ny kärnkraft så handlar det om högst reella hot. Denison Mines är först ut, men det är inte vilket område som helst som de bryter uran i. Förutom att Grand Canyon är ett storslaget geologiskt monument med miljontals besökare från hela världen varje år är den också boplats och hem för två indianfolk – Havasupai och Hualapai – och den betraktas som mycket helig av ett antal ursprungsfolk. Hopis t ex anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon och traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar i canyonen. Och när man besöker den slås man inte bara av de storslagna vyerna utan av den särskilda kraft som finns där. Det är en av världens viktigaste kraftplatser och där måste all uranbrytning stoppas!
Såväl Havasupai som Hualapai har förbjudit uranbrytning i området, men frågan är vilken tyngd stammarnas beslut får när det slutliga avgörandet ligger hos federala myndigheter. En intelligent gissning är att gruvbolagen kommer att få bryta betydligt mer än vad som är hälsosamt för människor, djur, växter och Moder Jord. Navajo kallar uran för det gula monstret, som definitivt ska lämnas kvar i marken. Många navajoer känner ännu idag effekterna av den uranbrytning som skett på reservatet - i form av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar, förgiftat grundvatten och radioaktiva gruvhål och varphögar runt om i landskapet. 2005 förbjöd navajos stamråd all uranhantering i Navajo Nation och tillsammans med Acoma, Laguna, Zuni och Hopi har de lyckats utverka ett tillfälligt skydd för det heliga berget Mount Taylor som Traditional Cultural Property.
Uranbrytning kan bli ett reellt hot också i Sverige, där inte minst kanadensiska mineralbolag provborrar på en rad olika platser. Det kan ni läsa mer om hos Nej till uranbrytning. Också i Sverige måste uranet lämnas kvar i marken!