Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 19 april 2010

Kondoren dansar över Grand Canyon

Grand Canyon måste vara ett av världens mest fotograferade turistmål. Även i april är det en strid ström av besökare vid utsiktspunkterna längs med rimmen på 2 000 meters höjd. Man hör spanska, japanska, tyska, hindi och en hel del bräkande amerikanska idiom. Men under denna turistiska yta är detta en mycket helig och kraftfull plats.
Hopi och zuni anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon. Exakt var vill de naturligtvis inte avslöja, men traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar till och i Grand Canyon. En sådan är utsökt och respektfullt beskriven i Jack Pages storverk Hopi. Canyonen är också hem för två andra indianfolk - havasupai och hualapai - som har egna reservat här.
Om man sätter sig i lugn och ro på någon av utsiktsplatserna, kopplar bort turistsorlet och försöker kontemplera canyonen i sitt eget inre djup kommer man att finna att detta djup hör samman med canyonens djup. Här finns en sinnesvidgande dimension som man kan göra sig mottaglig för och ta del av. Jag vill beskriva upplevelsen som sam-hörighet och sam-andning med Moder Jord. Detta är en mega-kraftplats.
Plötsligt uppenbarar sig en jättelik rovfågel rakt framför oss. Den bara finns där helt plötsligt precis som havsörnar kan göra därhemma. Med vingarna fullt utbredda och ett och annat makligt vingslag passerar den rakt över oss. Ett budskap? Absolut! Och vilken mäktig syn! Det är en kondor. De kan ha en vingbredd på över tre meter. På 1980-talet fanns bara ett 20-tal exemplar kvar av denna kondor, men genom ett idogt och lyckosamt kläcknings- och utplaceringsprogram finns det numera 300 kondorer - ett 60-tal av dem i Arizona. Ett antal häckar framgångsrikt i Grand Canyon.
När jag i solnedgången ser canyonens färger mättas och sedan blekna igen grunnar jag på kondorens budskap. Den har likt urbefolkningen här i sydväst lyckats överleva 500 års hårdhänt kolonisering och rovdrift för att lugnt och värdigt fortsätta sin upphöjda dans i det stora kosmiska kretsloppet. Och just i solnedgångens sista flämtande ljusspel ser jag canyonens väggar mycket långsamt, men ändå märkbart, röra sig med denna dans.