Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Judisk shamanism lyfter illusionens slöja

Att det har funnits judiska mystika traditioner under flera tusen år är väl allmänt känt. Den som undersöker ämnet lite noggrannare kommer att finna att det också har funnits en judisk shamanism och att gränsen mellan mystiken och shamanismen har varit flytande och föränderlig.

Av någon anledning har ett par böcker om judisk mystik och shamanism kommit till mig och det är böcker som rymmer fantastisk visdom att ta del av. Den ena är Gershom Scholems klassiker Den judiska mystiken från 1962 som kom i svensk översättning på Symposion 1992 och fortfarande går att få tag på i bokhandeln. Det är en väldigt akademisk analys av den judiska mystikens långa och mångfacetterade utveckling, där de olika mystika riktningarna utvecklades ur och i opposition till varandra. Scholem är själv ingen mystiker men har åstadkommit ett verkligt djuplodande och lärt verk. Den andra boken är Magic of the Ordinary: Recovering the Shamanic in Judaism (North Atlantic Books 2003) av rabbinen Gershon Winkler, verksam i sydvästra USA. Om Scholems bok är litterärt knäckebröd så kan Winklers bok snarast betecknas som en andlig ädelsten av högsta karat.

Winkler är en minst sagt ovanlig rabbin, uppvuxen och initierad inom ultraortodox judaism, men numera en utövare av judisk mystik och shamanism i nära samarbete med andliga företrädare för amerikanska ursprungsfolk, bl a genom organisationen Walking Stick Foundation. Utgångspunkten för Magic of the Ordinary är att det faktiskt finns en judisk shamanism och att den kännetecknas av att den är jordbaserad och ärar det feminina; att den betraktar jorden som helig och ser gudomligt medvetande i alla organismer och företeelser; att den arbetar med de fyra riktningarna och medicin från djur, växter och mineraler; att den anser att allt i den materiella världen har sitt ursprung i den andliga världen och att det bara är en illusionens slöja som skiljer de andliga och fysiska dimensionerna. 

Den ursprungliga judiska andligheten handlar om att få en direktupplevelse av Skaparen genom Skapelsens pågående process. Illusionens slöja finns i våra medvetanden som ett inrotat tänkesätt som kan överskridas genom sinnesvidgande ceremonier och droger eller genom att man är så närvarande i den kända världen att det okända blir som en andra natur. Det är detta som navajoerna kallar ”att vandra i skönhet”. Andligheten, transcendensen och magin finns i mötet med den vanliga världens alla företeelser och händelser. Winkler kallar detta för Den heliga vandringen (The Sacred Walk) vilket innebär att man öppnar sig för och tar del av den gudomligt inspirerade visdomen hos växter, djur och stenar. ”Naturen är mer än döljandet av mysteriet. Den är i sig själv just det mysterium som den så skickligt döljer.” Det gudomliga mysteriet är inpräglat i hela Skapelsen och därför är hela Skapelsen också bärare av visdom och kraft. Vad den judiska mystikern/shamanen tar del av är ”den ständigt flödande floden av visdom och insikt, magi och upplysning, som oavbrutet strömmar ut från den Heliga Källan”. Det evigt dynamiska skapandet har sitt ursprung i den aspekt av gudomen som betecknas som Elohim. Det namn som vi oftast förknippar med judaismens gud är Jahve (JHVH), men det är, som Winkler påpekar, inte namnet på Gud utan på Guds relation med universum (i pluralform!).

Winkler betraktar judiska profeter som Moses, Job och Jesaja som shamaner och hans bok innehåller en mängd citat från deras böcker i Gamla testamentet. Här tycker jag att Winkler suddar ut gränserna mellan mystik och shamanism lite väl mycket men jag håller med om att det finns många shamanska fragment i Gamla testamentets böcker – precis som det gör i Den poetiska Eddans sånger. För att utvinna den dolda visdomen ur dessa bibeltexter behöver man nog som Winkler behärska hebreiska. Jag har läst citaten i 1917 års svenska översättning och den missar helt eller delvis esoteriken i texterna, t ex när det gäller hebreiskans namn på de olika aspekterna av Gud. I svensk översättning blir det nästan alltid ”Herren” och alltså en kristen definition av judisk mystik. Fungerar inte alls!

Gershon Winkler

Något av det viktigaste i den judiska mystiken och shamanismen – och något som föregriper kvantfysikens paradigm – är synen på Skapelsens ömsesidighet och flödande dynamik. Allt speglas i allt; det oändliga skimrar fram genom det ändliga; det gudomliga ljuset visar sig i ständigt nya former och modifikationer, ”för den ene si, för den andre så”; Guds ord, som alltså genomströmmar hela skapelsen, har en unik innebörd för varje enskild människa; Gud är i allt och i Gud finns något som ligger djupare än alla begrepp och bara kan framställas i paradoxer; den ständiga kosmiska förändringen omfattar inte bara skapelsen och människans värld utan även Gud själv; i denna dynamiska process har människan en kosmisk mission i att ”laga världen” och bidra till att återupprätta den ursprungliga enheten från Skapelsens begynnelse; i bönen/ceremonin strålar den mänskliga och gudomliga impulsen samman och samverkar; varje unikt ögonblick kräver en egen unik bön i detta kosmiska flöde.

Därmed är vi inne på frågan om magin i den judiska mystiken och shamanismen. Det har alltid funnits en klar insikt om att den som transcenderar illusionens slöja och kommer i direktkontakt med Den gudomliga källan kan få förmågan att påverka saker och förhållanden i den ordinära verkligheten. ”Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.” Förutsättningen för att kunna manifestera det andliga på det fysiska planet är att shamanen/magikern har en ödmjuk attityd och är balanserad i förhållande till hela Skapelsen, alltså allt som är. Men Winkler höjer ett varningens finger: den som tror att hen har greppat Mysteriet är fortfarande kvar i illusionen. Ytterst är det Skaparen som avgör om magin, t ex i form av healing, kommer att vara verkningsfull.

Det finns andra judiska mystiker som betraktar utövandet av magi som ett stickspår eller rent av något som är negativt i sig själv. Det gäller t ex den medeltida kabbalisten Abraham Abulafia (1200-talet) som betraktade magin som en förfalskning av den sanna mystiken. Det får mig osökt att tänka på Segerdrivas varning till Sigurd Fafnesbane om att inte använda förvanskade och förvrängda runor. Magi och magisk förmåga kan faktiskt bli ett hinder för andlig insikt och därmed också en broms i den mänskliga missionen ”att laga världen”. Detta var ju också ett bärande tema hos Carlos Castanedas mentor don Juan Matus. Inte för inte avslutar Gershon Winkler sin bok med att definiera judisk shamanism som ”att göra utan att göra.”

Både Magic of the Ordinary och Den judiska mystiken är inspirerande guldgruvor för alla som trevar sig fram längs shamanska vägar. Båda delar rikligt med sig av visdom från en väldigt ursprunglig och komplex tradition, som är oändligt mycket mer omfattande än vad denna lilla recension lyckas beskriva.