Att demaskera maskincivilisationen

För varje sann civilisationskritiker är det väldigt lockande att öppna en bok med texter som vill ”avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar” och som försöker utveckla alternativa idésystem med högre sannings- och överlevnadsvärde. En sådan bok är Myten om maskinen – Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010) av Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
Hornborg är som mest spännande när han formulerar och analyserar begrepp som ”teknomassa”, ”maskinen som fetisch” (inspirerad av Marx teori om pengar som fetisch), ”maskinen som komplott”, ”maskinen som samhälleligt fenomen”, ”imperialismens termodynamik”, ”teknik som omfördelning av tid och rum”, ”den industriella revolutionen som miljöbelastningsförskjutning” etc. Hornborg anser att teknisk utveckling och tillväxt är organiskt förbundna med och förutsätter underutveckling och miljöförstörelse någon annanstans. Maskiner är samhälleliga fenomen som inte kan existera utan ojämn överföring av energi och resurser mellan olika skikt i världssamhället, mellan centrum och periferi. De industriella infrastrukturerna i Europa, Nordamerika och Ostasien kan inte existera utan de djupa klyftorna mellan rika och fattiga.
Världen är för Hornborg ett nollsummespel och inte det eviga ymnighetshorn som industricivilisationens nationalekonomi predikar. Industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan. Maskincivilisationen bygger på en kolonisering av periferin och dess resurser – och även på en kolonisering av framtidens generationer och resurser. Genom tekniken blir den enes tidsförlust (de som arbetar med att ta fram resurser och energi till maskineriet) den andres tidsvinst (de som bor i centrum och njuter frukterna av maskineriet). Genom själva utbytesprocessen förstärks i sin tur det ojämna utbytet. Det ojämna utbytet ökar maskinsamhällets möjligheter till ännu mer ojämnt utbyte – det är det som ekonomer betecknar som fortsatt (och ”nödvändig”) tillväxt. Teknik handlar, enligt Hornborg, i grunden om att förbruka tid och rum i syfte att spara tid och rum, för någon. Människor och natur på en plats exploateras för att spara tid och rum för och överföra resurser till andra människor på andra platser.
Hornborg ser talet om ”miljöhänsyn” och ”hållbarhet” som en fortsatt illusion om maskinsamhällets möjlighet att överleva på lång sikt. Det förhärskande paradigmet går ju ut på att sprida industri, tillväxt och utveckling till hela världen men enligt Hornborg är det en omöjlighet eftersom maskineriet, ja hela den tekniska utvecklingen, bygger på ett globalt utbyte som alltid gynnar vissa på bekostnad av andra. Teknikens själva väsen är att omfördela tid och rum.
Hornborg konstaterar att civilisationer bryter samman när de blir för komplexa och att de småskaliga samhällen som växer fram ur stora civilisationers implosion är mer ändamålsenliga än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati. En stor global kris ”kan faktiskt vara vår stora möjlighet”. Hornborg pekar t ex på hur man skulle kunna skapa en särskild utbytessfär och valuta för det lokala landskapets produkter (livsmedel, byggmaterial, energi) för att skilja dem och skydda dem från spekulation och produkter som fordrar en global arbetsfördelning (telekommunikationer, avancerad medicin m m). ”Det skulle åter bli rationellt att hushålla med resurserna på ett sätt som i första hand syftar till långsiktig försörjning av människor, snarare än maskiner”. Och kanske kan hans eget teoretiska arbete bidra till den nödvändiga omställningen/avvecklingen av maskincivilisationen.
På min hemsida finns en längre analys av Myten om maskinen där jag också utvecklar en kritik av Hornborgs försök att överskrida maskincivilisationens tankesystem med dess egna tankekategorier.

Maskin-imperiet under demontering

Det finns ett gemensamt mönster för hur imperier går under. Historiskt sett har nedgångsprocesserna varit komplexa och utdragna – ofta har de sträckt sig över flera hundra år. Det är många faktorer som har samverkat och de direkt utlösande orsakerna kan skilja sig åt (överutnyttjande av naturresurser, militära angrepp utifrån, naturkatastrofer etc) men gemensamt är att imperier går under när de blivit alltför komplexa.
Upp till en viss nivå är komplexiteten och den därmed sammanhängande storleken en positiv och dynamisk faktor, men någonstans, någon gång når alla imperier en punkt när komplexiteten blir alltför komplex och blir en tärande och rent av destruktiv faktor. Det krävs mer resurser för att upprätthålla samhällets komplexitet än vad komplexiteten ger tillbaka. Det kan handla om svårigheter att försörja en svällande stadsbefolkning, problem med att underhålla stora konstbevattningssystem, storskaliga jordbruksmetoder som eroderar bort matjorden, tekniska system som bryter samman, kostsamma militära äventyr och maktstrukturer som inte längre går att vare sig motivera eller underhålla.
Ta alla stora imperier som uppstått och försvunnit under den mänskliga historien och ni hittar samma mönster: i Babylonien, Indien, Kina, inka- och maya-imperierna, Romarriket, de spanska, brittiska och sovjetiska imperierna och nu också USA-imperiet.
När vi använder ord som sammanbrott, undergång, implosion eller demontering för det tankarna till snabba och katastrofala förlopp, men de flesta imperier har imploderat så långsamt att invånarna kanske inte ens märkt eller förstått att imperiet befunnit sig i fritt fall. Som den amerikanske ärkedruiden John Michael Greer har påpekat handlar en imperieundergång snarare om att rulla nedför en sluttning än att störta rakt ner i ett bråddjup. Och under nedgångsprocessen kommer också perioder av tillfällig stabilisering och rentav uppgång, t ex när det gäller materiella förhållanden.
Det brittiska imperiets nedgång inleddes t ex redan efter första världskriget men accelererade under och efter det andra världskriget. Fynden av Nordsjöolja, liksom den finansiella sektorns snabba tillväxt, hejdade tillfälligt nedgången under 1980- och 1990-talen men nu är den i full sving igen.
Sovjetimperiets implosion gick snabbare av flera specifika orsaker, bl a den ohållbara krigföringen i Afghanistan, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och det alltmer korrupta politiska systemet.
USA-imperiet då? Ja, frågar ni mig så säger jag att nedgången inleddes med förlusten i Vietnamkriget som ägde rum samtidigt som USA:s ställning som ledande industrination urholkades, med så kallade rostbälten av nedlagda industrier i norra och nordöstra USA. En tredje viktig faktor var att USA redan då, på 1970-talet, blev en oljeimportör i stället för oljeexportör. Sedan har nedgången delvis maskerats av finanssektorns uppblomstring (vars komplexitet var starkt bidragande till krisen 2008 och spelar en viktig roll i den kommande, fortsatta nedgången) och kontinuerlig krigföring i t ex Irak och Afghanistan. Men ”den enda supermakten” (till följd av sovjetimperiets implosion) har tänjt sina militära resurser till det yttersta och ihåligheten i dess makt är uppenbar, även om den amerikanska krigsmakten fortfarande besitter en enorm eld- och förstörelsekraft. Att det är det militärindustriella komplexet som har makten i detta imperium framgår med all önskvärd tydlighet av president Obamas senaste regeringsrockad: CIA-chefen Panetta blir försvarsminister medan chefen för Afghanistaninsatsen general Petraeus blir ny CIA-chef.
Hur kommer då Sverige in i detta sammanhang? Jo, vi är en del av industricivilisationens imperium, som vi också kan kalla maskincivilisationens imperium eller maskinimperiet. Vi följer med i nedgången. Det finns många tecken på att även det svenska samhällets komplexitet nått sådana nivåer att den har blivit en nedbrytande faktor. Hela privatiseringsvågen när det gäller allmän, gemensam egendom, i form av utförsäljning eller så kallad avknoppning är ett uttryck för denna process. Stora och viktiga sektorer av samhället har gjorts ogenomskinliga, alltmer komplicerade och svåra att överblicka. Jag tänker på sådant som bolagiseringen och uppsplittringen av SJ i ett antal bolag med ansvar för delområden av infrastrukturen. Resultat: kaos och oklara ansvarsförhållanden. Eller ta skolan – en av industrisamhällets grundbultar: avknoppad, utsåld, fragmentiserad och ”övervakad” av ett skolverk utan muskler och verktyg. Eller elproduktion och –distribution: konkurrens som inte är konkurrens utan oligopol med en inriktning som konserverar bestående produktions- och konsumtionssystem.
På vår rullning nedför industricivilisationens slänt kan det vara viktigt att återreglera mycket av det som avreglerats och skingrats för vinden – inte minst för att det underlättar den omställning som industrisamhället förr eller senare måste igenom för att vi människor ska kunna leva i balans med Moder Jord. Redan under rullningen nerför är det viktigt att vi som individer och kollektiv börjar ställa om våra sätt att tänka, producera och konsumera, resa och bo. Att börja omställningen nu är ett sätt att bidra till maskinimperiets demontering. Att maskincivilisationen närmar sig sin bortre parentes bör vi hälsa med glädje eftersom det kan bana väg för ett nytt och bättre sätt att leva.