Att demaskera maskincivilisationen

För varje sann civilisationskritiker är det väldigt lockande att öppna en bok med texter som vill ”avslöja och befria oss från våra kollektivt mest omhuldade teknologiska fetischer och tvångsföreställningar” och som försöker utveckla alternativa idésystem med högre sannings- och överlevnadsvärde. En sådan bok är Myten om maskinen – Essäer om makt, modernitet och miljö (Daidalos 2010) av Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
Hornborg är som mest spännande när han formulerar och analyserar begrepp som ”teknomassa”, ”maskinen som fetisch” (inspirerad av Marx teori om pengar som fetisch), ”maskinen som komplott”, ”maskinen som samhälleligt fenomen”, ”imperialismens termodynamik”, ”teknik som omfördelning av tid och rum”, ”den industriella revolutionen som miljöbelastningsförskjutning” etc. Hornborg anser att teknisk utveckling och tillväxt är organiskt förbundna med och förutsätter underutveckling och miljöförstörelse någon annanstans. Maskiner är samhälleliga fenomen som inte kan existera utan ojämn överföring av energi och resurser mellan olika skikt i världssamhället, mellan centrum och periferi. De industriella infrastrukturerna i Europa, Nordamerika och Ostasien kan inte existera utan de djupa klyftorna mellan rika och fattiga.
Världen är för Hornborg ett nollsummespel och inte det eviga ymnighetshorn som industricivilisationens nationalekonomi predikar. Industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan. Maskincivilisationen bygger på en kolonisering av periferin och dess resurser – och även på en kolonisering av framtidens generationer och resurser. Genom tekniken blir den enes tidsförlust (de som arbetar med att ta fram resurser och energi till maskineriet) den andres tidsvinst (de som bor i centrum och njuter frukterna av maskineriet). Genom själva utbytesprocessen förstärks i sin tur det ojämna utbytet. Det ojämna utbytet ökar maskinsamhällets möjligheter till ännu mer ojämnt utbyte – det är det som ekonomer betecknar som fortsatt (och ”nödvändig”) tillväxt. Teknik handlar, enligt Hornborg, i grunden om att förbruka tid och rum i syfte att spara tid och rum, för någon. Människor och natur på en plats exploateras för att spara tid och rum för och överföra resurser till andra människor på andra platser.
Hornborg ser talet om ”miljöhänsyn” och ”hållbarhet” som en fortsatt illusion om maskinsamhällets möjlighet att överleva på lång sikt. Det förhärskande paradigmet går ju ut på att sprida industri, tillväxt och utveckling till hela världen men enligt Hornborg är det en omöjlighet eftersom maskineriet, ja hela den tekniska utvecklingen, bygger på ett globalt utbyte som alltid gynnar vissa på bekostnad av andra. Teknikens själva väsen är att omfördela tid och rum.
Hornborg konstaterar att civilisationer bryter samman när de blir för komplexa och att de småskaliga samhällen som växer fram ur stora civilisationers implosion är mer ändamålsenliga än de stora imperierna och statsapparaterna när det gäller livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati. En stor global kris ”kan faktiskt vara vår stora möjlighet”. Hornborg pekar t ex på hur man skulle kunna skapa en särskild utbytessfär och valuta för det lokala landskapets produkter (livsmedel, byggmaterial, energi) för att skilja dem och skydda dem från spekulation och produkter som fordrar en global arbetsfördelning (telekommunikationer, avancerad medicin m m). ”Det skulle åter bli rationellt att hushålla med resurserna på ett sätt som i första hand syftar till långsiktig försörjning av människor, snarare än maskiner”. Och kanske kan hans eget teoretiska arbete bidra till den nödvändiga omställningen/avvecklingen av maskincivilisationen.
På min hemsida finns en längre analys av Myten om maskinen där jag också utvecklar en kritik av Hornborgs försök att överskrida maskincivilisationens tankesystem med dess egna tankekategorier.