Respit för Mekong-floden

Mekongfloden fortsätter att strömma fritt – åtminstone tills vidare. Det är följden av den oenighet om det stora dammbygget Xayaburi i Laos som kom i dagen vid ett möte den 19 april mellan representanter från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Den kontroversiella frågan om den jättelika vattenkraftdammen som är tänkt att leverera el till Thailand förs nu upp på ministernivå, men inget datum är bestämt för något sådant möte.
Meningen var att mötet den 19 april skulle spika planerna på Xayaburi-dammen som jag tidigare har skrivit om här . Ett projekt som skulle leda till tvångsförflyttning av 2 000 bybor och direkt påverka försörjningen för 200 000 människor som bor längs Mekong-flodens huvudfåra. Dammbygget skulle också direkt hota att utrota 41 fiskarter och få stora konsekvenser för eko- och vädersystem i ett stort område.
Såväl Thailand som Vietnam och Kambodja som båda ligger nedströms den planerade jättedammen anser att beslutsunderlaget innehåller kunskapsluckor som måste utredas ytterligare. Vietnam vill till och med besluta om ett tioårigt moratorium för all utbyggnad av Mekongs huvudfåra. Det är bara Laos regering som anser att det är dags att sätta spaden i jorden och det har man redan låtit göra för vägbyggen till den planerade byggplatsen.
Hotet mot Mekong är inte alls över i och med detta. Save the Mekong Coalition och International Rivers fortsätter sina kampanjer mot dammplanerna. Mer uppgifter om den senaste utvecklingen och länkar till bakgrundmaterial finns hos International Rivers .

Mekong-floden vill strömma fritt

Om en vecka, den 19 april, samlas regeringarna från Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam för att diskutera och eventuellt fatta beslut som banar väg för en jättedamm i Mekongflodens övre lopp i Laos – den så kallade Xayaburi-dammen. Vid dammen planeras ett vattenkraftverk som ska ge 1260 megawatt – elektricitet som ska exporteras till Thailand. Xayaburi är den första av 11 planerade vattenkraftdammar som, om de byggs, kommer att förstöra ett av världens mest produktiva sötvattensfisken och hota försörjningen för uppemot två miljoner småbönder och fiskare längs Mekongfloden.
Lokalbefolkningen motsätter sig dammplanerna och motståndet har organiserats bl a i Save the Mekong Coalition. Hos organisationen International Rivers finns mer information om Mekongplanerna och möjligheter att skriva på ett upprop mot Xayaburidammen. Regeringarna i området är inte ense om byggplanerna och våra röster kan bidra till att skjuta upp eller omintetgöra dem. Att dämma upp denna mäktiga flod för kortsiktiga vinstintressen, som bara gynnar ett fåtal människor, är en dumhet som kommer att få svåra följder för en mängd andra människor, djur och växter, ja för en hel region.
Xayaburidammen är tänkt att bli 800 meter lång och kommer att kosta 3,5 miljarder dollar att bygga. Ett avtal om bygget finns redan mellan Laos regering och ett bolag i Thailand – Ch Karnchang. Men också de övriga länderna längs Mekong – Kambodja och Vietnam – måste ge sitt samtycke till projektet enligt de avtal om Mekong som finns.
Motståndarna mot dammbygget betonar att det allvarligt hotar den stora biologiska mångfald som kännetecknar Mekong. 41 fiskarter hotas av utrotning, bland dem den sällsynta jättekattfisken. 23 andra fiskarter kommer att få sina livsviktiga vandringar kraftigt störda eller omintetgjorda. Över 2 000 bybor kommer att tvångsförflyttas bara av Xayaburidammen.
”En fritt strömmande Mekong erbjuder säkerhet och välstånd både för nuvarande och kommande generationer”, skriver International Rivers. På lång sikt är en fritt strömmande Mekong det bästa både för vattnet, för människorna, fiskarna, landdjuren och alla växter i och längs flodens huvudfåra och stora översvämningsområden. Vatten vill alltid strömma fritt och det vill Mekong också.

Messaure, Las Vegas och Dubai

Messaure är ett kraftverk med en enormt stor fördämning i Luleälven nedströms Porjus och några mil öster om Jokkmokk. Bygget inleddes 1957 och då anlades ett helt samhälle vid byggplatsen där som mest 3 000 människor kom att bo med skolor, affärer, post, polisstation, bibliotek och ishockeyrink, ja det mesta som hörde till ett svenskt samhälle i början av 60-talet. När dammen och kraftstationen var färdiga 1962 inleddes nedgången och när skolan las ner 1980 blev det dödsstöten för samhället. Idag har skogen återerövrat det mesta och kvar finns bara antydningar om var vägarna gick och husen låg.
Filmaren Olle Häger har gjort en dokumentär om Messaure som visades i SVT den 7 mars. (Sänds i repris och kan även ses på SVT:s webb). Den innehåller mängder av intressanta bilder från samhällets uppbyggnad och blomstringstid och intervjuer med människor som arbetade och växte upp i Messaure. Som helhet ett fantastiskt dokument om det svenska folkhemmet i koncentrat. Den som vill veta mer om detta märkliga samhällsöde kan hitta mycket tänkvärt på sajten Messaureminnen som drivs av tidigare Messaurebor.
Jag vill gärna sätta in Messaure i ett ännu större sammanhang än det svenska folkhemmets naiva framtidstro. Under den mänskliga historiens gång har det skapats mängder av spökstäder – många betydligt större än Messaure – som har varit uppbyggda kring naturresurser som antingen har sinat eller på andra sätt slagit tillbaka mot människorna. Ofta handlar det om hur människorna har behandlat vatten. I boken Peak Water visar den skotske journalisten Alexander Bell att alla civilisationer har byggt och bygger på tillgång till vatten och framför allt på manipulation och kontroll av vatten. Bell ger flera exempel på hur de civilisationer som missbrukar vattnet går under – t ex de första stora jordbrukscivilisationerna kring Eufrat och Tigris. Konsekvenserna blir inte bara att vattenresurserna föröds utan att även jorden och dess alstringskraft utplånas. Sterila och salta öknar breder ut sig där det en gång fanns jättelika konstbevattnade spannmålsodlingar.
Den viktigaste poängen i Peak Water är att vattenförstörelsen fortsätter. Industricivilisationen lever över sina vattentillgångar (och nu talar vi om sötvatten) och Bell ser framför sig hur bisarra stadsexperiment i ökenområden – Las Vegas och Dubai för att nämna de två värsta – kommer att gå under redan inom en generation. Dubai har världens högsta vattenförbrukning per capita – i ett område där det inte finns vatten.
På sikt kommer naturen att återta och vittra ner städer av detta slag och det kommer att bli lika tomt efter dem som efter Messaure. Där står dammen fortfarande kvar efter 50 år och kan säkert göra så länge än, men vatten vill strömma fritt, och på verkligt lång sikt kommer också Messauredammen att vittra sönder och Luleälven att finna en ny frihet. Så på så vis är även Messaure ett exempel på att människan bara kan leva med vattnet, inte mot vattnet.