Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

Messaure, Las Vegas och Dubai

Messaure är ett kraftverk med en enormt stor fördämning i Luleälven nedströms Porjus och några mil öster om Jokkmokk. Bygget inleddes 1957 och då anlades ett helt samhälle vid byggplatsen där som mest 3 000 människor kom att bo med skolor, affärer, post, polisstation, bibliotek och ishockeyrink, ja det mesta som hörde till ett svenskt samhälle i början av 60-talet. När dammen och kraftstationen var färdiga 1962 inleddes nedgången och när skolan las ner 1980 blev det dödsstöten för samhället. Idag har skogen återerövrat det mesta och kvar finns bara antydningar om var vägarna gick och husen låg.
Filmaren Olle Häger har gjort en dokumentär om Messaure som visades i SVT den 7 mars. (Sänds i repris och kan även ses på SVT:s webb). Den innehåller mängder av intressanta bilder från samhällets uppbyggnad och blomstringstid och intervjuer med människor som arbetade och växte upp i Messaure. Som helhet ett fantastiskt dokument om det svenska folkhemmet i koncentrat. Den som vill veta mer om detta märkliga samhällsöde kan hitta mycket tänkvärt på sajten Messaureminnen som drivs av tidigare Messaurebor.
Jag vill gärna sätta in Messaure i ett ännu större sammanhang än det svenska folkhemmets naiva framtidstro. Under den mänskliga historiens gång har det skapats mängder av spökstäder – många betydligt större än Messaure – som har varit uppbyggda kring naturresurser som antingen har sinat eller på andra sätt slagit tillbaka mot människorna. Ofta handlar det om hur människorna har behandlat vatten. I boken Peak Water visar den skotske journalisten Alexander Bell att alla civilisationer har byggt och bygger på tillgång till vatten och framför allt på manipulation och kontroll av vatten. Bell ger flera exempel på hur de civilisationer som missbrukar vattnet går under – t ex de första stora jordbrukscivilisationerna kring Eufrat och Tigris. Konsekvenserna blir inte bara att vattenresurserna föröds utan att även jorden och dess alstringskraft utplånas. Sterila och salta öknar breder ut sig där det en gång fanns jättelika konstbevattnade spannmålsodlingar.
Den viktigaste poängen i Peak Water är att vattenförstörelsen fortsätter. Industricivilisationen lever över sina vattentillgångar (och nu talar vi om sötvatten) och Bell ser framför sig hur bisarra stadsexperiment i ökenområden – Las Vegas och Dubai för att nämna de två värsta – kommer att gå under redan inom en generation. Dubai har världens högsta vattenförbrukning per capita – i ett område där det inte finns vatten.
På sikt kommer naturen att återta och vittra ner städer av detta slag och det kommer att bli lika tomt efter dem som efter Messaure. Där står dammen fortfarande kvar efter 50 år och kan säkert göra så länge än, men vatten vill strömma fritt, och på verkligt lång sikt kommer också Messauredammen att vittra sönder och Luleälven att finna en ny frihet. Så på så vis är även Messaure ett exempel på att människan bara kan leva med vattnet, inte mot vattnet.

Missbruk av vatten hotar industricivilisationen

De civilisationer som föregått den industriella har alla byggt på vatten och kontrollen av vatten och vattenflöden. Deras fall orsakades också av att de missbrukade vattentillgångarna. Även industricivilisationens kommande fall kan delvis förklaras av missbruk, vanskötsel, nedsmutsning, förgiftning och provokativt slöseri med de ändliga vattentillgångarna. Förutom Peak Oil, Peak Coal och klimatförändringar seglar även Peak Water upp som ett hot mot den livsstil som nu dominerar jordklotet.
Den skotske journalisten Alexander Bell har skrivit en bok som heter just Peak Water och som får en fyllig presentation i Irish Times.
Boken är en historisk genomgång av vattnets betydelse för mänskligheten, genom de stora civilisationerna fram till dagens industrisamhälle, vars industrier, jordbruk och allmänna livsstil konsumerar och förstör väldiga mängder vatten. Peak Water inträffar när samhällets ”behov” av vatten överstiger tillgången på användbart vatten.
Som extremexempel på slöseriet med vatten i dagens värld pekar Bell på Dubai och Las Vegas, båda två artificiella lyxstäder som har byggts på platser med små vattentillgångar. Dubai har världens högsta per capita-förbrukning av vatten. Städer som dessa bälgar i sig vatten för lyx och renlighet, och kommer att dö genom att de föröder sin omgivning (die by ecocide), skriver Bell.
Missbruket av vatten har redan idag medfört att stora floder som Colorado, Rio Grande, Gula floden och Yangtze åtminstone periodvis inte längre når havet. Vete-, ris- och majsproducerande områden i USA, Indien och Pakistan lider redan nu av vattenbrist och det är tveksamt om det i framtiden går att fortsätta med intensivt jordbruk där.
Bell understryker att verkligheten kräver att världen förändrar sin användning av vatten. ”Det kräver en ny sorts civilisation som bygger på globalt samarbete. Straffet om vi inte gör detta kommer att bli ett omfattande socialt kaos”.