Den förkristna nordiska religionen (= forn sidr) var en lokal och regional praxis utan något etablerat
dogmsystem. Det rådde stor mångfald och variation i den rituella praktiken.
Denna mångfald och variation var bl a en effekt av djurens medverkan i allt
mänskligt. Djuren var inlemmade i människornas värld både praktiskt och
rituellt. Människor och djur ansågs ha gemensamma anor och myterna innehöll
berättelser om gränsöverskridande äktenskap och aktiviteter. I riten upphävdes
åtskillnaden mellan människa och djur, men det fanns inga enhetliga mönster, inga
entydiga förklaringar.
Så skriver arkeologiprofessor Kristina Jennbert i sitt bidrag till antologin Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual (Nordic
Academic Press 2002). Denna antologi är en av de första böckerna i det
tvärvetenskapliga projektet Vägar till
Midgård vid Lunds universitet, som jag har skrivit en hel del om tidigare
på denna blogg. Även om denna antologi har drygt tio år på nacken känns den
väldigt aktuell och angelägen. I antologin medverkar också akademiska
auktoriteter som Christina Raudvere,
Britt-Mari Näsström och Anders Andrén, för att nämna några av
de svenska bidragsgivarna.
Många av texterna handlar om att försöka ringa in vad
nordisk förkristen ritual egentligen var för någonting. Ett sätt att göra det
är att analysera de medeltida lagarnas olika förbud mot hedniska sedvänjor. Ärkebiskop Jons Kristenret pekar ut
”spådom, runor, galdrar, gärningar och trolldom” som förkastliga handlingar.
Andra lagtexter talar om ”utesittning, lövjeri och skepnadsskiftare” som realiteter
som ska behandlas inför rätten. Knut den stores engelska lagar från år
1020-1023 innehåller förbud mot dyrkan av avgudar, solen, månen, eld, floder,
källor, stenar och träd. Norska och isländska lagar stadgade förbud mot blot
till hedniska gudar, vättar, högar, hargar, invigda stenar, stav eller altare i
hus och förbud mot figurer av deg eller lera samt matoffer. Gutalagen förbjöd
blot och åkallan med mat eller dryck av ”hult eller högar eller hedniska gudar,
helgedomar eller stavgårdar”. Upplandslagen av år 1296 fastslår att ”Ingen
skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lundar eller stenar”.
Lagtexternas formuleringar visar att mycket av forn sidr levde kvar under flera hundra
år efter religionsskiftet, om än i förändrad form och alltmer i det fördolda.
Kristnandet var, som Anders Andrén framhåller, både en kontinuerlig och en
diskontinuerlig process. Kyrkor kunde ibland byggas på gamla kultplatser som
ett sätt att bygga in den gamla heligheten i det nya, men många kyrkor har
också byggts på platser där ingen förkristen kult hade utövats.
Andrén för också ett tankeväckande resonemang om att de
förkristna riterna kunde utföras lite var stans; i hus, inom bebyggelse, på
betesmark, vid träd, stenar och klippor, i bäckar, åar och sjöar, i mossar och
myrar. Ritualerna kunde riktas till många olika makter som asar, vaner, alfer,
diser, jättar, dvärgar och mera lokala väsen och skyddsandar. Det var först
järnålderns aristokrati som började skilja på den sakrala och profana sfären
och centralisera ritualerna till sina stora hallar – som ett sätt att markera
makt och växande sociala skillnader. Det var denna aristokrati som förberedde
marken för det kommande religionsskiftet och som sedan också drog fördel av det
– inte minst materiellt och maktmässigt.
Den norske arkeologen Terje
Gansum för fram ett väldigt intressant resonemang om gravhögar som källa
till kunskap, inte primärt på grund av deras innehåll utan på grund av deras
placering i landskapet och hur de har konstruerats, dvs vilka sorters jord och
sten som använts. Han ser hela landskapet som arkeologens kunskapskälla och gör
en grundlig analys av Osebergshögen och dess utgrävning i början av 1900-talet.
Högen var uppkastad kring det numera världsberömda Osebergsskeppet som idag
visas upp i rekonstruerat skick i museet på Bygdöy strax utanför Oslo. Högen
var byggd över två kvinnor och det faktum att en så kallad sejdstav fanns med i
graven tycks peka på att det kan röra sig om två völvor som blivit begravda
där. Gansum skriver att processen med att färdigställa Osebergshögen tog minst
fyra månader men att den kan ha pågått i flera år. Antagligen vävdes själva
bygget samman med olika ritualer under denna tid och kanske ska en rentav
betrakta själva högbyggandet som en enda lång ritual.
Resonemanget föder också nya tankar kring det som tidigare
tolkats som gravplundringar men som inte alls behöver vara det, i synnerhet om
de ligger nära i tiden till begravningen. Att plocka ut olika föremål ur
gravhögarna kan ha varit ett sätt att återföra dem till de efterlevandes sfär,
men nu laddade med dödens kraft. Gravgåvor behöver inte ha varit avsedda för de
dödas hinsides liv utan kan ha varit ett sätt att markera och bevara social
status och makt, och även ett sätt att tillfälligt deponera föremål hos de döda
för att ladda dem med dödens kraft. Så skedde t ex i myten om Balders död där
Balder och Nanna från dödsriket sände tillbaka gravgåvor till asarna. När de
folkliga botarna så sent som på 1900-talet besökte kyrkogårdar för att hämta
döingmull eller föremål som varit i kontakt med de döda fullföljde de kanske
bara denna uråldriga tradition.
