Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 29 januari 2010

Peak Coal – inte nu men snart

Jag har tidigare skrivit en del om att världen antagligen redan har passerat Peak Oil, alltså den punkt när hälften av alla oljetillgångar har utvunnits och eldats upp eller förvandlats till plast. Bara hälften (eller mindre) återstår alltså och det som återstår blir betydligt svårare och dyrare att utvinna. Konsekvenserna för industricivilisationen som bygger på enorm förbrukning av fossila bränslen kommer att bli mycket omfattande. En av följderna är att USA redan nu tycks ha passerat Peak Car, dvs antalet bilar minskar för första gången sedan andra världskriget.
Många av industricivilisationens försvarare förespråkar storskaliga satsningar på kol och kärnkraft för att undvika ”energibrist”.. Det kan möjligen förlänga industricivilisationens livslängd något (och därmed också dess accelererande naturförstörelse), men bara med några decennier för efter Peak Oil kommer världen att nå också Peak Coal och Peak Uranium.
En av de klarsynta forskare/skribenter som gått på djupet med dessa frågor är Richard Heinberg. Hans böcker The Party’s Over och Peak Everything är något av det bästa som skrivits i ämnet. Hans senaste bok Blackout: Coal, Climate, and the Last Energy Crisis innehåller bl a en ordentlig genomlysning av världens koltillgångar. En artikel på Energy Bulletin ger en god sammanfattning av boken och Heinbergs teser.
Heinberg målar upp flera framtidsscenarier där världen fortsätter bränna olja och kol för att producera el och driva fordon. Redan under decenniet 2030-2040 menar han att de resterande tillgångarna av olja och kol är så små att elproduktion och industridrift som vi känner dem upphör och den sociala ordningen bryter samman. Industricivilisationen imploderar, mer eller mindre långsamt och olika snabbt i olika regioner. Mot detta sätter Heinberg det som han ser som det enda hållbara alternativet för mänskligheten, nämligen att redan nu göra massiva investeringar i vind- och solenergi, att på ett kontrollerat sätt radikalt minska förbrukningen av fossila bränslen och metaller som stål, att decentralisera elproduktion och gå över till ett lokalt baserat och betydligt mer arbetsintensivt jordbruk. Även detta alternativ ger stora ekonomiska konvulsioner med minskad produktion av det mesta, sänkt materiell levnadsstandard och krympande befolkning, men ändå framväxt av ett nytt mer lantligt samhälle baserat på lokalt jordbruk och en småskalig varuproduktion. Ett fysiskt ganska tufft liv väntar, men ett liv i balans med naturen.