Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 17 januari 2011

Att måla kosmos och söka balans

Museum of Northern Arizona i Flagstaff är ett museum i världsklass med speciellt fokus på ursprungskulturerna i regionen – navajo, hopi, zuni, havasupai, hualapai. Nu har museet gett ut en hyllningsvärd årsskrift med det maffiga namnet Painting the Cosmos: Metaphor and Worldview in Images from the Southwest Pueblos and Mexico. Boken är rikt illustrerad och innehåller åtta olika texter av hög kvalitet om traditionell konst bland hopi i synnerhet och pueblokulturerna i Rio Grandes dalgång i allmänhet samt om sambanden med förkolumbiansk konst i Mexiko.
Författarna är huvudsakligen vidsynta amerikanska arkeologer och konstvetare, men det som framför allt höjer textens kvalitet är de hopis som medverkar, framför allt konstnärer och kulturhistoriker. Hela boken genomsyras av en respekt för pueblokulturerna och en vilja att lyssna till nutida hopis tolkningar av klippkonsten. Klippmålningarna kan vara flera tusen år gamla medan mural- och keramikmålningarna är 500-700 år gamla.
Det som fästs i motiven på berghällarna och i muralmålningarna på väggarna i de underjordiska ceremonirummen, kivorna, är en kosmologi – en berättelse om hur kosmos har uppstått och hur det är beskaffat. Även om det kan vara många hundra år mellan berghällarnas och kivornas utsmyckningar så uttrycks liknande kosmologiska principer i båda sorternas konst. Principer som kan sammanfattas under fyra rubriker: 1) världen består av flera olika skikt/dimensioner, 2) det finns alltid ett centrum, den plats där det är meningen att man ska vara och där man upplever harmoni och balans, 3) världens kvalitet bestäms av de fyra kardinalriktningarna och de färger som är förenade med riktningarna (vit, gul, röd och blå hos hopi), 4) världen befinner sig i ständig rörelse och förändring driven av dynamiska dualistiska energier.
Klippmålningarna beskrivs som ett sätt att bevara identiteten med landskapet och kontinuiteten med förfäderna och som ett sätt att hålla igång det pågående samtalet med den andliga dimensionen, det osynliga. Kivornas muralmålningar betecknas som att medium för bön där målningarna var/är intimt sammanvävda med övriga ceremoniella inslag – berättelser, sång och dans. Såväl de bemålade klipporna som kivorna var/är platser för transformation. Där kunde man föra den andliga världen och den här världen närmare varandra som en garanti för harmoniska relationer mellan människor och förfäder, växter, djur och vädersystemen. Inte bara konsten utan också själva platserna där den placerades var (och är) portar till andra dimensioner, till Drömtiden.
Det här är en konst som är både beskrivande och föreskrivande. Den berättar om världens uppkomst och essens och om den andliga världens beskaffenhet. Samtidigt föreskriver den hur människorna bör uppträda i världen, i livets stora väv. Målningarna, liksom hopis danser och sånger, betonar ömsesidigheten i naturen. Om människorna fullföljer sina uppgifter i tillvaron, t ex genom ceremonier och rätt förhållningssätt, så svarar Moder Jord och hennes andliga representanter med att sända regn och värme till växtligheten och människornas odlingar.
Målningar, berättelser, sånger och danser är uttryck för strävan efter balans och strävan efter centrum i en värld som befinner sig i ständig förändring. Det finns ett uttryck hos såväl hopi som zuni som översatt till engelska blir the middle place. Det är de platser där hopi och zuni, och även andra pueblofolk, slog sig ner efter sina långa vandringar över den amerikanska kontinenten. Och fortfarande år 2011 bor dessa folk på sin respektive middle place, precis som de lovat att de skulle göra vid inträdet i den här världen.
The middle place är alltså en geografisk plats i landskapet, men det är också en känsla, påpekar moderna hopi-konstnärer. En känsla av att vara hel, i balans. De beskriver därför sitt måleri som ett sökande efter denna mittplats, centrum, och denna balans.
Sambanden mellan klipp- och muralkonsten i sydvästra USA och konsten i förkolumbianska kulturer i Mexiko och övriga Centralamerika är påfallande. Men vem har påverkat vem? Kanske är det snarare så att det handlar mer om ett gemensamt förflutet än om direkt påverkan under den tid målningarna gjordes. De underliggande kosmologiska tänkesätten tycks vara desamma, eller i alla fall mycket lika. Och det gäller också sambanden mellan hopis 500 år gamla muralmålningar och dagens rituella sånger och danser. Här finns en påfallande kontinuitet i de grundläggande föreställningarna. Samtidigt nytolkar varje ny generation de gamla bilderna och symbolerna och ger dem på så vis ständigt nytt liv. I alla fall så länge som människorna fortsätter dialogen med bilderna och det de representerar – det osynliga.