Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

onsdag 19 januari 2011

Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)