Att krympa kostymen och odla en kolonilott

Här i det torra Norduppland håller björkarna på med sommarens andra fällning av gula löv. Den första genomfördes i slutet av juni. Genom att fälla en del av sina löv kan björken tillfälligt dra ner på livsprocesserna för att klara torrperioder. Än så länge behåller björkarna mera löv än de släpper, men om torkan blir mycket svår och långvarig släpper de hela lövverket och kan i värsta fall också dö.
Björkens strategi att krympa kostymen och dra ner på livsprocessen för osökt tankarna till den globala ekonomins kriser och predikament. När det gäller ekonomier, samhällen och civilisationer brukar man på engelska använda begrepp som ”downsizing”, ”downshifting”, ”rightsizing” för att beskriva en nödvändig krympning. Det kan gälla t ex en civilisation som genom konstbevattning eroderar bort jordbruksmark och därmed minskar möjligheterna att föda sin befolkning eller som på andra sätt lever över sina tillgångar.
Vad som hände mayacivilisationen är ett exempel på hur människor blev tvungna att ”downshifta” för att överleva när livet i de stora städerna med dess jättelika politiska och religiösa byråkratier blev omöjligt att fortsätta till följd av effekterna av ett överintensivt majsjordbruk. Befolkningen minskade men många överlevde också, t ex genom att lämna städerna, bosätta sig i mindre byar och gå över till småskaligt jordbruk.
Är det en liknande process av ”downsizing” som vi kan se i världsekonomin just nu? En påtvingad krympning av kostymen som i grunden har mer att göra med vikande tillgång på energi och viktiga råvaror än med vikande tillgång på krediter?
De ekonomiska problemen har säkert en rad komplexa orsaker som griper in i varandra, men kanske har vi, som Richard Heinberg skriver i sin nya bok The End of Growth nått vägs ände för det ekonomiska system som kräver ständig tillväxt för att fungera. Ständig tillväxt är omöjlig på ett jordklot med begränsade resurser, menar Heinberg – vars högintressanta bok jag ska recensera i en kommande bloggtext.
För vissa är en påtvingad ”downsizing” redan i gång (eller borde vara det i alla fall). Det gäller i synnerhet euro-medlemmar som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien som det senaste decenniet (minst) levt över sina tillgångar med hjälp av pengar lånade till låga ”tyska” räntor. Dessa stater har också överdimensionerade, ineffektiva och korrupta statliga byråkratier som har fått extra mycket gödning genom medlemskapet i valutaunionen. Tanken med att ta in de sydeuropeiska staterna i euro-zonen var bl a att den gemensamma valutan på sikt skulle minska de ekonomiska och sociala klyftorna mellan Nord och Syd inom EU men det visade sig vara en dröm. Skillnaderna har i stället ökat och nu växer också det politiska motståndet i Nord mot att plöja ner mer pengar i ständigt nya räddningspaket för Syd. Det sker samtidigt som de finansiella aktörerna – som bl a har hand om våra pensionspengar – visar att dessa räddningspaket saknar trovärdighet.
En ”downsizing” äger också rum i USA och precis som i t ex Grekland krymps kostymen allra mest för dem som har minst. (Inom parentes kan man konstatera att även den svenska alliansregeringen redan genomfört en sådan ”downsizing” riktad mot de svagaste – sjuka och arbetslösa). USA:s problem handlar inte bara om krympande energi- och råvarutillgång utan också om en växande arbetslöshet och ett antal resursslukande krig – allra mest i Irak och Afghanistan förstås men USA:s så kallade krig mot terrorismen innebär aktiv militär närvaro i 120 länder, ofta i hemlighet och dolt för den amerikanska allmänheten. (I min nästa bloggtext ska jag ta upp USA:s permanenta krigföring med exempel från Somalia och Pakistan).
USA-imperiet är på nedgång och har för första gången fått sin kreditvärdighet sänkt (av ett amerikanskt institut!) vilket inte är en dag för tidigt med tanke på sårbarheten i dess ”kuliss-ekonomi” – ett imperium som är en koloss på lerfötter. EU-bygget knakar i fogarna och runt om i unionen sticker fula högerextremister upp sina trynen. Industricivilisationen befinner sig nu inne i den process som ärkedruiden John Michael Greer kallar ”the long descent”, den långa nedstigningen eller utförsbacken och som han karakteriserar som att rulla nerför en sluttning.
Vi kan inte leva över våra tillgångar och Moder Jord sätter gränserna. En ”downsizing” kommer vare sig vi vill eller inte. Det bästa är om den kan genomföras på ett någorlunda planerat sätt där bördorna fördelas rättvist – inte bara mellan människorna i industriländerna, utan också mellan Nord och Syd i global skala och mellan människor och andra arter. Vi kan utgå från att den politiska makteliten inte kommer att genomföra en sådan ”rightsizing”. Den måste komma underifrån, från oss vanliga människor. Det finns en oändlig massa olika sätt att delta i denna rörelse. Ett sätt är att odla. Att anlägga en trädgård, själv eller tillsammans med andra, för att odla mer av sin egen mat. Eftersom en majoritet av världens människor idag bor i städer är det särskilt viktigt att odla i städerna. En hederlig gammal svensk folkrörelse som kolonirörelsen har en mer civilisationskritisk dimension än vad många tror. Många fler kolonilotter behövs.