Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 29 juli 2011

En helig geografi i ständig förändring


När Uppland efter den senaste nedisningen reste sig ur havet var det ett skärgårds- och vattenlandskap i snabb förändring där havsstranden ibland kunde förskjutas över 20 meter på ett år. Hit kom säljägare redan för drygt 5 000 år sedan. Efterhand befolkades landet av andra människor som höll boskap, odlade grödor och dyrkade Den stora modern. Människor, saker och tankar som kommit långväga ifrån slog rot i den uppländska jorden där de lämnade spår som kan vara lätta att hitta men svåra att tolka. Den som skrapar lite på ytan kan hitta spår av klimatförändringar, sociala omvälvningar, maktförskjutningar och andliga paradigmskiften – allt manifesterat i ett landskap där människor både medvetet och omedvetet gjorde ny historia på gamla platser.
Allt detta och mycket mer därtill skildras på ett lysande sätt av Maja Hagerman i boken Försvunnen värld (Norstedts 2011). Bokens långa undertitel lyder ”Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige”. Det handlar om hundratusentals kvadratmeter som undersöktes inför bygget av den nya motorvägen mellan Uppsala och Tierp och där ett antal mer eller mindre sensationella fynd gjordes. Vägverket ville att de många arkeologiska knastertorra rapporterna skulle populariseras för en bredare allmänhet och gav 2005 Maja Hagerman uppdraget. Den bok som både Hagerman och Vägverket trodde skulle ta något år att ställa samman visade sig ta fem år att få färdig. Med Hagermans egna ord: ”Det skulle visa sig att det tog flera år bara att sätta sig in i vad arkeologerna hade hittat på de olika platserna, och förstå hur deras iakttagelser kunde fogas ihop till en berättelse”. Nu föreligger denna ”berättelse om ett landskap som förändrades”, där åtskilliga av stenåldersfolkets boplatser än idag är levande byar och deras upptrampade stigar längs havsvikar och åar fortfarande är färdvägar, om än asfalterade och breddade. Boken är ett 400-sidigt praktverk – flyhänt skriven och utsökt illustrerad med foton och fantastiska landhöjningskartor.
Maja Hagerman sätter in arkeologernas fynd i ett större kulturellt och mytologiskt sammanhang och diskuterar paralleller med och influenser från bl a Egypten, Kreta, Grekland och Romarriket. Resultatet blir en delvis ny historieskrivning. Inne i det som under lång tid varit skog och under åkrar och beteshagar gjorde arkeologerna märkliga fynd – spår efter väldiga långhus, stora gravfält och kultplatser med långväga föremål av brons, koppar och guld. Redan för 4 000 år sedan förekom en utvecklad handel med metaller från områden i nuvarande Polen, Tjeckien och Slovakien, och självfallet också utbyte av människor, idéer och teknologi. Fynden visar t ex att den inhemska produktionen av järn från både myrmalm och bergmalm började betydligt tidigare än man trott, liksom framställningen av tjära (en oerhört viktig produkt i ett skärgårdslandskap där båtar var det överlägset snabbaste transportmedlet).
Förändringsmönstret är komplext och svårfångat: ”Folkrörelser skedde inte ’en gång’ utan pågick i årtusenden, och i många olika riktningar. Poängen är väl snarare att allt på olika sätt hänger ihop. Att trådar av kulturförbindelser går kors och tvärs, som i en snårig och svåröverskådlig härva. Forntiden är inte ’svensk’, inte nationellt avgränsad eller ens präglad av nordlig isolering".
Inte bara bosättningsmönster, näringar och teknik var stadda i förändring. Också kosmologin i detta föränderliga landskap stöptes om, även om den under flera tusen år huvudsakligen kretsade kring sol, jord, fruktsamhet och hur människorna på bästa sätt skulle samspela med naturen och de stora kretsloppen. Här ser Hagerman vad hon kallar ett slags helig geografi där en mängd platser som uppkallades efter heliga varelser (hon envisas med att skriva ”gudar”) ingår i en större väv av heligheter. Helt riktigt beskriver hon de heliga platserna som ett gränsområde mellan det jordiska och det övernaturliga, som portaler för att kommunicera med andra världar och deras invånare. Hur hittar man ett heligt berg, frågar sig Hagerman när hon beskriver hur arkeologerna bit för bit och med en hel del tur gradvis förstod att den höjd som kallas Torsberget är en gammal kultplats som använts av många olika människor under mycket lång tid. För att hitta sådana heliga platser, som kan vara dolda under stock och sten och sedan länge varit som bortblåsta ur det kollektiva minnet, skulle man kanske behöva använda någon sorts intuitiv eller shamansk arkeologi. Nu är också själva Torsberget bortsprängt och E4 skär rakt genom det som en gång var ett heligt berg. Frågan borde kanske ställas: vad händer när ett heligt berg sprängs i småbitar? Intill det gamla berget ligger en rastplats med en informationstavla om utgrävningarna längs motorvägen och dit har Vägverket låtit transportera några av de stora stenblock med älvkvarnar som påträffades på berget. Så lite av heligheten kanske finns kvar.
Trots Hagermans öppenhet för hur kulturella och andliga strömningar genomkorsat geografin tycker jag att hon (liksom arkeologerna) är lite för fixerad vid det romerska perspektivet. Väldigt mycket av föremål, hierarkier och kultur kopplas samman med utvecklingen i Romarriket. Det stämmer säkert i många fall men när man applicerar det på en så komplex företeelse som runorna vill jag ropa stopp och belägg. Det är inte så enkelt som att runorna skulle vara en nordisk omarbetning av det romerska alfabetet. De äldsta runorna, utharken (eller futharken som en del vill kalla systemet), är inget alfabet utan symboler för grundläggande krafter i kosmos. De är ljud och tecken som har en djupgående innebörd och är äldre än de abstrakta alfabeten. Hagerman öppnar visserligen för en gotisk dimension när det gäller utvecklingen i Uppland, alltså ett inflytande från kulturer och människor runt Svarta havet, och det hade varit intressant om hon applicerat den även på runorna. Myten berättar ju om Oden som förde med sig runorna (och mycket annat) just från Svarta havsområdet och, som Hagerman själv påpekar flera gånger, så innehåller myten ofta fragment av det verkligen har hänt.
En annan aspekt av denna myt är beskrivningen av kriget mellan vaner och asar, som av många religionshistoriker har tolkats som en form av patriarkalt andligt maktövertagande. Utan att direkt nämna den aspekten landar Försvunnen värld i de omvälvningar som kan spåras i Gamla Upsala, ”kungshögarna” och gravfältet i Valsgärde strax intill. Hagerman resonerar både djuplodande och mångsidigt om maktförskjutningar till en ny krigarelit, social turbulens och klimatförändringar som präglade området kring 500-talet av vår tideräkning. Den folkliga fruktbarhetskult som varit fokuserad på heliga varelser som gått under namn som Nerthus, Njärd, Njord, Frej och Freja, fick konkurrens av och betvingades också i viss mån av en esoterisk Odenkult och på denna andliga legering injicerades så småningom den kristna läran. Mycket av den gamla, traditionella livssynen levde dock kvar under många hundra år i det som brukar kallas vardagskulten. Det har jag skildrat i en tidigare bloggtext om det märkliga altarskåpet i Lena kyrka. Ett annat påtagligt tecken i landskapet är den runsten som är avbildad ovan och som står intill väg 700 i Flotä vid Björklingeavfarten från den nya motorvägen – den enda runsten som påträffats med ett älskande par avbildat. Enligt Hagerman är den en sorts vägvisare för kommande generationer till de heliga kullarna i Ryssgärdet någon kilometer bort. Vi rör oss i en helig geografi där allt hänger samman.