Äldre navajoer bekräftar klimatförändringar

Klimatförändringarna får sanddynerna i Navajo Nation i sydvästra USA att snabbt växa till och börja röra på sig. Det kan var och en som bilat i Arizona och New Mexico intyga. Sandstormar blir allt vanligare och rätt vad det är kan vägar vara mer eller mindre blockerade av sandvallar. Detta har också USA:s Geologiska Undersökningar, USGS, nu fastslagit som ett ovedersägligt, vetenskapligt faktum.
Bakom undersökningen står geologen Margaret Hiza Redsteer, som under en tioårsperiod har studerat sanddynernas tillväxt i Navajo Nation och kompletterat satellitbilder, GPS och andra moderna vetenskapliga metoder med intervjuer med äldre navajoer om förhållandena ett par generationer tillbaka.
Ungefär en tredjedel av navajoreservatet – ungefär lika stort som Irland – utgörs av sanddyner som i olika grad hålls stabila med hjälp av ett tunt växttäcke. Detta tunna växttäcke har navajoerna kunnat utnyttja för en framgångsrik fårskötsel, men nu tunnas växttäcket ut alltmer till följd av klimatförändringarna – en följd av både stigande temperaturer och minskad nederbörd. Den nuvarande torrperioden har pågått åtminstone sedan mitten av 1990-talet. Det leder till att nya sanddyner skapas genom erosion av torrlagda flodbäddar och till att så kallade inaktiva sanddyner har börjat röra på sig. I Grand Falls-området i sydvästra Navajo Nation har sanddynerna växt med 75 procent sedan 1995 och de rör sig åt nordost med nära 40 meter om året. Sandspridningen hotar vägnätet, bostäder och kanske mest påtagligt får- och kreatursskötseln som fortfarande är en mycket viktig faktor i navajoekonomin.
Intervjuerna med äldre navajoer kunde fylla i många av forskarnas kunskapsluckor, t ex när det gäller hur marken tidigare har använts, förekomsten av sandstormar, tillgången till källvatten, nivåerna för grundvatten och flodfåror m m.
Margaret Hiza Redsteer poängterar att ursprungsbefolkningar som lever i karga områden av detta slag är de första att märka av klimatförändringarna:
- Den årliga nederbörden här har precis räckt till så att de har klarat sig. Även en liten förändring får enorma effekter.
John Leeper, ansvarig för vattenfrågor i navajoadministrationen beskriver Redsteers forskning som ytterst viktig när det gäller att förstå magnituden i de klimatutmaningar som navajoerna står inför:
- Om de trender som hon beskriver fortsätter kommer mycket av Navajo Nation att påverkas allvarligt och stora områden kan bli obeboeliga.
Redsteer har också börjat forska praktiskt om hur spridningen av sanddyner kan begränsas eller förhindras med hjälp av olika hinder och grässådd.
- Hennes arbete ger oss perspektiv på vilka steg som kan och måste tas för att motverka de skadligaste av dessa trender. Hennes arbete kommer att hjälpa navajofolket att kunna fortsätta sina liv här långt in i framtiden, säger John Leeper.
Måtte han ha rätt!

Taino, historisk fotnot som lever vidare

De indianer som 1492 välkomnade Columbus i Karibien, taíno, drabbades oerhört hårt av mötet med de spanska erövrarna och länge trodde man att de helt hade dött ut. Men de lever kvar, inte bara i många karibiers dna utan även som en separat etnisk grupp. Livaktiga spår av deras kultur och traditioner finns i Dominikanska republiken, Haiti och på östra Kuba, visar en häpnadsväckande artikel i Smithsonian Magazine.
Taínos ursprung har spårats till Orinocodeltat i nuvarande Venezuela och de började bosätta sig på de karibiska öarna på 400-talet f. Kr. De kunde tillverka kanoter som bar 100 paddlare och deras småskaliga fiske och jordbruk var väl utvecklat. De odlade yucca, potatis, majs och bönor. De framställde keramik, skulpturer och klippkonst av hög kvalitet och var fler än tre miljoner när spanjorerna började kolonisera Amerika. Inom 50 år hade taíno reducerats till en folkspillra till följd av sjukdomar som mässling och smittkoppor, umbäranden som slavarbetare i guldgruvor och plantager, tvångsäktenskap med erövrarna och naket militärt våld från kolonialmakten.
Men taíno finns kvar. En intressant trend är att alltfler unga på de karibiska öarna, även bland stadsbor, öppet definierar sig som just taíno eller i alla fall som ättlingar till taíno. Och det är många karibier som bär på taíno-dna. Det gäller t ex 15-18 procent av invånarna i Dominikanska republiken. I Puerto Rico har 60 procent av invånarna mitokondrie-dna (som ärvs på mödernet) av indianskt ursprung.
Smithsonians reporter Robert M. Poole reser runt i Haiti, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Kuba och hittar förvånansvärt många spår efter taíno-kulturen – i traditionell arkitektur, småskaliga jordbruks- och fiskemetoder och folklig läkekonst. Det rör sig visserligen inte om de mäktiga shamaner, caciques, som reste in i Drömtiden med hjälp av pulver från hallucinogena frön, utan om enklare botare som har bevarat traditionell kunskap om läkeväxter och handpåläggning.
På Kuba träffar Poole en man i 70-årsåldern, Francisco Ramírez Rojas, som bor inte långt från den amerikanska Guantánamobasen. Ramírez förvaltar en gammal läkekonst som han lärt av en gammelfabror och han tar med reportern ut på en tur i landskapet för att leta medicin. Ramírez går fram till ett cederträ och klappar om det:
”Det här trädet är en släkting. Det har känslor som vi, så det måste behandlas med respekt. Om man gör te från barken på det här trädet, så har det massvis med kraft. Det är bra vid förkylning och andningsproblem. Men om man inte ber om tillåtelse innan man skär av barken så kanske det inte fungerar. Så jag ber alltid en liten bön så att trädet vet att jag är seriös och att jag vill dela dess kraft. ’Ge mig av din kraft för att kunna bota.’ Det är vad jag ber om.”
”Om vi förväntar oss att få mat från jorden så måste vi ge något tillbaka. När det är såtid ber vi alltid en bön och gräver ner en liten sten eller ett mynt på åkern, som ett litet budskap till jorden, så att hon hjälper till att producera.”
Robert M. Poole beskriver hur nackhåren reser sig på honom när han hör Ramírez tala med växter på exakt samma sätt som spanska krönikörer beskrev för över 500 år sedan. Och traditionen verkar ha goda förutsättningar att överleva. Ramírez själv för kunskaperna vidare till sin son, Vladimir Lenin Ramírez – ett namn som visar att det är många olika tankespår som möts på östra Kuba. Och mångfald är ju Moder Jords naturliga tillvägagångssätt.

Stjärnskådning hos aboriginer

En äggformad stencirkel i Victoria i Australien kan visa sig vara äldre än Stonehenge och vara ett belägg för att aboriginer hade omfattande astronomiska kunskaper, rapporterar BBC.
Stenformationen är 50 meter bred och innehåller fler än 100 stenblock av basalt. Europeiska kolonisatörer såg formationen den första gången för 200 år sedan och den kartlades av arkeologer 1977 men det är först nu som man börjar förstå en del av syftet med anläggningen.
Formationen har uppenbarligen byggts av Wadda Wurrung-folket som var områdets ursprungliga invånare. När traditionella språk och seder förbjöds av kolonialmakten i början av 1900-talet försvann gradvis stenblockens betydelse ur det folkliga medvetandet. Denna traditionella kunskap försöker nu ett team med arkeologer, astronomer och aboriginska rådgivare att återskapa.
Det visar sig att stenarna bl a visar var solen går ner vid sommarsolståndet, vintersolståndet samt vår- och höstdagjämning. Gruppen anser sig också ha bevisat att aboriginerna har använt formationen till mer avancerade astronomiska beräkningar och det är uppenbart att man kan tala om aboriginsk vetenskap – aboriginal science.
Fynden ligger helt i linje med den ökande förståelsen för att aboriginska myter rymmer avancerad kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser. En av dessa myter berättar om den jättelika emu som kan ses i Vintergatan i april och maj och vars uppdykande signalerar till människorna att det nu är rätt tid att samla in ägg från emuerna i landskapet. En annan myt berättar om solkvinnan som jagar en månman och det famntag som blir resultatet av denna jakt. För oss på jorden visar sig detta som en solförmörkelse. Myten uttrycker alltså en avancerad förståelse för vad en solförmörkelse egentligen är.
Teamet som undersöker stenformationen talar nu om häpnadsväckande förmågor hos aboriginkulturen. Kanske kan det leda till att fler i Australien tar av sig sina koloniala glasögon när de betraktar aboriginerna.

Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.

Från småknoddar till Occupy Wall Street

På min löprunda i dag mötte jag en dagisgrupp på promenad. Det var junioravdelningen som var ute i sina lysande reflexvästar. Jag talar alltså om två-åringar. De tittade storögt på mig när jag sprang förbi. De var helt enkelt ute och gick, och var helt och fullt närvarande i detta, medan jag själv helt enkelt var ute och sprang, också fullt närvarande. En gemenskap över generationsgränserna omslöt oss där vi var inbegripna i två av människans ursprungliga aktiviteter - två av de aktiviteter som en gång gjorde oss till människor.
Jag fylldes av en stor existentiell glädje bara genom att se småknoddarna. Det kan man knappast säga om de rapporter som strömmar in om och från den globala kapitalismens tilltagande problem. Detsamma gäller de fåfänga försöken från Europas politiska ledare att lösa skuldproblemen med hjälp av ännu mera skuld – till Grekland, till Irland, till Portugal, till Spanien, till Italien och i allt större utsträckning (här är vi bara i början) till de banker som köpt på sig ”säkerheter” för dessa länders skulder. Till de europeiska politikernas försvar kan man säga att de i alla fall försöker hitta lösningar – även om de självfallet bara väljer att behandla symptom och inte gå till roten med problemen. USA:s politiska elit däremot sitter lamslagen i sina respektive ideologiska skyttegravar utan att förstå att USA-imperiets glansdagar är över och att deras egentliga uppgift är att administrera imperiets implosion på skonsammast möjliga sätt.
I grunden står de europeiska politikerna (och samhällena) inför samma grundproblem. Industricivilisationen lever över jordens tillgångar och detta faktum går i längden inte att dölja med en skulddriven ekonomi. Mer skuld, som skapas av imaginära pengar, så kallade funny money, kan ge ytterligare lite respit men ändrar inget i grunden: en ekonomi som förutsätter ständig tillväxt är omöjlig på ett ändligt jordklot. Som Richard Heinberg har visat i sin bok The End of Growth har vi nu nått det stadium där vare sig hushåll, företag eller stater kan lösa problemen genom att dra på sig ännu mera skuld. Vi måste i stället hitta vägar till att bygga en ekonomi och ett samhälle som är i takt med Moder Jord.
Det är många människor, också i industricivilisationen som tänker och känner att något är fel i grunden. Många känner det in på bara skinnet genom förlorade jobb, förlorade hus, förlorade framtidsmöjligheter, förlorade besparingar. Det är en del av förklaringen till den spontana rörelse som nu sprider sig över USA under namnet Occupy Wall Street, OWS. Det handlar om människor som har fått nog av det nuvarande systemet och vill ha något annat. Kritiker och förståsigpåare säger att rörelsen saknar fokus och frågar sig vilket program den har – vad vill de, vilka är deras krav? Men, hallå, detta är en spontan rörelse som växer fram nerifrån och vill något annat. De vet inte mer än vi hur detta andra kan och ska gestaltas. Det här är en rörelse som åtminstone delvis befinner sig under maktens radar och därför varken förstås eller rapporteras i någon utsträckning att tala om. Det ska bli mycket intressant att se hur OWS utvecklas. Jag tror att den har större potential till att bli systemöverskridande än t ex protesterna i Grekland mot besparingsprogrammen. Även de protesterna är högst förståeliga men styrs till stor del av fackföreningarna, som ju själva är djupt insyltade i den uppenbarligen genomkorrupta feodala version av demokrati och ekonomi som präglar Grekland. Vill de grekiska protesterna verkligen någonting annat?
Vi står onekligen inför en spännande höst. Det gäller också småknoddarna i sina reflexvästar. De kommer helt enkelt att fortsätta att vara ute och gå och vara närvarande i gåendet och på sitt sätt delta i Det stora kretsloppet, i världens ömsesidiga pågående.