Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 22 december 2011

Markens tysta poesi och stenålderns själ

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.