Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:
Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.
Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):
Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.
Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:
Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.
Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.
Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.
