JIE: Låt oss tala lite djupare om vad det är som konstituerar den process som vi kallar kosmos eller universum, eller Urds väv om vi ska använda ett begrepp från den nordiska traditionen. De tre nornorna som väver den kosmiska livsväven representerar ju nödvändigheten i skapelsen. På Urds ord rår ingen, som det sägs på ett ställe. Denna nödvändighet är också inbyggd i utharken, i runsystemet – framför allt i den nionde runan, naud eller nöd. Tittar man på andra andliga traditioner ser man paralleller direkt. T ex med begreppet intent som används flitigt av Carlos Castaneda. En del översätter det med strävan, men för mig innehåller intent något mer. Det handlar om en i själva skapelsen inbyggd egenskap, nödvändighet eller matrix. Calleman använder den engelska termen purpose i sina böcker om mayakalendern. Jag tror att han menar ungefär samma sak som Castaneda även om jag ser intent som mer grundläggande än purpose. Själv översätter jag intent med avsikt. Så stöter jag på människor med djupa insikter i traditionellt tänkande som använder begreppet kärlek för att förklara den innersta drivkraften i universum. Så gör t ex Tom Pinkson i sin fina bok The Shamanic Wisdom of the Huichol, där han beskriver sin egen resa in i de mexikanska wixárica-indianernas universum. Jag har inte stött på detta tidigare i urfolkssammanhang. Navajo t ex talar inte om kärlek som den innersta drivkraften. Snarare om hur komplementära motsatser dansar med varandra för att skapa ett tillstånd av harmoni, balans och skönhet. På direkt fråga från mig svarar Pinkson att det inte handlar om någon västerländsk projicering från hans sida utan att wixárica själva ser kärlek som den grundläggande kraften. Så frågan jag ställer mig är om avsikt och kärlek är samma sak?
Jonas: Jag vill föra in det engelska begreppet desire i sammanhanget. Det brukar översättas med önskan, begär, längtan, åtrå. Jag tänker mig att desire är det som driver intent. Driver kanske är fel ord, men desire är något spontant och okontrollerbart som kommer först, att bli förälskad och nykär, något som väller upp, en kemisk attraktion bortom förståndet, som en blixt; det kan ställa till kaos, få människor att gå genom eld och vatten, flytta till ett främmande land, bryta upp en tillsynes fungerande gammal relation, slänga sig ut i det okända, just för att "känslan" är rätt i magen, bortom all logik. Detta är när desire är som mest dramatisk vill säga, det kan ju så klart gå mycket lugnare till. Denna känsla kan utvecklas till passion och tippa vidare över i en ohälsosam och obalanserad besatthet om det vill sig illa. Intent däremot är för mig ett mer medvetet val där logik, baktanke, syfte och planering finns närvarande, en riktad vilja, även den må vara spontan men liknar ändå mera ett magiskt agerande med fokus. När desire gjort dig förälskad i servitrisen, är det din intent(ion) som gör att ni byter telefonnummer, du ringer henne nästa dag och ni bokar en date. Detta är ju såklart ur den rent mänskliga vinkeln, diskuterar vi däremot Universum/Gud/Tao/Det Stora Mysteriet där allt genomsyras av medvetande kan man ju fundera på om det finns ett syfte/intent inbyggt i detta flöde bortom vår förståelse och vårt kortsiktiga tidsperspektiv. Detta intent skapar då på något sätt våra desires. Människan är ju en avbild av det gudomliga, "As above, so below" som det heter, så enligt min första teori borde ju då även universums krafter drivas av desire. Det är en vacker tanke.
JIE: Jag delar din uppfattning att desire kan utvecklas i en obalanserad riktning som leder till besatthet. Men det är inte därför jag tvekar inför detta begrepp, det används som du vet oftast negativt i andliga sammanhang. Buddister betraktar "desire" som något man måste övervinna, alltså begäret efter saker och ting, begäret som uttryck för egots strävanden. Jag gillar din definition bättre, den positiva kraft som för samman saker och ting, men tänker att om man använder den måste man först förklara en massa om att det inte är den "vanliga" definitionen man använder sig av. Så jag kör hellre på med avsikt/nödvändighet/intent som det grundläggande – även för desire.
Jag går mer på din andra förklaring, nämligen att Syftet finns inbyggt i själva konstituerandet av kosmos, eller i alla fall i den ursprungliga "organiseringen" av kosmos - något som uttrycks i utharken genom runorna reid och framför allt naud. Avsikten/intent skapar längtan/begär där det motstående förenas för att skapa nytt. Kosmos betraktar sig självt genom alla medvetanden som det skapar; eller för att uttrycka sig lite castanedianskt; oändlighetens aktiva sida blir medveten om sig själv genom det den frambringar.
Bläddrade lite i Castaneda och hittade termen "unbending intent". När den andlige krigaren tillämpar detta, som jag tidigare på svenska översatt med "obändig vilja" kan han/hon uppleva energin direkt, dvs gå in i Drömtiden. Det handlar alltså om att röra sig med intent för att komma in i Drömtiden och denna rörelse beskriver Carlos som "unbending", alltså kompromisslös, något som inte avviker från den underliggande rörelsen, dvs intent. När Arvol Looking Horse talar om "proper protocol" är det en liknande process som åsyftas även om han i det konkreta fallet menar det ceremoniella protokollet om hur en soldans ska genomföras, hur en svetthydda eller vision quest ska gå till. Detta proper protocol är ett sätt att hitta denna sam-rörelse med intent.
Rörelsen är det väsentliga, eller hur, men samtidigt funderar jag över i vilken mån man kan tillskriva den kosmiska avsikten/nödvändigheten en vilja, vilket Castaneda tycks göra mot slutet av sitt författarskap – inte minst med begreppet ”the active side of infinity”.
Jonas: Ja, rörelsen/förändringen är ju det väsentliga och oundviklig, den är "inbyggd i systemet", den går för mig i cirklande spiraler, sedan kan man alltid diskutera om rörelsen egentligen är ett stillastående tillstånd där allt redan hänt och då, nu och framtid existerar samtidigt men uppfattas genom jordelivets space/time-verklighet som en linjär resa i tid, men det är en annan diskussion, vi utgår här från de perspektiv som i normalt vaket tillstånd uppfattas/upplevs av oss människor.
Det blir fort otillräckligt att använda ord för att diskutera dessa abstrakta teorier och man hamnar lätt i paradoxer och motsättningar, och jag vill inte krångla till det ytterligare. Jag inser att mitt förra mejl handlade mera om att omdefiniera ordet desire än att motsäga teorin om intent som drivande kraft och blir glad att du uppskattar min definition av desire. Jag vänder mig emot att man ser desire som ett hinder för andlig utveckling som måste övervinnas. Jag har alltid haft problem med den aspekten av buddismen och finner här t.ex. zenmästaren Ikkyu Sojun som en befriande anti-hjälte. Den negativa inställningen till desire genomsyrar ju självklart de exoteriska och nu rådande populistiska versionerna av kristendom och islam och har lett till ett enormt kvinnoförtryck och kroppsligt självhat.
Allt handlar ju om balans. Om man trycker undan en kraft som desire så kommer den att pysa ut på ett annat ställe och då är risken stor att den har blivit perverterad. Som vi redan tidigare konstaterat är det av samma anledning viktigt att kontrollera sina desires så att de inte styr ens liv. Bägge dessa obalanser hämmar ens andliga utveckling OCH kärlekslivet. Nog om detta.
”Avsikten/intent skapar längtan/begär där det motstående förenas för att skapa nytt.” Håller med dig här. "For I am divided for love's sake, for the chance of union" (Aleister Crowley). Det är väl här någonstans tanken om kärleken som universums kraft kommer in. Jag undrar bara vad det då är som först skapar Avsikten. Viljan kanske är underordnad syftet/avsikten även om de samverkar och flyter parallellt. Intent är för mig den överhängande bakomliggande kraften, syftet med ditt liv och drivet att fullborda ditt öde efter bästa förmåga när du väl har funnit meningen, passionen. Viljan hjälper till att fullborda delmål i det större skådespelet och fungerar bäst om du funnit dig själv och väljer att fokusera på det som är i linje med det stora flödet i universum. "Unbending"? I samma ögonblick som detta sker försvinner intent och will, man bara gör det man desire (medveten svengelska).
”Kosmos betraktar sig självt genom alla medvetanden som det skapar; eller för att uttrycka sig lite castanedianskt; oändlighetens aktiva sida blir medveten om sig själv genom det den frambringar.” Yes. Detta är något som jag själv upplevt i ögonblick av andlig insikt eller "satori" och funnits med mig i många år som en förståelse så där är vi överens. Jag tänker att ju mer sekulariserad, logisk, vetenskaplig och fyrkantig man är som människa genom ärvda fördomar och präglande omgivning desto svårare har man att ta sig in i Drömtiden och desto mer "unbending intent" behöver man för att bryta igenom, i alla fall i en inledande fas. Men samtidigt så måste man ju slappna av och bara flyta, det vet ju alla nybörjare med höga förväntningar som så gärna ”Vill ner i Undervärldarna” men inte kommer "Through the Looking Glass" under en trumresa.
Jag ser också detta "unbending intent" som en del av den andlige krigarens hela förhållningssätt till livet, andra människor, djur och natur, kosthållning, moral, solidaritet etc. Man lever som man lär för att det är omöjligt att göra på annat sätt när man väl tagit det första steget på den andliga resan. Man har signalerat till universums krafter att man vill förstå, utvecklas, förändras och får nu den Store Andens Vind i ryggen och tecken att tyda, "lessons to learn". I början kan det vara förvirrande och göra väldigt ont men man lär sig att det inte finns någon återvändo och man blir till slut "unbending" och lever ständigt i den magiska verkligheten eller/och pendlar emellan helt obehindrat.
Jag antar att följa "proper protocol" beskriver en förberedande disciplin och ett väl beprövat regelverk som fungerar som hjälp att rituellt hamna i Zonen och betyder inte nödvändigtvis att man med stark vilja erövrar Drömtiden utan snarare gör sig tillgänglig för dess flöde, att hitta sam-rörelsen som du själv säger. Ett liknande exempel; Under en vodou-ritual följer man rigoröst in i minsta detalj de traditionella ritualregler som utformats för de Loas/gudakrafter man ska åkalla med specifika trumtakter, genom detta kommer man plötsligt till en punkt där en eller flera personer börjar bli besatta och oväntat tar emot gudomen i sin fysiska kropp. Man vet inte vem av deltagarna det blir eller när det kommer att ske, det blir en spontan kedjereaktion. Man har förberett sig för att göra det möjligt och man vet därmed ATT det kommer att ske. Ibland kan även andra gudar än de åberopade dyka upp. Ordning möter kaos i samspel. Jag försöker nog här sudda ut gränserna mellan begreppen och hitta den kritiska punkten där det ena går över i det andra, se deras samspel, att det ena inte kan finnas utan det andra. Magi handlar så mycket om dessa "in between spaces", att vandra i två världar. Intent, Will, Desire och Love är fundamentala för den andlige krigarens väg och därmed för universums rörelseutveckling. Visst behåller man balansen genom att ständigt vara i rörelse?
