Att förakta det svaga och annorlunda

Påpassligt till rättegången i Oslo mot den högerextreme massmördaren Breivik utkommer Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet i nyutgåva på förlag Karneval. Bokens undertitel lyder Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Ofstad, som var filosofiprofessor vid Stockholms universitet, dissekerar inte bara nazismens världsåskådning utan undersöker även kopplingen mellan nazistiska värderingar och det västerländska och demokratiska samhällets tänkesätt.

Det är 40 år sedan Vårt förakt för svaghet publicerades och vissa avsnitt känns verkligen daterade, t ex resonemangen om EU som då fortfarande hette EEC och om det sovjetiska imperiet. Man kan också sätta frågetecken kring Ofstads metod att beskriva den nazistiska världsåskådningen nästan uteslutande genom en närläsning av Adolf Hitlers Mein Kampf, som väl ändå måste betecknas som ett hopkok av ganska osmält tankegods med delvis motsägande beståndsdelar. Likväl är Vårt förakt för svaghet ett i sanning imponerande arbete där Ofstad extraherar 92 komponenter i det nazistiska tänkesättet. Sex av dessa komponenter betecknar han som nazismens kärna:

”Jag har avgränsat nazismen genom sex kärnkomponenter: elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter, tron att konflikter i princip bör lösas med våld, tron på att man i en ’högre’ morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kampen mot de ’mindervärdiga’, och – som sjätte villkor – att den som faktiskt kan härska över andra också har rätt att härska.”

Ofstad menar att dessa komponenter finns också i vårt ”västerländska” och ”demokratiska” tänkesätt (Ofstads citattecken). Nazismen var (och är) ett extremt uttryck för tendenser som finns i våra egna värderingar och handlingssätt, och här pekar Ofstad först och främst ut föraktet för de ”svaga” och ”mindervärdiga”. Kriterierna på vilka som ska betraktas som svaga och mindervärdiga kan variera. När Amerika, Australien och Afrika koloniserades var det kontinenternas olika urfolk som ansågs mindervärdiga och därmed blev det tillåtet att ta dem som slavar eller helt enkelt utplåna dem. I dagens Ungern är det romer som är de mindervärdiga, för att nu ta ett aktuellt exempel.

Ofstads hårdsmälta slutsats är att vi i våra samhällen faktiskt praktiserar många av nazisternas normer och värderingar. Han ser framför sig en kommande nazism som primärt inte har den verbalideologiska gestalt som den tyska nazismen hade utan huvudsakligen existerar på vad han kallar handlings- och institutionsplanet – nu försedd med en demokratisk förklädnad. Exemplen kan bli många om man ser sig omkring i världen och jag kommer själv osökt att tänka på USA-imperiets permanenta krigföring draperad som en kamp för demokrati och civilisation.

Ofstad ville få oss att kritiskt skärskåda vårt eget samhälles grundvärderingar och inse att det under allt vackert tal om demokrati och frihet likväl lurar ett förtryck och ett förakt för svaghet – ett förakt som kan ta sig politiska, och självfallet också våldsamma, uttryck om betingelserna finns. Namn som Marine Le Pen, Geert Wilders, Jobbik, English Defence League och Anders Behring Breivik är några exempel som visar hur rätt Ofstad träffade i sin analys. Breivik uppfyller så många av Ofstads nazi-komponenter att han måste betecknas som en fullblodsnazist.

I den bloggtext som jag skrev bara två dagar efter Breiviks dåd framhöll jag att attentaten primärt måste betraktas som högerkristen islamofobisk terror. Udden var riktad mot vänstern och feminismen. Ändå undrar jag om man kan säga att han verkligen drevs av ett förakt för svaghet. Snarare var väl drivkraften en rädsla för och ett förakt för det annorlunda – sådant som enligt Breivik hotade ”Norge” och ”norsk” kultur. Utan att på minsta vis förminska eller relativisera Breiviks skuld finns anledning att i Ofstads efterföljd ställa besvärliga frågor t ex om sambanden mellan Breiviks specifika variant av nazistisk terror och den unkna nationalism som faktiskt existerar som en underström i det norska samhället. Och som, förstås, också finns i det svenska.