Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och
jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och
ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga
morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala
vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten.
Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra
trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.
En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig
över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de
höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare
som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla
fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.
Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som
fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk
mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager
utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens.
Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket
är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även
vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många
andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar,
som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan
matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om
skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.
Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna
skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den
tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar
attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken
var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte
bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom
flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem
som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som
socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är
vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade
vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och
alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig
varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är
uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan
varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog
tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer
vilda djur.
Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen
är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker.
En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter
och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och
behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins
ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men
räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen”
(för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att
göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.
Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande
och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det
stora kretsloppet.
