Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste
ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen
att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är
några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan
de Vylders nya bok Eurokrisen
(Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia,
inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och
under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser
som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och
finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och
en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in
allt detta på 180 sidor.
Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron
2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det
jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än
skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med
oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning
vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på
hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.
Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen
som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på
2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare
än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva
verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar
som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella
problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons
medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse
ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i
ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron
hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och
Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ
Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och
svaga medlemmar.
De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har
förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare
är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på
krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de
vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal
och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om
eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med
massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över
utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen
som såpa på ett sluttande plan.
Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron
aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit
att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade
varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en
förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för
de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de
träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de
högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer
överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är
lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar
den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer
djupgående av Elmbrant i Det skulle bli
så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa
utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en
verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.
Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de
Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen
i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk
världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag
skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta
bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den
globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud
taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid;
och att vi nått tillväxtens slut som Richard
Heinberg menar i The End of Growth?
