Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

fredag 26 oktober 2012

Oumbärlig analys av eurokrisen

Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan de Vylders nya bok Eurokrisen (Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia, inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in allt detta på 180 sidor.
Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.
Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på 2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och svaga medlemmar.
De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen som såpa på ett sluttande plan.
Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer djupgående av Elmbrant i Det skulle bli så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.
Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid; och att vi nått tillväxtens slut som Richard Heinberg menar i The End of Growth?