Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 16 oktober 2012

Att gå med morfar


”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.” Så avslutar Joseph M Marshall III med mild röst den cd som medföljer hans bok Walking with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med den unge Joseph på walkabouts i naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att tänka.
Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte – Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy Horse. För mig var läsningen av Walking with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.
Han är själv numera en elder även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.
Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en modern värld och om lakotasättet att tänka.
”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga utjämnarna.”
Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på försättsbladet.
”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”
I dagens värld är det inte självklart att morfar eller farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske historikern Moritz Pfeiffer som lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945). Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.
Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget. Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella, sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser, kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning för visdom. Eller hur?