Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 6 oktober 2012

Kan barbari någonsin sonas?


Topographie des Terrors i Berlin.

Sedan slutet av 1960-talet har jag då och då besökt Berlin – mitt senaste besök i början på oktober 2012 var det nionde i ordningen. Ni som är bekanta med utharkens runsystem vet att runa nummer nio – naud – är nornornas och nödvändighetens runa. Och så kan man kanske sammanfatta avsikten med detta besök; det var nödvändigt (för mig) och det handlade om hur tyska erfarenheter ska kunna infogas och balanseras i det stora kosmiska kretsloppet.
Med begreppet ”tyska erfarenheter” syftar jag främst på spåren av 1900-talets brutala historia som återfinns överallt i den tyska huvudstaden och dess omgivningar. Första världskriget, krossad revolution, kapitalistisk depression, nazistisk terror och maktövertagande, Förintelsen och andra världskriget, delningen och Berlinmuren, implosionen av Sovjetimperiet och murens fall samt vrålkommersialismens omdaning av det återförenade Berlin.
Berlin (och Tyskland) är lite som USA – här kan man hitta allt från högt till lågt, från briljant till vulgärt, från insikt till fördomsfull okunskap. Det som de senaste åren har intresserat mig mest är frågan om hur den nazistiska rörelsen kunde växa fram och förvandlas från en liten skränande och våldsam gatupöbel till en monstruös stat som lade stora delar av Europa i aska och ruiner och fabriksmässigt mördade miljontals människor. Sent omsider, sisådär 50 år efter andra världskrigets slut, har många viktiga initiativ till tysk självprövning tagits. Runt om i landet finns de så kallade Gedenkstätten, alltså minnesplatser över de nazistiska brotten i koncentrationsläger och liknande. I Berlin byggdes i slutet av 1990-talet det stora monumentet över Förintelsen i det tidigare ingenmanslandet mellan öst och väst strax intill Riksdagshuset och Potsdamer Platz, där den globaliserade kapitalismens storaktörer numera verkar ha fått fria händer vad gäller arkitektur och verksamhet. Och på kort gångavstånd finns det imponerande museet Topographie des Terrors som byggts ur ruinerna av det som under nazitiden var Förintelsens hjärntrust; här hade SS, SD och Gestapo sina högkvarter, här satt Himmler och Heydrich bakom sina skrivbord och planerade massmorden på judar, kommunister, socialdemokrater, zigenare och homosexuella, ja på alla som var emot det nazistiska projektet. Museet började i blygsam skala som en liten utomhusutställning 1989 och det var först 2010 som själva museibyggnaden var färdig. Museiområdet är delvis avgränsat av en del av Berlinmuren och strax intill ligger Görings jättelika flygvapenministerium som klarade sig undan de allierades bombningar och där numera det tyska finansdepartementet (!) håller till.
Museet Terrorns topografi är ett dokumentationscentrum som är tänkt att fungera som en dynamisk kunskaps- och erfarenhetsöverförare till uppväxande och kommande tyska generationer. Så här gick det till när nazi-barbariet växte fram och efterhand kom att få aktivt eller passivt stöd från en majoritet av det tyska folket; så här utövades terrorn mot oliktänkande och grupper som utdefinierades ur ”folkgemenskapen”; så här blev resultatet för Tyskland och den övriga världen. Jag blir imponerad av hur djupt utställningen borrar i det tyska barbariets förutsättningar (såväl organisatoriskt som kulturellt och mentalt) och ingen som tar del av den kan lämna den utan att vara djupt berörd och bedrövad. Det kunde hända i Tyskland för inte så länge sedan, liknande processer har hänt på många håll senare och pågår fortfarande runt om i världen. Alla borde analysera hur och varför och fundera över sin egen roll i världen – såväl aktiv som passiv. Utställningens rika bildmaterial finns samlat i en utmärkt bok tillsammans med några analyserande texter, på 432 sidor och drygt 1,5 kilo.
En annan mörkrets plats som känns viktig att besöka är den stora villa vid Wannsee, mellan Berlin och Potsdam, där den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942. Där diskuterades och beslutades om hur Förintelsen, ”judefrågans slutgiltiga lösning” skulle genomföras praktiskt-administrativt. Deltagare var tjänstemän på mycket hög nivå under ledning av Reinhard Heydrich, chefen för Reichssicherheitshauptamt, och protokollfört av Adolf Eichmann. Wannseeutställningen borrar i samma frågor som Topographie des Terrors men är förstås koncentrerad till en mindre yta och är något mer fokuserad på naziterrorns offer än på dess hjärntrust. Det är en mycket speciell känsla att sitta i samma rum som de 15 toppnazisterna en gång gjorde när de på typisk byråkrattyska fattade ”administrativa” beslut som kom att betyda lidande och undergång för miljontals människor. Den förtvivlan och ångest som kan överväldiga i denna situation måste man konfrontera för att kunna vända till motstånd och kreativt handlande.
Som jag definierar begreppet ”tiden” så finns ingen egentlig skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Allt är oupplösligt förenat i en all-tid där det som hänt fortfarande händer. Mötet i Wannseevillan pågår fortfarande, Heinrich Himmler fattar fortfarande beslut om massmord bakom sitt skrivbord där nu Topographie des Terrors ligger. Förintelsen pågår fortfarande. Vad vi som lever idag kan göra är att försöka medverka till att balansera dessa platser som haft så mycket övermått av destruktiva krafter genom att be böner, sjunga helande sånger och runor och dansa in balanserande energier. Minst lika viktigt är att vi också granskar våra egna liv och våra egna samhällen när det gäller synen på ”de andra” och hur vi har ”rätt” att hantera dem. Med ”de andra” menar jag här inte bara andra människor utan minst lika mycket andra arter och existensformer – djur, växter, vatten, luft, vädersystem och i förlängningen hela Moder Jord. Där genomför industricivilisationen just nu en annan sorts förintelse.
Till sist ändå heder åt de många tyskar som i många år kämpat för att bygga upp dessa minnes- och läroplatser över den egna kulturens missdåd. Det har tagit lång tid kan man tycka men Tyskland har ändå nått betydligt längre i sin självrannsakan än andra stater som gjort sig skyldiga till folkmord av olika slag. I många fler huvudstäder borde det byggas museer över den egna statens terror och övergrepp mot såväl urbefolkningar som det egna folket, t ex i Washington (om folkmordet på de amerikanska urfolken), London (om den brittiska kolonialismens härjningar), Madrid (om förstörelsen av högkulturerna i Mellan- och Sydamerika), Moskva (om Stalinterrorn), Peking (om de statliga övergreppen under Stora språnget och kulturrevolutionen och i Tibet) och Phnom Penh (om röda khmerernas terrorvälde). Läsarna kan säkert tänka ut ännu flera platser lämpliga för museer över terrorns topografi. Folkmord kan aldrig sonas, men man kan belysa dem och deras orsaker och lära sig leva med och utifrån erfarenheterna, vilket kan göra världen till en något bättre plats att leva på.
Här hölls Wannseekonferensen 20 januari 1942.