 |
| Topographie des Terrors i Berlin. |
Sedan slutet av 1960-talet har jag då och då besökt Berlin –
mitt senaste besök i början på oktober 2012 var det nionde i ordningen. Ni som
är bekanta med utharkens runsystem vet att runa nummer nio – naud – är nornornas
och nödvändighetens runa. Och så kan man kanske sammanfatta avsikten med detta
besök; det var nödvändigt (för mig) och det handlade om hur tyska erfarenheter
ska kunna infogas och balanseras i det stora kosmiska kretsloppet.
Med begreppet ”tyska erfarenheter” syftar jag främst på
spåren av 1900-talets brutala historia som återfinns överallt i den tyska
huvudstaden och dess omgivningar. Första världskriget, krossad revolution,
kapitalistisk depression, nazistisk terror och maktövertagande, Förintelsen och
andra världskriget, delningen och Berlinmuren, implosionen av Sovjetimperiet
och murens fall samt vrålkommersialismens omdaning av det återförenade Berlin.
Berlin (och Tyskland) är lite som USA – här kan man hitta
allt från högt till lågt, från briljant till vulgärt, från insikt till fördomsfull
okunskap. Det som de senaste åren har intresserat mig mest är frågan om hur den
nazistiska rörelsen kunde växa fram och förvandlas från en liten skränande och
våldsam gatupöbel till en monstruös stat som lade stora delar av Europa i aska
och ruiner och fabriksmässigt mördade miljontals människor. Sent omsider,
sisådär 50 år efter andra världskrigets slut, har många viktiga initiativ till
tysk självprövning tagits. Runt om i landet finns de så kallade Gedenkstätten, alltså minnesplatser över
de nazistiska brotten i koncentrationsläger och liknande. I Berlin byggdes i
slutet av 1990-talet det stora monumentet över Förintelsen i det tidigare
ingenmanslandet mellan öst och väst strax intill Riksdagshuset och Potsdamer
Platz, där den globaliserade kapitalismens storaktörer numera verkar ha fått
fria händer vad gäller arkitektur och verksamhet. Och på kort gångavstånd finns
det imponerande museet Topographie des Terrors som byggts ur ruinerna av det som under nazitiden var Förintelsens hjärntrust;
här hade SS, SD och Gestapo sina högkvarter, här satt Himmler och Heydrich
bakom sina skrivbord och planerade massmorden på judar, kommunister,
socialdemokrater, zigenare och homosexuella, ja på alla som var emot det
nazistiska projektet. Museet började i blygsam skala som en liten
utomhusutställning 1989 och det var först 2010 som själva museibyggnaden var
färdig. Museiområdet är delvis avgränsat av en del av Berlinmuren och strax
intill ligger Görings jättelika flygvapenministerium som klarade sig undan de
allierades bombningar och där numera det tyska finansdepartementet (!) håller
till.
Museet Terrorns topografi är ett dokumentationscentrum som
är tänkt att fungera som en dynamisk kunskaps- och erfarenhetsöverförare till
uppväxande och kommande tyska generationer. Så här gick det till när
nazi-barbariet växte fram och efterhand kom att få aktivt eller passivt stöd
från en majoritet av det tyska folket; så här utövades terrorn mot oliktänkande
och grupper som utdefinierades ur ”folkgemenskapen”; så här blev resultatet för
Tyskland och den övriga världen. Jag blir imponerad av hur djupt utställningen
borrar i det tyska barbariets förutsättningar (såväl organisatoriskt som
kulturellt och mentalt) och ingen som tar del av den kan lämna den utan att
vara djupt berörd och bedrövad. Det kunde hända i Tyskland för inte så länge
sedan, liknande processer har hänt på många håll senare och pågår fortfarande
runt om i världen. Alla borde analysera hur och varför och fundera över sin
egen roll i världen – såväl aktiv som passiv. Utställningens rika bildmaterial
finns samlat i en utmärkt bok tillsammans med några analyserande texter, på 432
sidor och drygt 1,5 kilo.
En annan mörkrets plats som känns viktig att besöka är den
stora villa vid Wannsee, mellan Berlin och Potsdam, där den så kallade
Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942. Där diskuterades och
beslutades om hur Förintelsen, ”judefrågans slutgiltiga lösning” skulle
genomföras praktiskt-administrativt. Deltagare var tjänstemän på mycket hög
nivå under ledning av Reinhard Heydrich,
chefen för Reichssicherheitshauptamt,
och protokollfört av Adolf Eichmann. Wannseeutställningen borrar i samma frågor som Topographie des Terrors men är förstås
koncentrerad till en mindre yta och är något mer fokuserad på naziterrorns
offer än på dess hjärntrust. Det är en mycket speciell känsla att sitta i samma
rum som de 15 toppnazisterna en gång gjorde när de på typisk byråkrattyska
fattade ”administrativa” beslut som kom att betyda lidande och undergång för
miljontals människor. Den förtvivlan och ångest som kan överväldiga i denna
situation måste man konfrontera för att kunna vända till motstånd och kreativt
handlande.
Som jag definierar begreppet ”tiden” så finns ingen egentlig
skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Allt är oupplösligt förenat i en
all-tid där det som hänt fortfarande händer. Mötet i Wannseevillan pågår
fortfarande, Heinrich Himmler fattar fortfarande beslut om massmord bakom sitt
skrivbord där nu Topographie des Terrors
ligger. Förintelsen pågår fortfarande. Vad vi som lever idag kan göra är att
försöka medverka till att balansera dessa platser som haft så mycket övermått
av destruktiva krafter genom att be böner, sjunga helande sånger och runor och
dansa in balanserande energier. Minst lika viktigt är att vi också granskar
våra egna liv och våra egna samhällen när det gäller synen på ”de andra” och
hur vi har ”rätt” att hantera dem. Med ”de andra” menar jag här inte bara andra
människor utan minst lika mycket andra arter och existensformer – djur, växter,
vatten, luft, vädersystem och i förlängningen hela Moder Jord. Där genomför
industricivilisationen just nu en annan sorts förintelse.
Till sist ändå heder åt de många tyskar som i många år
kämpat för att bygga upp dessa minnes- och läroplatser över den egna kulturens
missdåd. Det har tagit lång tid kan man tycka men Tyskland har ändå nått
betydligt längre i sin självrannsakan än andra stater som gjort sig skyldiga
till folkmord av olika slag. I många fler huvudstäder borde det byggas museer
över den egna statens terror och övergrepp mot såväl urbefolkningar som det
egna folket, t ex i Washington (om folkmordet på de amerikanska urfolken), London (om den brittiska kolonialismens härjningar), Madrid (om förstörelsen av högkulturerna i Mellan- och Sydamerika), Moskva (om Stalinterrorn), Peking (om de statliga övergreppen under Stora språnget och kulturrevolutionen och i Tibet) och Phnom Penh (om röda khmerernas terrorvälde). Läsarna kan säkert tänka ut ännu flera platser lämpliga för museer över terrorns topografi. Folkmord
kan aldrig sonas, men man kan belysa dem och deras orsaker och lära sig leva
med och utifrån erfarenheterna, vilket kan göra världen till en något bättre
plats att leva på.
 |
| Här hölls Wannseekonferensen 20 januari 1942. |
