Det tycks numera vara accepterat även i den västerländska
kulturen att åter börja tala om dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda
våra, och därmed samhällets, liv. Den som söker vägledning på detta område har
mycket att hämta i traditionella myter och berättelser. Själva ordet dygd fanns
redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Den som vill få
lite alternativ inspiration på dygdernas område rekommenderas varmt att läsa Joseph M Marshalls bok The Lakota Way – Stories and Lessons for
Living (Penguin Compass 2002). Boken är en imponerande sammanställning av
traditionella lakotaberättelser interfolierade med Marshalls egna minnen av
uppväxten hos morföräldrarna på Rosebud-reservatet i South Dakota på
1950-talet. Detta är helt enkelt en lysande bok om vad det innebär att vara människa och inta sin rättmätiga plats i den stora kosmiska väven – allt betraktat
genom ett lakotamedvetande. (Jag har tidigare recenserat Marshalls fina
berättelser om lärdomarna från hans morfar; Walking with Grandfather)
I The Lakota Way djupdyker
Marshall i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet
– ett tänkande som sedan flera hundra år är starkt förknippat med den hårda men
rika tillvaron på prärierna i västra Amerika. Marshalls tolv dygder är;
ödmjukhet, uthållighet, respekt, värdighet, kärlek, offervilja, sanning,
medkänsla, mod, själsstyrka, generositet och visdom. En av dessa står ut
speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är
ödmjukheten. Denna dygd sammanfattar Marshall i begreppet ”den lågmälda vägen”
(the quiet path). Tillsammans med
uthållighet och andlig styrka har ödmjukheten främst manifesterats av de
traditionella lakotaindianer, inte minst de äldre kvinnorna (the grandmothers), som enligt Marshall har
lyckats bevara språk, traditioner, sedvanor och värderingar – ”essensen av vad
det innebär att vara lakota”. Marshalls egen mormor gav honom följande råd; ”Om
du vill gå långt i livet ska du vandra mormorsvägen.” Och essensen i denna väg
är enligt Marshall själsstyrkan.
Betydelsen av detta lågmälda men ihärdiga försvar av det
egna livssättet kan inte undervärderas; ”Sanningen är att vi lakota fortfarande
vandrar omkring på jorden. Sanningen är att vi överlevde traumatisk förändring
och är visare och starkare på grund av det… Illusionen är att vi är ett erövrat
folk. Sanningen är att vi är överlevare; vi tog oss an det värsta som våra ’erövrare’
kunde kasta över oss och vi står fortfarande upp. Illusionen är att vi är en
del av det förflutna – något som kan studeras, analyseras, mätas, dissekeras
och slutligen bedömas. Sanningen är att vi fortfarande är en livsduglig kultur
med traditioner, sedvanor och värderingar som har bestått de hårdaste prov”.
För Marshall är alla dygderna väsentliga beståndsdelar i ett
balanserat samspel mellan alla levande varelser. Till syvende och sist handlar
vår mänskliga existens helt och hållet om balans; att finna balans inom oss
själva, mellan oss människor och mellan oss människor och alla andra varelser
som vi delar jorden med. Vi delar alla den yttersta sanningen, den att döden
alltid är en del av livet och en förutsättning för livet. Det finns en sanning
som gör mullvaden jämlik med björnen, en sanning som förenar oss alla, vare sig
vi går, flyger, krälar, simmar eller har rötter. Vi föds alla och vi dör alla. Det
sammanfattar Marshall sålunda; ”Att leva väl är att dö väl” (Living well is dying well).
Många av berättelserna i The
Lakota Way stammar från jägar- och samlarlivet på prärien före början av
1700-talet, alltså från tiden innan hästen kom till lakota. En berättelse kan
börja så här; ”De gamla brukade säga att det finns många märkliga och mystiska
saker i världen. De visste att det var sant eftersom de hade sett saker: en del
förunderliga, en del dråpliga, en del mäktiga eller små. Men allt hade ett
syfte, sa de, allt som hände är en gåva från livet självt, om inte för annat så
för att lära oss en läxa”.
Man känner sig som läsare verkligen välkommen in i lakotas
värld och får under läsningens gång mängder av kunskaper om livet på prärien,
såväl för länge sedan som för inte så länge sedan, och man får följa med in i
heliga ceremonier som svetthyddan och soldansen. Detta är en bok om generositet
och om visdom, som handlar om att veta hur och när man ska använda sin kunskap.
”Visdom är livets gåva till oss, men också vår gåva till livet”.