Natten mot min 65:e födelsedag vaknade jag halv tre och
kunde inte somna om. Något ville förmedla något. Jag tror att det var Det stora
kosmiska kretsloppet. Efter att ha repriserat en del minnesfilmer ur mitt
förflutna (oftast pinsamma sekvenser!) verkar det som om mitt medvetande var
moget för djupare budskap från Drömtiden. Här följer ett försök till referat.
Shamanismen innehåller ett paradigm, som rymmer kunskap om
hur man bör tänka och leva för att vandra i skönhet på Moder Jord. Enligt detta
paradigm (liksom i den kosmiska verkligheten) finns inga skarpa gränser mellan
genus, alltså mellan det vi brukar kalla manligt och kvinnligt. Shamanen är en
hen. Det råder heller inga skarpa gränser mellan människa och djur; mellan
människa och allt annat; eller mellan den ordinära verkligheten och den
icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman. Allt är ömsesidighet
och process där det ena omvandlas i det andra. Allt fast förflyktigas och
Drömtiden spiller in i den ordinära verkligheten.
Formuleringarna kan skärpas ytterligare; Gränserna är
flytande mellan genus, mellan människa och djur, mellan människa och allt
annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden.
Och en ytterligare skärpning kan formuleras som; det finns
inga gränser mellan genus, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära
verkligheten och Drömtiden. Det är inte bara så att allt fast förflyktigas; det
finns inget fast. Allt är processer och i grunden är allt bara energi, eller
ska vi säga vibrationer?
Kunskap om detta är något man måste uppleva. Carlos Castaneda beskriver det som att uppleva energin
direkt – utan att gå omvägar via de uppenbarelseformer som vårt medvetande
försöker tvinga in den formlösa energin i. Shamanska metoder är utmärkt bra för
att nå detta tillstånd och få del av kunskapens kyss från Det stora kosmiska
kretsloppet. Idag står shamanens vägar öppna för alla och när en når denna
kunskap överskrider en inte bara shamanens sociala och andliga roll utan också
shamanismen som företeelse. Shamanen har då överskridit sig själv (och därmed
även sina begränsningar) och transformerats till något annat, som är
svårdefinierbart eller rent av odefinierbart.
Ur Tomheten föds världens mångfald och mångfald är något
gott. Men efterhand återgår mångfalden till Tomheten. Och det är också gott.
Det är som när man kastar en sten i ett stilla vatten. Vågorna sprider sig som
ringar på vattenytan men upphör efterhand, eller ska vi säga – uppgår i
stillheten?
Att få del av kunskapens kyss innebär att ens egen
individualitet upphör; jaget upphör, eller ska vi säga utplånas; eller uppgår i
Alltet, som är detsamma som att uppgå i Tomheten och bli till ingenting. Den
som arbetar med runmagi vet att utharken är framfödd ur Den Tomma och återgår
till Den Tomma. Det vi gör under tiden, eller längs vägen, är bara en parentes,
men vi vill ju att parentesen ska präglas av skönhet.
