Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 3 maj 2013

Michael Harner skriver testamente

Man skulle kunna tro att bilden här bredvid utgör omslag till en fantasyroman av dussinslaget. Så är det inte. Detta är omslaget till Michael Harners nya bok Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (North Atlantic Books 2013). Det har gått 33 år sedan Harner (nu 84 år gammal) gav ut sin förra bok – den shamanska klassikern The Way of the Shaman. Den kom på svenska 1983 på Bokförlaget Korpen med titeln Shamanens väg och jag hade den stora äran att få skriva ett förord som jag avslutade med följande mening; ”För den som praktiskt vill pröva shamanens väg är Michael Harners bok oundgänglig.” Det kan ha stämt då, men det stämmer inte riktigt idag och mitt omdöme om Cave and Cosmos kan sammanfattas; ”För den som vill förankra shamanens väg i världen är det oundgängligt att överskrida Michael Harners version av shamanism, den som kallas core shamanism.”
The Way of the Shaman bidrog till att öppna en ny dimension av tillvaron för väldigt många västerlänningar. Marken var förberedd sedan flera år genom bl a Carlos Castanedas böcker om tiden med hans läromästare don Juan Matus i Mexiko men till skillnad från Castanedas böcker så hade Harner skrivit en manual – en systematisk beskrivning av hur shamaner praktiskt kan gå till väga. Jag minns hur jag nästan febrigt vände blad i The Way of the Shaman och fick en obändig lust att börja trumma och resa in i de andra världarna. Att Harner själv kom till Sverige och höll en grundkurs i shamanism 1983 kändes som en skänk från Drömtiden. Och vilken fart det blev på det shamanska arbetet därefter med trumgrupper, själsresor och extasdanser! Vi var lite drygt 40 personer på Harners kurs i Värmlandsnäs; jag undrar hur många av dem som fortfarande arbetar med shamanska metoder; hur många som gör det à la Harner och hur många som hittat egna vägar eller kanske hittat tillbaka till eller snarare fram till den egna inhemska traditionen?
Michael Harner spred en god stämning omkring sig i Värmlandsnäs; han var energisk och humoristisk; jag minns fortfarande hans säregna gnäggande skratt och några av hans one-liners, som den under kafferasten; ”Coffee is indispensable in all shamanic work!” För egen del fick jag ett par livsavgörande råd av Harner; dels att resa till Sápmi för att söka kontakt med samiska botare och shamaner, dels hur jag skulle kunna utröna runornas väsen genom att hitta en lärare i den icke-ordinära verkligheten. Jag står därför i en viss tacksamhetsskuld till Harner, vilket bör påpekas innan jag tar itu med min kritiska granskning av Cave and Cosmos som faktiskt är riktigt seg att ta sig igenom – inte minst därför att den till stor del utgörs av berättelser från västerlänningar (till övervägande del amerikaner) om vad de har upplevt på sina resor till det som i core shamanism kallas övervärldarna. För mig är det något av ett mysterium varför Harner fyller boken med dessa individuella redogörelser över hur det kan se ut i de andra världarna – hans tes är ju nämligen att vi alla upplever olika saker; att upplevelserna i den icke-ordinära verkligheten är perfekt anpassade till just den individ som gör dem och att innebörden i det upplevda därmed bara kan förstås på djupet av den individen.
Jag minns hur Harner frenetiskt antecknade vad alla berättade om sina upplevelser i det icke-ordinära under kursen i Värmlandsnäs. Många av deltagarna gick in i en sorts koma medan andra pladdrade på om än det ena än det andra som de hade sett och mött, men Harner var oupphörligt nyfiken. Han förklarade att han höll på med en kosmologisk kartografi och det tog alltså 30 år att få den färdig. Men det är ingen karta över den icke-ordinära verkligheten han presterat eftersom dessa kartor är individuella och ingen kan rita en allmängiltig sådan. I boken finns dock ett par versioner från några av Harners elever; teckningar som anger vad som finns i övervärldarna, hur många nivåer de stött på etc etc. När jag ser dessa teckningar kommer jag osökt att tänka på en gestalt som Emanuel Swedenborg och hans bok Himmel och helvete från 1758 (De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = ungefär Om himlen och dess under och om helvetet, såsom hört och sett). Också Harners tankar om att det man upplever i den icke-ordinära verkligheten och att de råd man får där är perfekt anpassade till den individ som gör resan klingar lite swedenborgskt i mina öron.
Vad är då Cave and Cosmos för slags bok? Har Harner lagt grunden till en ny religion? Nej, säger han själv bestämt. Detta är inte religion eftersom det bygger på vad var och en med hjälp av shamansk trumning kan uppleva. Här tror man inte på vad andra säger – inte ens Harner – utan tar själv reda på hur saker och ting förhåller sig genom egen direkt upplevelse. Om The Way of the Shaman var en introduktion till några av shamanismens metoder så är Cave and Cosmos en djupdykning i och utveckling av core shamanism, som är en modern, västerländsk, individuellt inriktad version av shamanism som har rensats på det mesta av kulturella och traditionella särdrag. Enligt Harner är denna ”kulturfria” version av shamanism den som passar västerlänningar bäst. Han kan ha rätt, i alla fall vad gäller amerikaner som ju lever på koloniserat land, men samtidigt innebär denna ”kulturfria” variant att man kopplar loss hela systemet från det landskap och det levnadssätt där shamanismen vuxit fram. Är Harner helt up-to-date med hur hans nutida antropologkollegor resonerar? De tycks alltmer avlägsna sig från Eliades klassiska tolkning av shamanismen som Archaic Techniques of Ecstacy alltså som en samling metoder, till att betrakta shamanismen som ett sätt att leva och tänka, alltså som ett sätt att vara i världen.
Om Michael Harner själv får bestämma har han kanske inte skapat en ny religion men ingen kan ju säga hur hans Foundation for Shamanic Studies kommer att förvalta arvet efter honom. Vad man kan säga helt klart är att Harner med sin core shamanism och dess fokusering på själsresor med hjälp av trumma (som ju bara är en del av vad shamaner brukar ägna sig åt) har skapat ett sammanhållet system, en shamanism som är genomsystematiserad på ett sätt som den aldrig varit hos traditionella shamaner; kanske kan man kalla det som Harner skapat för en shamansk kropp, som hålls samman av vissa bestämda, grundläggande teoretiska grundvalar. I denna core-shamanska kropp finns ganska många västerländska shamanic practitioners som ägnar sig åt att hjälpa och heala andra västerlänningar men som sällan rör sig utanför denna västerländska kropp. Är Harners disciplar närvarande och aktiva i kampen för att skydda och försvara Moder Jord, för att stödja urfolkens kamp för land och identitet? I alla fall inte påfallande mycket. Jag kan tänka mig att deras resonemang kan gå så här: genom att hjälpa och heala oss själva och andra människor hjälper vi till att heala Moder Jord och rätta till obalanser i kosmos och därmed bidrar vi till att ge världen en bättre inriktning. Det finns en poäng i detta, det håller jag med om, men resonemanget kan också vara ett sätt att undvika att behöva ta ställning i viktiga frågor i världen. För mig har shamanismen alltid haft en politisk dimension, inte en partipolitisk utan en större politisk dimension, en Moder Jord-dimension och då kan det verkligen handla om att på plats, i det reellt existerande landskapet sätta eller ställa sig i vägen för en maskin som ska provborra efter uran.
Tyngdpunkten i Michael Harners paradigm verkar idag ligga på frågan om andars existens. I The Way of the Shaman talar han mer om energier och kraft, t ex i termer som kraftdjur; nu har dessa uttryck övergivits och allt mer handlar om andar; formlös energi och kraft har blivit andar med bestämd form och identitet. Harner lägger ner en hel del möda på att bena ut skillnaden mellan de andar som finns i den här världen (mellanvärlden i hans terminologi), de som finns i gränsområdet mellan den här och de andra världarna och de som enbart finns i undervärldarna respektive övervärldarna. Shamanen fungerar som förmedlande länk mellan andarna och människorna som behöver hjälp och andarna vet alltid vad alla behöver.
Vilka andar är det då som Harners resenärer möter i övervärldarna? Det kan vara Benjamin Franklin, eller Albert Einstein, eller Jesus eller Buddha; den gestalt som anden antar tycks anpassad till den individuella resenären. Det gemensamma för dem är att de är compassionate spirits, alltså medkännande andar. De har alla erfarenheter från livet på jorden (som människa eller djur), känner allas behov och vill bara gott. Detta till skillnad från de andar som håller till i mellanvärlden, t ex själar efter avlidna människor som inte kunna genomföra resan in i ”himlen”, och som kan ställa till kaos, problem och sjukdomar. I dessa resonemang känns Harner nästan som grundare av någon sorts andevetenskap à la Rudolf Steiner.
Bokens rapporter från resor in i övervärldarna visar att resenärerna har liknande upplevelser som grundarna av de stora religionerna haft. Enligt Harner visar detta att ”himlarna” är verkliga, ”men de är verkliga i en annan verklighet, den verklighet som shamaner kan nå för att hjälpa och heala andra”. Och denna verklighet nås alltså med hjälp av trumma eller annan form av det Harner kallar sonic driving.
Jag, och många andra, har använt core-shamanska metoder för att återknyta till den shamanska traditionen i våra egna landskap, i mitt fall till den nordiska shamanismen. Vi har då överskridit core-shamanismen för att kunna skjuta ner rötterna i den egna kulturella myllan. Så använd har core shamanism haft en avgörande betydelse för många människor, men i Cave and Cosmos ser jag en annan tendens framträda som dominerande hos Harner, nämligen att core shamanism är nog i sig själv. Det är den inte. Den fångar inte alls den spännande mångfald som finns i den shamanska livssynen; den har inte mycket att säga om de flytande gränserna mellan den ordinära och den icke-ordinära verkligheten; om de flytande gränserna mellan genus; mellan djur och människor; mellan människor och andeväsen och mellan det som har form och det som är formlöst. Core shamanism begränsar shamanismen till bara en del av vad den har varit och vad den kan vara; den har en statisk syn på vad de olika världarna egentligen är och hur de hänger samman; den begränsar innebörden av traditionella begrepp som bön och ceremoni; den uppskattar inte till fullo landskapet, de reellt existerande djuren och växterna och Moder Jord som de bästa lärarna och den anger inga vägar för att gå bortom formerna.
Harner skriver på ett ställe att universums kraft är så stark att shamaner arbetar med förmedlare, som kraftdjur och andar. Man kanske skulle kunna säga att kosmos väljer att låta sin energi när den möter våra medvetanden ta bekanta former, helt enkelt för att vi ska kunna handskas med dem. Carlos Castaneda ville ta ett steg till, nämligen att uppleva energi direkt i stället för via dessa uppenbarelseformer. I boken The Wheel of Time låter han don Juan Matus förklara att han använt shamanskt svammel om ”allierade, kraftväxter, Mescalito, den lilla röken, vinden, andarna i floder, berg och snår” som ett sätt att locka Castanedas uppmärksamhet, som ett sätt att lura honom in på den andlige krigarens väg. Harner väljer den motsatta vägen; i stället för att gå bortom formerna och uppleva energin direkt utarbetar han en systematik just kring formerna. Det är inte vad jag kallar andlig frihet.
Läsaren av dessa rader kanske får för sig att jag här ägnar mig åt ett lustfyllt fadermord. Icke alls. Detta är vad tyskarna kallar en auseinandersetzung, ett klargörande av ståndpunkter, som kan vara nödvändigt för det som komma skall. Om shamanismen ska bli verksam som kreativ medaktör i världen måste den förankras i Moder Jord och gå vida utöver core-shamanismens ramar för att kunna träda in i Drömtiden och delta i drömmandet av världen. Traditionell shamanism öppnar upp för ett betydligt större äventyr än den västerländska variant som kallas core shamanism.