Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

fredag 30 januari 2015

Signelser från Småland (1)

Texten Signelser från Småland ingår i Meddelanden från Nordiska museet 1897 och är sammanställd av Per Gustaf Vistrand som då var amanuens vid museets allmogeavdelning och museets bibliotekarie. Vistrand hade antecknat signelserna under resor i Småland åren 1879 och 1880 – i ett område och en tid med traditionell livssyn som ett viktigt inslag i vardagslivet. Vistrands inledande analytiska text innehåller många intressanta observationer och jag återger huvuddelen av hans text samt ett antal representativa signelser. Texten är uppdelad i sju avsnitt som publiceras på bloggen varannan dag. Jag har moderniserat stavningen i Vistrands egen text men inte i de magiska läsningarna. Här följer avsnitt 1.

Småland är kanske i högre grad än något av södra Sveriges andra landskap rikt på minnen av forntida religiösa åskådningar och fäderneärvda bruk. Orsaken får till en del sökas i landets avskilda läge, vilket hindrat en ny tids odling att göra sig gällande och undantränga den gamla; men smålänningens benägenhet för det övernaturliga och den vördnad, med vilken han betraktar och vidhåller hävdvunna bruk och seder, kan dock bäst förklara, att så mycket i synnerhet av gamla överlämningar, skrock, sägner och religiösa föreställningssätt ännu träffas hos honom.
Särskilt anmärkningsvärd är den mängd av så kallade signelser eller läsningar, vilka leva kvar i folkets minne, och medelst vilka allmogen på sina ställen än idag tror sig kunna bota sjukdomar och ormbett, stämma blod, fördriva skadedjur och så vidare.
De flesta av dem, för att icke säga alla, har en mycket ålderdomlig prägel, som ger anledning att hänföra deras uppkomst till en långt avlägsen tid. Våra sagor ger även stöd för en sådan uppfattning. Heid, den visa valan, sjöng enligt Eddan stark trollsång för Oden mot lön av halsguld och ringar, allfader själv manade henne ur sin grav med trolldomsdigra dödsgaldrar, och med runosånger kunde man bota sjukdomar, döva svärd, stilla storm och eld med mera dylikt. Samma uppfattning av det talade ordets makt spåras även i våra medeltidsvisor och uttalas oförtydbart i landets äldre domböcker. Allmogen vet naturligtvis inte mycket om detta. I regel har de, hos vilka här nedan meddelade läsningar upptecknats, lärt dem av far eller mor och dessa i sin ordning av förfäder, så långt de minns, eller av någon finlandsgubbe eller finlandsgumma under ”den stora ofre’n”.
Personer, som äger ovan antydda kunskaper, sägs vara kloka. Oftast är det gamla kvinnor, som känner läsningarna och de sympatiska kurerna. Stina i Karlshult, som 1853 dog i Hjälmsryds församling i Västra härad, och kloka Anna, som bodde någonstans i södra Kronobergs län, var sådana gummor, vilka på sin tid stod högt i rop för sin klokskap och av den yngre folkdiktningen gjorts till snart sagt mytiska personligheter, kring vilka hon hopat sagodrag från vitt skilda tider.