Om sättet varpå kloka Anna förvärvade sitt hemlighetsfulla
vetande, finns följande berättelse. Hennes moder, som också ansågs ”veta litet
mer än andra”, höll en dag på att koka en vit orm, vilken hon dragit fram under
sin förstutrappa. Då gumman gått ut att skaffa bränsle och tillsagt dottern, då
ett vanligt tolv års barn, att under tiden se efter grytan, råkade Anna att
bränna sin ena hand av grytans innehåll och stack för att stilla svedan
fingrarna i munnen. Mera behövdes inte. När modern en stund därefter kom igen,
sade Anna: ”Vet I mor så underligt, rätt som jag satt här vid fyren, kom det
för mig, att våran so går med tretton grisar, och de är vitplattiga alla
tretton.” – ”Ja så”, svarade modern, som genast insåg, hur saken förhöll sig,
”du har inte kunnat låta bli vällingen; du får nu ta vid, där jag slutar, och
nog får du en födkrok, så länge du lever.” Samma tradition, som för övrigt inte
så litet erinrar om ett drag i sagan om Sigurd Fafnesbane, där han berättas
genom en liknande händelse ha erhållit förmågan att tyda fåglalåt, upprepas
även om kloka Stina. Om denna senare lever dessutom en mängd andra sägner på
folkets läppar. Personer som ännu 1880 mindes henne, uppgav, att hon botade
mestadels med läsningar, mätning och knytning, och att hon aldrig visade sig
till något ont i sitt grannhälle, vilket med andra ord vill säga, att hon inte
befattade sig med förgörelse och andra konster. Enligt annan sagesman skulle
hon dock ägt en svartkonstbok och stått i förbindelse med onda makter. Samme
meddelare berättade även, att gumman ständigt gick klädd i skinnpäls, och att
hon, då någon ville tala med henne, hängde ett täckelse för sitt ansikte,
därför att hon var så ”oansenlig”, att hon inte ville visa sig för folk. ”Skam”
(= djävulen) hade nämligen en gång velat ta henne, men hur gumman svängde sig,
fick han den gången endast hälften av hennes näsa.
Min sagesman berättade vidare, att Stina med sitt ord kunde
stanna ett ök, så att detta inte kunde komma ur fläcken, förrän hon ville. En
gång var dock denna hennes konst vanmäktig, emedan ökets ägare försiktigtvis
satt ett stycke flygrönn i oket. Berättaren tillade: ”En besynnerlig kärring
var hon i alla fall. Då hon var död, och hennes lik skulle föras till
kyrkogården, skrek ugglan, ehuru det var ljusa dagen. Hon fick hederlig
begravning, men någon klockringning fick hon inte, ty prästen hade veckan förut
skickat klockorna till nya kyrkan, och Stina var den sista, som jordades i
gamla kyrkogården. Om det är sant, att hennes lik togs över ringmuren och inte
genom kyrkporten, när hon skulle begravas, kan jag inte med visshet säga, men
ordet går så.”
Ett annat sätt att vinna klokskap är att förskriva sig till
den lede själv, som enligt folktron ligger inne med allt slags hemlighetsfullt
vetande. För att komma i personlig beröring med honom fordras endast, att man
med sitt blod skriver sitt namn på en liten papperslapp och en torsdagsnatt
sticker in denna i nyckelhålet på kyrkdörren samt därpå tre gånger motsols går
kring kyrkan. Detta bör upprepas de två följande torsdagsnätterna. Sista gången
kommer den anropade och frågar, vad den sökande önskar, samt ställer hela sitt
förråd av läsningar och konster, sammanfattat i en så kallad svartkonstbok,
till hans tjänst.
(Här ser vi tydliga spår av shamanism. Den täckelse som
Stina hängde för sitt ansikte har stora likheter med völvornas sejdhuva. Det
som här betecknas som ”den lede själv” är en kristen demonisering av völvornas
och sejdkarlarnas andliga lärare i den icke-ordinära verkligheten.)
