”De avlidnas andar kallas stundom ’dödfolk’. Enligt beskrivning som jag fått äro de småväxta av ungefär en meters längd, ha ingen egentlig form utan se ut som slöjor. Somliga ha huvud, andra äro utan. Vidare ha de vit klädnad, om de dött saliga; svart om de dött osaliga.”
”Den som är synande kan ibland möta så fullt av dödfolk att han måste gå rakt igenom dem. De vika då åt sidan och lämna rum. I synnerhet samlas dessa på kyrkogårdar, vid likkistor, i hus där någon håller på att dö osv. Ofta skrämmer de hästar och kor och hindra dem från att komma fram. De båda då någons död.”
En av Hedmans namngivna källor, folkskollärare Eriksson i
Vånafjärden berättar om hamnföreställningarna i hembyn Ryssbält:
”Hamnen är människans andliga dubbelgångare, som följer
henne under livstiden, men som även kan visa sig efter människans död. Vidare
kan hamnen avlägsna sig från den levande människan och uppenbara sig för någon.
När hamnen av någon levande visar sig, anses det att den antingen bådar olycka
eller också att man snart kommer i beröring med dess ägare.
Ett mycket vanligt uttryck är också, då man möter någon helt
oväntat: ’Är det du eller din hamn?’
Visar sig hamnen efter någon död, t ex när man är ute på
sjön i hårt väder, betyder det att man är i stor livsfara och man bör då vara
på sin vakt.”
”Hos löjtnant Kants föräldrar på Johannesberg i Kalix
(1860-talet) hade en dräng dött. Sedan liket blivit svept och inflyttat i ett
uthus, hände en klar månskensnatt att den döde kom till en man, som bodde i
gården intill, och visade sig för honom. Med ett drag av smärta hade vålnaden
fört handen mot sin hals, liksom om den ville dra ut något föremål, som fastnat
där. Strax därpå försvann synen. Husbondfolket blev genast varskott om
händelsen och man lät undersöka liket. Det visade sig då, att vid svepningen en
knappnål hade blivit instucken i halsen på den döde. Nålen avlägsnades och den
döde spökade inte vidare.”
Hedman rapporterar om landan, landrået som anses uppträda
som en liten rödklädd gumma, i djurgestalt, som en hund eller en vit fågel
eller helt utan gestalt. Hon var än illasinnad, än välvillig. Det gällde att
inte äta av landans mat, för då kunde man bli landtagen och försvinna från den
ordinära världen.
Den 84-årige Enbom i Målsön filosoferar inför Hedman om tro
och tvivel när det gällerupplevelserna av det fördolda: ”Världen har inte
förändrat sig någonting, utan allt vad vi trodde på och såg med våra egna ögon,
såsom landan, sjörået och andra övernaturliga väsen, kunna inte ha försvunnit,
utan måste ännu finnas kvar. Att de inte numera visa sig beror väl på att
människorna inte längre tro på dem eller bry sig om dem, men förr fingo vi se
dem och kommo jämt i beröring med dem.”
Alltså: rent shamanska föreställningar och insikter så sent
som 1927.
