Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 15 februari 2016

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.
I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:
1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).
2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).
3) Min egen analys av dessa båda kväden.
Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.
1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.
13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.
Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.
I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.