Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 16 februari 2016

Vägtamskvädet – med runstavar under tungan


Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Versionen här är tolkad av Edvin Thall (1913) med tillskott de första nio stroferna enligt Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar efter texten.
1.
Asarne hastade alla till tinget
och asynjorna alla att rådslå;
och om det de mälte, de mäktige gudar,
vi Balder hade så hotande drömmar.
2.
Tryckande tyckts honom tunga sömnen,
svunnen i sömnen synts hans lycka:
asarna sporde med djupsint spåkonst,
om onda drömmen ofärd bådade.
3.
Domen blev att dödsvigd han var,
allas älskling, Ulls frände:
främst gav det ångest åt Frigg och Svavner
och de rådandes rad: råd måste läggas.
4.
Ut skulle bud sändas och alla väsen
bedjas om trygghet att Balder ej skada:
gavs då allsköns eder om skoning,
Frigg fick de fasta löftena.
5.
Valfader fruktar dock vansklig utgång,
tyckte, att hamingjor hållit sig undan;
han asarna kallar och kräver ett rådslut;
vid denna målstämma vart mycket ordat.
6.
Upp steg Oden, åldrige skaparn,
och lade Sleipner sadeln på;
nedåt han red åt Nifelhel till,
mötte hunden, som ur Helriket kom.
7.
Blodig var han på bröstet framtill,
käften var mordglupsk, käken hängde;
skall gav han och skräckligt glupade,
mot galdrars fader gläfste han länge;
8.
Fram red Oden, färdvägen dånade,
helt till Hels höga hall:
Oden red öster om porten,
där han väl visste en völvas grav.
9.
För leda trollkonan likgalder kvad han,
mot rymden i norr såg, runstavar inlade,
forna formler och frågor ramsade,
tills tvungen hon kvad med tunga av död.
10.
”Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.”
11.
”Vegtam jag heter, är Valtams son;
från Helriket tälj mig, jag vet om himlen:
för vem äro bänkarne med blänkande ringar
och sätena fagert flödande av guld?”
12.
”Här står för Balder mjödet bryggt,
skira drycken av skölden täckt;
asmegerna här vänta på asen.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
13.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva?”
14.
”Had bär hit ned äroträdet höga,
han skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
15.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem giver hämnd för hemska dådet,
och bringar å båle Balders bane?”
16.
”Rind föder Vale i västerns salar;
Blott en natt gammal Odenssonen hämnas;
sin hand ej han tvättar, ej huvudet kammar
förrn till bålet han bär Balders fiende.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
17.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
säg mig de mör, som sörja må
och mot himlen kasta halsarnes slöjor?”
18.
”Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!”
”Du är ej völva, ej vis kvinna,
Förr är du trenne tursars moder!”
19.
”Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnes fall fienderna komma.”
Förklaringar.
Strof 3: Svavner = Oden.
Strof 5: Valfader = Oden.
Strof  14: Had = Höder.
Nästa avsnitt: min egen analys av Odens likgalder och Vägtamskvädet. Varför gråter nornan?