Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Vägtamskvädet – med runstavar under tungan

Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Versionen här är tolkad av Edvin Thall (1913) med tillskott de första nio stroferna enligt Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar efter texten.

1.
Asarne hastade alla till tinget
och asynjorna alla att rådslå;
och om det de mälte, de mäktige gudar,
vi Balder hade så hotande drömmar.
2.
Tryckande tyckts honom tunga sömnen,
svunnen i sömnen synts hans lycka:
asarna sporde med djupsint spåkonst,
om onda drömmen ofärd bådade.
3.
Domen blev att dödsvigd han var,
allas älskling, Ulls frände:
främst gav det ångest åt Frigg och Svavner
och de rådandes rad: råd måste läggas.
4.
Ut skulle bud sändas och alla väsen
bedjas om trygghet att Balder ej skada:
gavs då allsköns eder om skoning,
Frigg fick de fasta löftena.
5.
Valfader fruktar dock vansklig utgång,
tyckte, att hamingjor hållit sig undan;
han asarna kallar och kräver ett rådslut;
vid denna målstämma vart mycket ordat.
6.
Upp steg Oden, åldrige skaparn,
och lade Sleipner sadeln på;
nedåt han red åt Nifelhel till,
mötte hunden, som ur Helriket kom.
7.
Blodig var han på bröstet framtill,
käften var mordglupsk, käken hängde;
skall gav han och skräckligt glupade,
mot galdrars fader gläfste han länge;
8.
Fram red Oden, färdvägen dånade,
helt till Hels höga hall:
Oden red öster om porten,
där han väl visste en völvas grav.
9.
För leda trollkonan likgalder kvad han,
mot rymden i norr såg, runstavar inlade,
forna formler och frågor ramsade,
tills tvungen hon kvad med tunga av död.
10.
”Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.”
11.
”Vegtam jag heter, är Valtams son;
från Helriket tälj mig, jag vet om himlen:
för vem äro bänkarne med blänkande ringar
och sätena fagert flödande av guld?”
12.
”Här står för Balder mjödet bryggt,
skira drycken av skölden täckt;
asmegerna här vänta på asen.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
13.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva?”
14.
”Had bär hit ned äroträdet höga,
han skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
15.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem giver hämnd för hemska dådet,
och bringar å båle Balders bane?”
16.
”Rind föder Vale i västerns salar;
Blott en natt gammal Odenssonen hämnas;
sin hand ej han tvättar, ej huvudet kammar
förrn till bålet han bär Balders fiende.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
17.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
säg mig de mör, som sörja må
och mot himlen kasta halsarnes slöjor?”
18.
”Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!”
”Du är ej völva, ej vis kvinna,
Förr är du trenne tursars moder!”
19.
”Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnes fall fienderna komma.”

Förklaringar.
Strof 3: Svavner = Oden.
Strof 5: Valfader = Oden.
Strof  14: Had = Höder.

Nästa avsnitt: min egen analys av Odens likgalder och Vägtamskvädet. Varför gråter nornan?

Oden i klänning – epokgörande danskt fynd

Oden, en gud i klänning och andra forntida överskridare var rubriken på en mycket intressant guidad visning på Historiska museet i Stockholm den 24 februari. Museipedagog Anna Wilson visade runt på museets utställning om vikingatiden och gav flera exempel på verkliga och mytologiska gestalter som överskridit genusgränserna och därmed fått den komplexa karaktär som i det gamla Norden gick under beteckningen ”ergi”. Dit hör t ex völvan i graven utanför Köpingsvik, vars magiska sejdstav finns med på utställningen, trickstergestalten Loke, som både avlade monster och födde shamanhästen Sleipner, och så förstås Oden själv, som lärde sig den magiska sejden av Freja och beskylldes för att ha uppträtt omanligt som en völva.
Det här kände jag ju till sedan tidigare men det allra bästa sparade museipedagog Wilson till sist – en bild på en liten figur i silver som hösten 2009 hittades vid utgrävningar i Lejre strax utanför Roskilde. Den visar Oden som kvinna i en transformation av klassiskt shamanskt slag. Figuren premiärvisades på Roskilde museum i november och finns nu att beskåda på museets hemsida. Eftersom museet har copyright på bilden så jag får hänvisa dit.
Museiledningen är helt övertygad om att den två centimeter höga figuren föreställer Oden som från sitt högsäte spanar ut över världen. Han är iklädd klänning, förkläde, fyra pärlhalsband och en halsring, ena ögat verkar vara skadat och han är omgiven av två korpar (Hugin och Munin) och två djurhuvuden som mycket väl kan vara Odens vargar Gere och Freke.
- Sin litenhet till trots, kan den mäta sig med de yppersta av danska fornfynd. Det är ett epokgörande fynd, säger museidirektör Frank Birkebæk.
Alla arkeologer är inte lika övertygade som Birkebæk om att det verkligen rör sig om Oden, men för den som har satt sig in i den nordiska shamantraditionen verkar det helt sannolikt. Den lilla figuren kan mycket väl ha prytt en sejdstav av liknande slag som völvan i Köpingsvik hade, vilket gör fyndet helt magiskt. Och visst är det underbart att vi nu på ett handfast sätt kan se Oden i klänning, som en genusöverskridare! Loke slog verkligen huvudet på spiken när han beskyllde Oden för att ”en völva lik, du över världen for, omanlig tycktes mig din art”.