Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

tisdag 23 januari 2018

Vilda och dynamiska runor för vår tid

När det rör sig i den kosmiska väven föds nya tankar också i den ordinära verkligheten. Impulsen kommer från Drömtiden som har sin egen logik och följer sina egna inre lagar för att vid en bestämd tidpunkt springa fram likt en källa. Känsliga människor läser av dessa impulser på olika sätt och därför kan en impuls från Drömtiden ta sig en mångfald olika uttryck. Just nu visar sig detta bl a i ett stigande intresse för runmagi, framför allt den riktning som betraktar runorna som cykliska processer stadda i en ständig förändring. Och som, förstås, baseras på teorin om de 24 runorna som en uthark.

Nu har ytterligare en runmagiker manifesterat en sådan hållning i en bok som är en ambitiös och genomarbetad introduktion till utharkens kosmos. Författaren heter Sofia Karin Axelsson och hennes bok Vilda Runor – magiska tecken i VarDagen (Livsströmmen 2017). Axelsson beskrivs som ”praktiserande häxa med förkärlek för fornnordiskit inspirerad magi”. Hon har tidigare gett ut boken Nordiska Gudinnor – VarDagsmagi för dagens kvinnor, är bosatt i USA där hon är medredaktör för den andliga tidskriften The Echo World.
Axelsson förklarar begreppet ”vilda runor” med att runorna aldrig kan kapslas in och tämjas: ”Runorna är vad de är, de lever och anpassar sig till den tid de rör sig i och visar olika ansikten för dem som samverkar med dem.” Just så är det! Vi kan inte beordra eller befalla runorna att göra saker och ting, vi kan bara samverka med dem och när vi utan självviktighet samverkar med dem kommer de också att tala till oss och avslöja sina hemligheter. Jag gillar Axelssons grundhållning att runorna är ”grundläggande livskrafter som innefattar allt som existerar”, ”en ständigt flödande helhet, utan början och utan slut” och hennes attityd att runorna ”måste upplevas av var och en direkt”. 
Boken är en systematisk genomgång av utharkens 24 runor där runorna får varsitt fylligt kapitel och här har Axelsson gjort några innovativa saker. Varje kapitel inleds med en berättelse som hon kallar saga och som försöker sätta in respektive runa i ett större sammanhang. Ibland har sagan sin bas i någon fornnordisk myt men för det mesta handlar det om Axelssons egenskapade berättelser på ett skimrande språk. Ett sätt att lära sig av runorna är att ”bära runor” och här har Axelsson en del kreativa förslag om hur en kan visualisera runorna i olika kroppsdelar för att maxa inlärningen. Hon har också för varje runa något som hon kallar ”ögonblick” som innehåller ett 20-tal olika begrepp som inspiration för läsarens fortsatta runarbete. För Ur-runan är det begrepp som Noll, Tomhet, Urtid, Styrka, Början, Den Kosmiska Kon, Drömmaren etc. För varje runa beskriver hon också olika strukturerade övningar eller ceremonier som kan göras dels hemma, dels i naturen för att utröna runans innebörd. Varje runa är dessutom kongenialt illustrerad med teckningar som för tankarna till klippmålningar och hällristningar. Mycket snyggt!
När det gäller Axelssons texter om varje enskild runas innebörd tycker jag att hon blir alldeles för långrandig. Det ska inte behövas två sidor för att beskriva essensen hos en runa. Om hennes ”ögonblick” är en inspiration för läsaren så kan de långa runbeskrivningarna tvärtemot hämma och begränsa läsarens upptäckarlusta. Det finns också en risk för att texten trivialiserar och spär ut runans essens. Boken hade alltså vunnit på att kortas rejält. Och även om Vilda Runor ska ses som en introduktion till runmagin så är det ett par viktiga dimensioner jag saknar. Ingenstans ägnar sig Axelsson åt runornas ljud, alltså deras arketypiska namn; hon använder konsekvent översättningar som Vagnsrunan, Fackelrunan, Hästrunan etc. Där missar hon en stor potential. Jag ser runorna som 24 olika frekvenser av Urjätten Ymers allra första vrål under skapelseakten och att sjunga runor är att ta del av denna kosmiska historia. Inte heller nämns något om den komplexa, intrikata och kraftfulla talmagi som ryms i utharken och Axelsson tycks inte heller ha tagit till sig upptäckten av Den Tomma runan. Den är egentligen en icke-runa och kan inte användas i magi, däremot vid divination, och framför allt har den betydelse för runornas skapelse och för deras kosmiska dimension. Jag är dock övertygad om att den som arbetar enligt Axelssons övningar förr eller senare ändå kommer in på dessa saker eftersom runorna kommer att berätta om dem!
Vilda Runor kan kanske beskrivas som en manual i självförädling med hjälp av runorna och en sådan självförädling kan ju vara en förutsättning för det som jag är mest intresserad av, nämligen att ”laga världen”. När vi helar oss själva bidrar vi till att hela världen men jag lutar mer åt det omvända – alltså att vi helar oss själva när vi hjälper till att hela världen. Visserligen skriver Axelsson under Tyr-runan en del om att försvara land- och vattenrättigheter, ursprungsfolks rättigheter, bevarande av ekosystem m m men den som söker råd om hur en med hjälp av runor kan göra stor magi, verklig magi för att ”laga världen” och rent av ingripa i alltings kosmiska urgrund, Unus Mundus, hittar inte så mycket i denna bok. Hen får vända sig direkt till runorna i stället, och det tror jag att också Sofia Karin Axelsson tycker.