Jordens
ande: Om nordisk naturreligion (Mimers källa 2017) är
titeln på Henrik Hallgrens nya bok
som jag varmt rekommenderar för läsning och inspiration. Hallgren är gode,
alltså hednisk präst i Samfundet Forn Sed Sverige, och hans bok är en välskriven
och överskådlig introduktionsbok till nordisk naturreligion på 138 sidor. Här
finns avsnitt om gudar och myter, om olika ritualer kopplade till årstidernas
och människolivets skiftningar och det kanske allra bästa kapitlet om heliga
platser och vad man kan göra för att vårda, värna och väcka dem.
Jorden är helig, människan är inbäddad i naturen,
och naturen är en källa till visdom och kraft. Så kan en förkortad version av
Hallgrens definition av naturreligion uttryckas. Fast helst använder han
begreppet sed. Naturreligionen är nämligen först och främst ett sätt att leva
och handla. I denna bok ligger betoningen på seden som ”gårdsreligion” med fred
och årsväxt som högsta syfte. Det kan låta lite daterat men Hallgren har en
dynamisk och kreativ attityd till den förkristna nordiska traditionen. Han ser
seden som en andlig stig som slingrar sig genom landskapet och historien –
organisk och kontinuerligt föränderlig. De som vandrar denna stig blir
samtidigt dess medskapare och förnyare och deltar tillsammans med alla möjliga
andra livsformer i ”framsjungandet av en helig värld”.
Det finns ”die-hard” hedningar, så kallade
asa-troende, som fnyser åt denna variant av nordisk naturreligion och stämplar
den som en välmenande variant av ekologiskt new age-flum. Jag kan hålla med om
att Hallgren i all välmening allt för mycket tonar ner de mörka sidorna hos de
nordiska myternas andliga gestalter. En så sammansatt och viktig gestalt som
Loke får en alldeles för ensidig tolkning. Men min grundhållning är att Hallgren
i sitt nyskapande av den forna seden borde gå ännu längre. Han skriver att ritualerna
utförs i spänningsfältet mellan tradition och nyskapande och att blotet, alltså
ceremonin, är ”en konstform som rör sig i och mellan de synliga och det
osynliga”. Det är fint formulerat men nyskapandet känns ärligt talat lite för
räddhågset.
Forn sed i Hallgrens tappning fokuserar på livet här
och nu, på naturens skiftningar, livets spirande, skördens rikedomar och vårt
andliga växande. Den förespråkar ett platsbaserat liv för att hitta tillbaka
till jordens och naturens rytmer (”att bli intim med platsen där jag bor”) och fungera
som väktare av heliga platser. ”Vi är väktare av de gamla seder, bruk och
traditioner som upprätthåller en balans mellan människa och landskap.” ”Genom
blotet stärker vi platsens megin – platsens inneboende kraft – och erkänner
makternas närvaro i våra liv och i världen.”
På ett annat ställe skriver Hallgren att blotet stärker våra relationer
till makterna och stärker livets krafter. Gott så, och mer kan väl kanske inte
begäras av en introduktionsbok i ämnet. Men för mig känns resonemanget ändå
lite för vagt och otillräckligt om man betänker det väldiga djupet på de kriser
som präglar vår tid. Hur ska detta stärkande, som är modellerat efter nornornas
helande vattenösning av världsträdet, mer exakt gå till? Och har bloten verkligen
någon större inverkan i världen? Hur ska vi kunna åstadkomma reell magisk
förändring?
Jag tror att forn-sedare skulle kunna fördjupa både
sina tankar och sina handlingar om de lät sig inspireras mer av andra andliga
traditioner som shamanism, gnostisk, judisk och kristen mystik, av alkemi, av
djuppsykologi, av Maya-kalenderns kosmologi och av kvantfysikens omvälvande
världsbild.
Det som de mystika traditionerna har gemensamt är
strävan efter att uppleva energin direkt, för att låna ett uttryck från Carlos
Castaneda. Sådana bortomspråkliga, transcendenta och transformerande
upplevelser, ger en sorts totalkunskap om världen som omfattar hela ens
organism. De är öppningar eller virvlar in i den tillvarons urgrund som föregår
klyvnaden mellan ande och materia och den materiella skapelsen. Denna urgrund
går under namn som Drömtiden, Den stora verkligheten, Det Ändlösa, Den
förborgade gudomen, Intet, Urds väv, Unus Mundus, Det kollektiva omedvetna, Det
kosmiska potentialitetsfältet, Den kosmiska holorörelsen. En av tankarna i
mystika andliga traditioner är att människan genom att gå in i och samspela med
den ursprungliga energin i urgrunden kan hjälpa till att ”laga världen”, att
återupprätta den ursprungliga enheten. Eller med alkemisternas språk:
frambringa det inre guldet genom giftermålet mellan himmel och jord. Det är när
vi lyckas samspela med denna urgrund för alltings existens som verklig magi kan
inträffa. Det är då som vi kan bli kreativa medaktörer i den stora kosmiska
skapelsen.
Enligt min mening kan sådana transformationer enbart
äga rum i synkronistiska situationer, alltså situationer av meningsfulla
sammanträffanden mellan impulser i urgrunden och händelser i den ordinära
verkligheten. I judisk mystik sägs att varje ögonblick kräver en egen unik bön
i det föränderliga kosmiska flödet. Magiska ceremonier kan alltså bara få
verklig betydelse vid tidpunkter med sådana sammanfallande situationer och för
magikern gäller det att kunna läsa av dessa ögonblick och ha förmågan att
utforma ständigt nya och kreativa ceremonier, när läget så kräver och medger. Sådana
ceremonier behöver inte ha något att göra med vare sig solvarvets eller
årstidernas växlingar. Det innebär inte att ceremonier knutna till solvarvet
eller årstiderna är meningslösa, de har sin egen betydelse när det gäller att
förnya våra relationer till de naturliga kretsloppen och förankra oss i
tillvaron. Vad jag försöker säga är att verklig magi behöver lite annorlunda
förutsättningar och fokusering.
Ett annat område där jag tror Hallgrens forna sed
skulle vinna på att hämta inspiration av andra andliga traditioner och framför
allt av kvantfysikens genombrott gäller definitionerna av och förhållandet till
det gudomliga. I Jordens ande hittar
jag fem delvis överlappande och delvis olika sätt att analysera begreppet gudar.
”Tror du verkligen på Tor och Freja” brukar folk fråga Hallgren och en del av
hans svar är att gudarna: 1) personifierar naturkrafterna, 2) är symboler med
budskap från det omedvetna, 3) är krafter från en andlig ordning som
kommunicerar genom synkroniciteter, 4) i koncentrerad form manifesterar krafter
i naturen, samhället och inom varje människa, 5) är poetiska bilder av
livskrafterna och livet självt och 6) manifesterar mångfalden i tillvaron.
Denna mångfald exemplifierar Hallgren med att havet har sina gudar, sädesfälten
sina, åskan har sin gud, solen sin och det gäller också livet och döden som har
sina egna gudar liksom naturens och våra själars olika stämningar och
kvaliteter. Slutsatsen torde vara att allt har sin egen gud. Eller kanske att
allt är gudar. Om jag tolkar det välvilligt påminner det om navajo-indianernas
sätt att beskriva hur allting har en inre andlig form eller essens. Hallgren
själv kallar det för ”global polyteism” där varje gud sägs vara en unik aspekt
av helheten men samtidigt vara helheten i sig, som ett hologram. Eftersom det
viktiga även för Hallgren tycks vara den kosmiska helheten vore det kanske bättre att helt och hållet släppa dessa
gudabegrepp. Förvisso kan nog gudarnas namn och den fastlagda ritualen för en
forn-sedare spela samma roll som bönens fastlagda ord för en judisk mystiker,
nämligen som en sorts ledstång eller krycka i tillvaron. Men ledstång och kryckor
kan vara lika mycket hinder som hjälp när det gäller att uppleva energin
direkt. Varför gå omvägen över polyteistiska symboler när man kan gå rakt in i
energin och den stora kosmiska spiraldansen?
