Den esoteriska shamanens väg - Nytt koncept

Mitt nya kurskoncept är en följd av flera faktorer – främst den nya kunskap från Medvetandets mörka hav som blivit tillgänglig för mig men också det senaste årets erfarenheter av coronapandemin. Liksom tidigare har mina kurser sin grund i traditionell shamansk kunskap som utvecklats under årtusenden med början i den paleolitiska epokens samlar- och jägarsamfund – och i synnerhet i den förkristna nordiska shamanska traditionen. Under årens lopp har jag kontinuerligt vidareutvecklat dessa kunskaper med erfarenheter från mer moderna traditioner som alkemi, djuppsykologi, djupekologi och kvantfysik. Under 2020 upplevde jag ett medvetandemässigt kvantsprång som kan sammanfattas som: Allt måste göras nytt – även shamanismen. Och: Var och en sin egen shaman. Var och en för sig och Kosmos med oss. 

Kvantsprånget har sitt ursprung i impulser från Det ovetbara, Nagualen, och hänger intimt samman med den prekära situation som livet på jorden befinner sig i till följd av hejdlös exploatering av planetens resurser och i dess förlängning påtagliga klimatförändringar och en allvarlig reduktion av biologisk mångfald, rentav ett massutdöende. Denna situation ställer det 21:a århundradets shamaner inför helt nya uppgifter. Nu är det allvar och shamanerna behöver axla rollen som Moder Jords shamaner. Den tidigare fokuseringen på shamanerna som sjukdomsbotare behöver överskridas. Primärt har shamaner alltid varit existentiella sanningssökare och magiker och idag behöver allt detta lyftas till en global och rentav kosmisk nivå. Jag kallar denna nya shamanism för esoterisk shamanism – en shamanism som fokuserar på och som bär kunskap och kraft inifrån jordens och kosmos djupaste dimensioner och kreativa flöden. Kunskapen och kraften är inte bara av kosmiskt ursprung – den behöver också manifesteras i den ordinära verkligheten i ett dynamiskt samspel med Moder Jord och Alltets urkälla, Oändlighetens aktiva sida. Undervisningen äger rum utomhus under två dagar, på eller i nära anslutning till heliga platser, alltså platser där kunskap och kraft är som mest tillgänglig. Det är inte jag som är läraren – min roll är att fungera som vägvisare till de verkliga lärarna som är runorna, Moder Jord och Oändlighetens aktiva sida. De två kursdagarna rymmer en intensiv blandning av instruktioner, magisk runsång, ceremonier, utesittningar, landskapsgång och så förstås även frågestunder och diskussioner. Allt med det övergripande syftet att direktuppleva och ta del av kosmisk kraft och kunskap. 

Den traditionella pedagogiska modell som inspirerat mig finns beskriven i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan, där valkyrian Sigdrifa undervisar Sigurd Fafnesbane i runornas mysterier – sittande på marken. Jag bistår kursdeltagarna i att hitta fram till Drömtidens portar men språnget in i det icke-ordinära kan bara tas av deltagarna själva. Var och en måste bli sin egen shaman. Var och en måste hitta sin egen väg på egen hand. Mitt nya kurskoncept innebär att ett större ansvar läggs på kursdeltagarna själva, även om jag finns närvarande och tillgänglig för att svara på de frågor som kan dyka upp. Nytt är också ett krav från min sida att kursdeltagarna i förväg ska ta del av mina shamanska texter. Obligatorisk kurslitteratur är min manual till den shamanska runmagin - Runmagi och shamanism 4.0. Starkt rekommenderad kurslitteratur är även Esoterisk shamanism, Drömtidens portar och Sejd 6.0. 

Utöver dessa förberedelser måste deltagarna under själva kursdagarna också svara för egen kost och logi samt egna transporter till och från kursplatserna. Det 21:a århundradets shamaner måste kunna stå på egna ben och ta ansvar för alla sina handlingar! Inspirerad av Carlos Castaneda skulle jag kunna kalla den här kunskapsvägen för ”den oklanderliga krigarens väg”, eller ”den esoteriska shamanens väg” men jag har valt huvudformuleringen Shamansk runmagi i kombination med olika underrubriker som Portal till Drömtiden, Magiska platser och liknande. När nästa kurs kan bli av är beroende av utvecklingen av coronapandemin. Som det ser ut nu blir det troligast någon gång under hösten 2021. 

En utförligare beskrivning av mitt kurskoncept finns på min hemsida.

En levande shamansk kultur i Norge

 Nordnorge har gått från att vara en perifer och inskränkt landsända till att bli ett centralt område i ett globalt sammanhang, nämligen den internationella shamanismen.

Så skulle man kunna sammanfatta en av huvudteserna i boken Contemporary Shamanisms in Norway: Religion, Entrepreneurship and Politics (Oxford University Press 2017) av Trude Fonneland, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Tromsö. Fonneland slår fast att det i Norge är den samiska shamanismen som har framträtt som den främsta shamanska riktningen. Men det är inte den gamla traditionen, noaidievuohta, som avses utan de nya varianter (observera pluralformen i Shamanisms) som framträdde mot slutet av 1900-talet och fått rejält med luft under vingarna under det senaste decenniet. Denna form av samisk shamanism är ”komplex, mångfacetterad och löst organiserad” och den har uppstått genom en högst modern kombination av element från den gamla noaidievuohta, från Michael Harners core shamanism, från nordisk sejdtradition och från andliga traditioner hos urfolk världen över, framför allt Nordamerika. Denna nya norska shamanism befinner sig i en spännande dynamik där den blir mindre och mindre ”core” och mer och mer lokalt inspirerad och förankrad – inte bara i gammal samisk tradition utan också i det nordnorska landskapet. Nordnorge, och framför allt området runt Tromsö, är i detta sammanhang inte längre ett perifert utan snarare ett centralt område som i sin tur återverkar på den internationella shamanscenen.

Akademiska kretsar har under lång tid sett ner på modern shamanism och betraktat den som icke-autentiskt New Age-flum, men nu har uppenbarligen denna fisförnäma attityd imploderat under trycket från verkligheten. Fonneland tar den moderna shamanismen på allvar och skriver: ”Jag studerar shamanismen utan fördomar och hoppas att jag har kunnat uppnå ett sympatiskt men kritiskt förhållningssätt.” Det är något helt annat än de attityder jag möttes av när jag vid mitten av 1980-talet började utforska shamanismen i Sápmi: roat höjda ögonbryn, lite spefulla leenden och mummel om romantiserad verklighetsbild. Idag utgör mina ”romantiserande” texter källmaterial för akademikerna. Det brukar sägas att även en klocka som står still visar rätt tid två gånger per dygn, och då vill jag påpeka att det inte är min klocka som står still.

Fonnelands bok bygger bl a på djupgående intervjuer med ledande personer inom den mångfacetterade norska shamanismen, bland dem Ailo Gaup (1944-2014), Eirik Myrhaug, Kyrre Gram Franck (initiativtagare till Världstrumman och Sjamanistisk forbund) och Ronald Kvernmo (ledare för shamanfestivalen Isogaisa). Ailo var länge den stora motorn i denna process och han drev en intensiv utåtriktad verksamhet i form av kurser och litteratur redan i slutet av 1980-talet. Även om Ailo till att börja med byggde väldigt mycket på core shamanism sökte han inspiration och kraft inom många andliga traditioner och på många håll i världen. Vid ett tillfälle beskrev han sig själv som en parabol inställd på kunskap från alla möjliga håll. Den attityden har förts vidare av hans adepter och framför allt i Sjamanistisk forbund som sedan 2012 är registrerat som statsunderstött religiöst samfund med rätt att utföra ceremonier som dop, vigsel och begravning. Sjamanistisk forbund har en uttalad ambition att skapa en levande shamansk kultur i Norge och förena samisk och nordisk shamanism. Det framgår också av förbundets kongeniala logga – världsträdet Yggdrasil med en trummande shaman som är innesluten i den samiska solsymbolen. Allt ses som besjälat; heligheten och kunskapen finns i naturen.

Trude Fonneland karakteriserar dessa moderna shamaner som bärare av lokala traditioner i en global miljö och skriver att de förenar natur och kultur, nya och gamla generationer, den andliga och den mänskliga världen, det samiska och det norska, det lokala och det globala. Hon noterar också att såväl Sjamanistisk forbund som Isogaisafestivalen har fått övervägande positiv behandling i norska medier (frånsett några sura reaktioner från kristna fundamentalister) för att vara ”ett positivt bidrag och ett nödvändigt alternativ, som förkroppsligar viktiga attityder när det gäller samtida miljöfrågor och materialistiska livsstilar”.

Jag tycker dock att professorn missar en del viktiga aspekter när hon så mycket fokuserar på sambanden mellan den nya shamanismen och New Age. Jag vill understryka att influenser även har kommit från helt andra håll, t ex från ekosofi och kvantfysik genom Eirik Myrhaug. Det komplexa förhållandet mellan den nya shamanismen och den traditionella noaidievuohta hade också varit givande att gräva djupare i. Hur ser representanter för den traditionella samiska botekonsten på den nya shamanismen? En fråga som hänger intimt samman med denna är också frågan om en norskspråkig samisk shamanism förlorar något väsentligt i jämförelse med en samiskspråkig. Vilka samband finns t ex mellan landskap och språk? 

Fonnelands undersökning hade kunnat vidgas till att också undersöka i vilken mån shamanismen har influerat och kommit till uttryck i andra kulturella sammanhang som film, bildkonst, litteratur, teater och även politik. Nu kopplar hon i och för sig samman den samiska shamanismens framträdande med samisk identitetspolitik och kampen mot exploatering av Sápmi (framför allt Altakampen) och det ger i och för sig en bra bakgrund. Men kan vi idag se någon påverkan från samisk shamanism i t ex Sametinget?

Hur som helst så kan Contemporary Shamanisms in Norway göra en svensk läsare grön av avund inför den enorma energi som tycks finnas i dessa shamanismer och i det fruktbara samarbete som i Norge har utvecklats mellan det samiska och det nordiska. 

Forn sed i uppdaterad skrud

Jordens ande: Om nordisk naturreligion (Mimers källa 2017) är titeln på Henrik Hallgrens nya bok som jag varmt rekommenderar för läsning och inspiration. Hallgren är gode, alltså hednisk präst i Samfundet Forn Sed Sverige, och hans bok är en välskriven och överskådlig introduktionsbok till nordisk naturreligion på 138 sidor. Här finns avsnitt om gudar och myter, om olika ritualer kopplade till årstidernas och människolivets skiftningar och det kanske allra bästa kapitlet om heliga platser och vad man kan göra för att vårda, värna och väcka dem. 

Jorden är helig, människan är inbäddad i naturen, och naturen är en källa till visdom och kraft. Så kan en förkortad version av Hallgrens definition av naturreligion uttryckas. Fast helst använder han begreppet sed. Naturreligionen är nämligen först och främst ett sätt att leva och handla. I denna bok ligger betoningen på seden som ”gårdsreligion” med fred och årsväxt som högsta syfte. Det kan låta lite daterat men Hallgren har en dynamisk och kreativ attityd till den förkristna nordiska traditionen. Han ser seden som en andlig stig som slingrar sig genom landskapet och historien – organisk och kontinuerligt föränderlig. De som vandrar denna stig blir samtidigt dess medskapare och förnyare och deltar tillsammans med alla möjliga andra livsformer i ”framsjungandet av en helig värld”.

Det finns ”die-hard” hedningar, så kallade asa-troende, som fnyser åt denna variant av nordisk naturreligion och stämplar den som en välmenande variant av ekologiskt new age-flum. Jag kan hålla med om att Hallgren i all välmening allt för mycket tonar ner de mörka sidorna hos de nordiska myternas andliga gestalter. En så sammansatt och viktig gestalt som Loke får en alldeles för ensidig tolkning. Men min grundhållning är att Hallgren i sitt nyskapande av den forna seden borde gå ännu längre. Han skriver att ritualerna utförs i spänningsfältet mellan tradition och nyskapande och att blotet, alltså ceremonin, är ”en konstform som rör sig i och mellan de synliga och det osynliga”. Det är fint formulerat men nyskapandet känns ärligt talat lite för räddhågset.

Forn sed i Hallgrens tappning fokuserar på livet här och nu, på naturens skiftningar, livets spirande, skördens rikedomar och vårt andliga växande. Den förespråkar ett platsbaserat liv för att hitta tillbaka till jordens och naturens rytmer (”att bli intim med platsen där jag bor”) och fungera som väktare av heliga platser. ”Vi är väktare av de gamla seder, bruk och traditioner som upprätthåller en balans mellan människa och landskap.” ”Genom blotet stärker vi platsens megin – platsens inneboende kraft – och erkänner makternas närvaro i våra liv och i världen.”  På ett annat ställe skriver Hallgren att blotet stärker våra relationer till makterna och stärker livets krafter. Gott så, och mer kan väl kanske inte begäras av en introduktionsbok i ämnet. Men för mig känns resonemanget ändå lite för vagt och otillräckligt om man betänker det väldiga djupet på de kriser som präglar vår tid. Hur ska detta stärkande, som är modellerat efter nornornas helande vattenösning av världsträdet, mer exakt gå till? Och har bloten verkligen någon större inverkan i världen? Hur ska vi kunna åstadkomma reell magisk förändring?

Jag tror att forn-sedare skulle kunna fördjupa både sina tankar och sina handlingar om de lät sig inspireras mer av andra andliga traditioner som shamanism, gnostisk, judisk och kristen mystik, av alkemi, av djuppsykologi, av Maya-kalenderns kosmologi och av kvantfysikens omvälvande världsbild.

Det som de mystika traditionerna har gemensamt är strävan efter att uppleva energin direkt, för att låna ett uttryck från Carlos Castaneda. Sådana bortomspråkliga, transcendenta och transformerande upplevelser, ger en sorts totalkunskap om världen som omfattar hela ens organism. De är öppningar eller virvlar in i den tillvarons urgrund som föregår klyvnaden mellan ande och materia och den materiella skapelsen. Denna urgrund går under namn som Drömtiden, Den stora verkligheten, Det Ändlösa, Den förborgade gudomen, Intet, Urds väv, Unus Mundus, Det kollektiva omedvetna, Det kosmiska potentialitetsfältet, Den kosmiska holorörelsen. En av tankarna i mystika andliga traditioner är att människan genom att gå in i och samspela med den ursprungliga energin i urgrunden kan hjälpa till att ”laga världen”, att återupprätta den ursprungliga enheten. Eller med alkemisternas språk: frambringa det inre guldet genom giftermålet mellan himmel och jord. Det är när vi lyckas samspela med denna urgrund för alltings existens som verklig magi kan inträffa. Det är då som vi kan bli kreativa medaktörer i den stora kosmiska skapelsen. 

Enligt min mening kan sådana transformationer enbart äga rum i synkronistiska situationer, alltså situationer av meningsfulla sammanträffanden mellan impulser i urgrunden och händelser i den ordinära verkligheten. I judisk mystik sägs att varje ögonblick kräver en egen unik bön i det föränderliga kosmiska flödet. Magiska ceremonier kan alltså bara få verklig betydelse vid tidpunkter med sådana sammanfallande situationer och för magikern gäller det att kunna läsa av dessa ögonblick och ha förmågan att utforma ständigt nya och kreativa ceremonier, när läget så kräver och medger. Sådana ceremonier behöver inte ha något att göra med vare sig solvarvets eller årstidernas växlingar. Det innebär inte att ceremonier knutna till solvarvet eller årstiderna är meningslösa, de har sin egen betydelse när det gäller att förnya våra relationer till de naturliga kretsloppen och förankra oss i tillvaron. Vad jag försöker säga är att verklig magi behöver lite annorlunda förutsättningar och fokusering.

Ett annat område där jag tror Hallgrens forna sed skulle vinna på att hämta inspiration av andra andliga traditioner och framför allt av kvantfysikens genombrott gäller definitionerna av och förhållandet till det gudomliga. I Jordens ande hittar jag fem delvis överlappande och delvis olika sätt att analysera begreppet gudar. ”Tror du verkligen på Tor och Freja” brukar folk fråga Hallgren och en del av hans svar är att gudarna: 1) personifierar naturkrafterna, 2) är symboler med budskap från det omedvetna, 3) är krafter från en andlig ordning som kommunicerar genom synkroniciteter, 4) i koncentrerad form manifesterar krafter i naturen, samhället och inom varje människa, 5) är poetiska bilder av livskrafterna och livet självt och 6) manifesterar mångfalden i tillvaron. Denna mångfald exemplifierar Hallgren med att havet har sina gudar, sädesfälten sina, åskan har sin gud, solen sin och det gäller också livet och döden som har sina egna gudar liksom naturens och våra själars olika stämningar och kvaliteter. Slutsatsen torde vara att allt har sin egen gud. Eller kanske att allt är gudar. Om jag tolkar det välvilligt påminner det om navajo-indianernas sätt att beskriva hur allting har en inre andlig form eller essens. Hallgren själv kallar det för ”global polyteism” där varje gud sägs vara en unik aspekt av helheten men samtidigt vara helheten i sig, som ett hologram. Eftersom det viktiga även för Hallgren tycks vara den kosmiska helheten vore det kanske bättre att helt och hållet släppa dessa gudabegrepp. Förvisso kan nog gudarnas namn och den fastlagda ritualen för en forn-sedare spela samma roll som bönens fastlagda ord för en judisk mystiker, nämligen som en sorts ledstång eller krycka i tillvaron. Men ledstång och kryckor kan vara lika mycket hinder som hjälp när det gäller att uppleva energin direkt. Varför gå omvägen över polyteistiska symboler när man kan gå rakt in i energin och den stora kosmiska spiraldansen?

Runmagi och shamanism 4.0

Kunskapen om runornas essens har under de senaste åren tagit flera kvantsprång. Orsaken till detta är impulser från Drömtiden – den urgrund som också brukar kallas Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet eller den kosmiska holorörelsen. Jag har försökt fånga dessa nya impulser i den nya, uppdaterade och utvidgade upplagan av Runmagi och shamanism. 

Förändringarna jämfört med tidigare utgåvor är så stora att boken fått namnet Runmagi och shamanism 4.0 och nytt ISBN-nummer. Förutom nya insikter om vad verklig magi är och när den är möjlig innehåller 4.0 betydligt mer än tidigare utgåvor om utharkens komplexa talmagiska samband, dess beröringspunkter med alkemi och med djuppsykologins teorier om arketyper och synkroniciteter. Dessutom ett helt nyskrivet kapitel om sambanden mellan runornas kosmologi och Maya-kalenderns teorier om de nio kosmiska skapelsevågorna och om varför full förståelse av runornas väsen är möjlig först nu.

Allt är ett och hänger samman med allt annat – alltid och överallt. Allt fast förflyktigas och den kosmiska skapelseprocessen föder ständigt fram ny materia, nya relationer och ny kunskap. Det sker för närvarande i sådant tempo att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ödmjukt samarbete med utharken är ett utmärkt sätt att försöka röra sig i balans med den stora kosmiska dansen – ett sant äventyr värdig en andlig krigare!

Runmagi och shamanism 4.0 är på 134 sidor med spiralbindning. ISBN 9789197883290. Den går att beställa direkt från norrshaman@gmail.com eller från internetbokhandlar som Adlibris och Bokus samt från Bokbörsen. Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 42 kr = 242 kr.

Några av mina gamla böcker, som inte kommer att tryckas upp igen, håller på att ta slut! Det gäller Drömtiden knackar på som nu bara finns i några få ex hos Adlibris och Eddans dolda visdom som finns både hos mig och hos Adlibris. Den som vill ha någon av dessa bör skrida till handling omgående!

Uppskattning för nya boken Sejd 5.0

Så här skriver den samiske shamanen Eirik Myrhaug på Facebook:

”Jörgen I Eriksson har oppdatert sin bok "Sejd - en vägledning i nordlig shamanism". Den første utgaven kom i 1985 og den siste i september 2016. Kapitlet "Shamansk filosofi" er inndelt i 154 "punkter", det gjør filosofien lett forståelig. Boken er både en teoretisk og praktisk veiledning i sjamanisme. Eriksson har et nordisk utgangspunkt for sin sjamanisme, men han har også hentet mye fra samisk sjamanisme. Han trekker også inn en kvantevitenskapelig perspektiv på sjamanistisk forståelse og det gir boken aktualitet. Boken kan lett leses av norske lesere og brukes som oppslagsbok i sjamanisme. Boken anbefales!”

En av Eiriks vänner på Facebook lägger till: ”Jeg har kjøpt ALLE hans bøker og anbefaler dem varmt!”

Och från en svensk läsare av Sejd 5.0 har jag fått följande reaktion: ”Har nu läst igenom boken, slukade den. Det var efterlängtad näring. Ja andlig måltid. Kommer givetvis att läsa den om och om igen genom att slå upp vissa kapitel. Men herregud vad jag måste vart hungrig på denna visdom, lite förvånad själv av mitt sätt att åka in i boken så där, kanske typ en känsla av en befriad zon.”

Just så är Sejd 5.0 tänkt – som en port in i Drömtiden, en virvel in i en befriad zon, en spiral in i den kosmiska holo-rörelsen.

Sejd 5.0 går att beställa direkt från mig – jorgen.i.eriksson@bredband.net – eller från Adlibris, Bokus och Bokbörsen.

Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Om den gamla och nya tidens shamaner

”Det går inte att avgränsa mellan shamanism, ekologi, ekonomi och politik på något enkelt sätt. Allt är sammanvävt. Till syvende och sist handlar det om hur resurser ska skapas, ägas och fördelas och det är inget nytt med det.”

Den som fäller dessa ord är shamanen Kalinski i den ryska delrepubliken Tuva i södra Sibirien sedan han samrått med sina hjälpandar om vad det är han ska lära ut till sin unge adept Holger som kommer från Sverige. Trots att Holger är son till en kvinnlig shaman från Tuva i hennes tidigare äktenskap med en svensk man kan han inte bli en tuvansk shaman med uppgift att föra vidare deras nedärvda kunskap för att läka sjukdomar, förbättra enskilda människors öde eller säkra den tuvanska kulturen inför framtiden. Nya tider ställer nya krav på shamanerna.

Det gäller för Holger att bli shaman av en ny typ och andarnas vägledning förbryllar hans mentor Kalinski som känner att han famlar sig fram i okänd terräng: ”Vi har alltid vetat att allt är ett. Men detta är större på ett annat sätt. Idén om att tänka och arbeta med hela Moder Jord som utgångspunkt. Att omfatta allt och alla som bor på jorden. Den idén är ny. Det är som att vår planet har gått från att uppfattas som oändligt stor till att bli en liten ärta. Ett dammkorn av liv i galaxernas hopar av miljarder stjärnor. I den nya tiden ser ansvaret annorlunda ut. Allt vi gör måste prövas mot dammkornets begränsningar.”

Det här är reella frågor som alla inom såväl den gamla som den nyshamanska rörelsen borde ställa sig och även försöka lösa i praktisk handling. En av dem som gör det är Anna Kjellin från Torsång i Dalarna och hon gör det bl a i sina böcker om människor från Tuva och Sverige vars öden vävts samman genom dramatiska händelser som frambringats av den globala kapitalismens hänsynslösa framfart. Den första boken heter Jordens önskan (Recito 2010) och den recenserade jag på min blogg under rubriken Med epatraktor in i Drömtiden. Nu föreligger den fristående fortsättningen med titeln Jordens hopp (Fri Press 2014) och i den är handlingen huvudsakligen förlagd till Tuva som Kjellin har stor erfarenhet av och kunskap om. Kalinski, Holger och alla andra personer i boken är fiktiva men uppenbarligen modellerade efter verkliga shamaner och personer som Kjellin lärt känna under sina resor i Tuva.

Ramhandlingen i Jordens hopp är att den unge Holger tillsammans med sin flickvän Eva och kompisen Frida hälsar på sin mamma Nagoon i Tuva och under några intensiva sommarmånader deltar i arbetet med den halvnomadiska släktens boskap samtidigt som han ska fortsätta sin shamanska utbildning hos sin mentor Kalinski. Läsaren får en bra bild av tuvanernas vardagsliv och hur det genomsyras av andlighet, ceremonier och samtal med andarna. Samtidigt undviker Kjellin skickligt att hamna i en romantiserad exotism – Tuva har liksom de flesta andra perifera delar av Ryssland fått sin beskärda arvedel av kolonisering, stalinistiskt förtryck, sovjetisk implosion och rövarkapitalism. Materiell fattigdom, missbruksproblem, urusel infrastruktur; Kjellin rör sig bland människor med tuffa livsvillkor i det som hon själv brukar kalla Vilda östern. Den förra boken utspelades mot en fond av hänsynslös människohandel och i Jordens hopp sticker den upp sitt fula huvud i en något annorlunda skepnad – handeln med mänskliga organ. Kjellin väver in reell farlighet och spänning i boken när handlingen mot slutet förflyttas till Petersburg.

Efter Sovjetunionens implosion har den inhemska shamanismen fått ett glädjande uppsving i Tuva och har en viktig roll att spela såväl för enskilda människor som för samhället i stort och dess försök att övervinna koloniseringens posttraumatiska stress och hitta fram till ett hållbart sätt att leva och förena gammalt och nytt. Egentligen är det i grunden samma problem som den globala kapitalismen och dess ständiga behov av ekonomisk tillväxt ställer Holger och hans flickvän Eva inför. De vill verkligen bidra till att värna skogen och rädda jorden men famlar också fram i okänd terräng. Vad ska de göra och hur ska de göra det? Hur ska de kunna förena sitt andliga sökande med ett vardagsliv som inte föröder utan bevarar naturen och dess mångfald?

Det här är frågeställningar som Kjellin själv har brottats med i många år när hon försökt omsätta kunskaperna från sin shamanska utbildning inom Michael Harners core shamanism (som ju kan tyckas rätt ointresserad av reella globala problem) till en shamanism som verkligen deltar i världen; till verksamhet för ett annat sätt att tänka och leva. När Holgers flickvän Eva får följande handfasta råd från andevärlden (i gestalt av Frigg) låter det nästan som en beskrivning av Kjellins eget arbete med fäbodsdrift och annan jordbaserad verksamhet i Dalarna: ”Att hedra den nordiska kvinnan med hennes seder, kraft och urgamla kunskap, det är ditt uppdrag. Att sprida kunskap om hur vi kvinnor har levt och tänkt i detta land i urminnes tider… Du ska hjälpa din tids kvinnor att väva drömmar som är av godo.” Det handlar alltså om gammal nordisk kvinnokunskap som står för styrka, andlig kraft och skicklighet i att försörja sig. Frigg betonar också för Eva att andliga uppdrag oftast är väldigt praktiska.

Holger får för sin del avgörande kunskap när han i bokens slutkapitel gör en shamansk själsresa på ett hotellrum i Jyväskylä (!) där han möter en gestalt som kallas Ljusmästaren som avslutar sin utläggning med: ”Hoppet står till att många människor tar upp kampen för kärleken till livet, till vattnet och till människan. Du är en av bärarna av det hoppet, Holger.” Den unge mannen tänker plugga nationalekonomi för att kunna utarbeta alternativ till den eviga tillväxtens ekonomiska system. Vi kan nog se fram emot en ny flyhänt skriven bok från Kjellin om hur en shamansk ekonomisk modell kan se ut.

The World Tree, the Cosmic Web and Mother Earth in Nordic Tradition

(This is an edited version of a talk given at the open council of The International Council of 13 Indigenous Grandmothers in Stockholm July 14^th 2013)

Thank you Grandmothers for being here, thank you for the work you do and thank you for inviting me to give this talk on some of the sacred things in the Nordic spiritual tradition. To make it possible for me to talk about these sacred things I ask for guidance and protection from the East wind, from the South wind, from the West wind, from the North wind, from Mother Earth and from Father Sky, The Great Mystery.

I have been working for more than 30 years trying to revive or reawaken the Nordic spiritual/shamanic tradition – a tradition that has been waning for more than 1000 years and in fact was extinct. How do you revive an extinct tradition? That question I asked the Lakota wise man Archie Fire Lame Deer whom I met in Rotterdam in 1980 at the Russell Tribunal on the situation of the Indians of the Americas. Archie Fire was there as spiritual advisor to the representatives of the American Indian Movement. He said that he wouldn’t give me such an advice since the White man always had told the Indians what to do, but – he added – if you go back to the time before the Christian missionaries came to you then you will probably find a lot of inspiration. This is what I have been working on since that meeting.

I have used three main sources in my work to reconstruct the Nordic shamanic tradition: 

• the popular healing arts that were practiced well into the 20^th century and was labeled as trolldom or lövjeri, 
•  the Edda poems, songs and stories that were written down in Iceland 900 years ago and that contain fragments from the really old original stories from Dreamtime, 
•  Mother Earth and her sacred sites that speak to us and let us take part of her knowledge if we use traditional methods such as vision quests, walkabouts, ceremonies, prayers and, specifically for the Nordic tradition – the runes. I will come back to the runes later on.

Mother Earth is the main source of knowledge of the old spiritual tradition since the knowledge; the old stories from Dreamtime are still present in the landscape – if you just learn to listen in a humble way. Many of the old sacred sites though have gone asleep since no one talks to them anymore, so they have to be reawakened.

The main characteristics of this traditional paradigm are:

• everything is connected, 
•  everything is alive, is conscious and has spirit, personality and its own will, 
•  all is related and reciprocity is the main essence of all relations, 
•  The Holy Wind – önd in Nordic tradition – is the primordial power of life; the power that keeps us all alive.

In the first song in the Poetic Edda the cosmology is presented by the first shaman – a female shaman called völva in Swedish. She knows how it all started and she knows the essence of cosmos. She tells about the creation of everything out of the great void, the great emptiness called Ginnungagap. Nothing existed except that great void, but in that great void heat and cold met and from that meeting an enormous two-gendered giant was created – called Ymer. At the same time a primordial cow was created that nurtured Ymer with her milk. Probably this was a female moose – a motive we can find in many of the ancient rock carvings in Norway, Sweden and Siberia. This cow was called Audhumbla. Ymer procreated several giants and sacred beings with him/herself. Three of these sacred beings – Oden, Vile and Ve – slayed Ymer and built the earth from his/her body, from his/her blood they created the oceans, lakes and rivers, from the body hair they made the forests and the skull was transformed into the sky. In Nordic tradition the number three is a sacred number, as well as four, so there is no coincidence that they were three sacred beings building the world and ordering cosmos, dividing day and night, summer and winter and so on. One day when walking on the beach they found two tree trunks – Ask and Embla (Ash and Elm) – that they transformed into the first humans.

The first shaman also tells about the world tree, Yggdrasil. This is a giant ash and its name means Oden’s horse since the male master shaman Oden gained his knowledge of the runes after hanging in the world tree for nine nights. Yggdrasil is a description of cosmos as an organic, living being. Nothing exists outside the world tree which is said to contain nine different worlds. The world tree has three roots; one comes from Mimer’s well, where a wise giants sits watching the sacred water. By drinking from Mimer’s well you will get wise but you have to sacrifice something to get that drink. Oden sacrificed one of his eyes. Another root comes from Hvergelme, the well from which all waters stem, and the third root comes from Urd’s well. By Urd’s well we find three female sacred beings weaving the cosmic web. They are called Urd, Verdandi and Skuld, names that have been translated as the past, the present and the future, but I think that this is more of a depiction of time as something that can’t be divided – an eternal now, an all-time. Weaving the cosmic web that encompasses everything the norns carve the runes into that web – they are the first creators of the runes. The story about Urd’s web is a way of describing that we are all related and connected and what you do a one “spot” in that web will affect things all over the web.

The primal state of the cosmic web is balance; there is balance between chaos and order, between destructive and constructive powers, between life and death, between humans and animals, between humans and plants, between humans and the spirit world/non-ordinary reality, between Father Sky and Mother Earth, between male and female powers. If this original dynamic balance is disturbed we were given sacraments by the sacred beings; ways to restore harmony and balance – such as the sacred sites of Mother Earth, ceremonies, prayer, the specific Nordic shamanic trance method called sejd and the runes, which are a very specific feature of the Nordic spiritual tradition.

The runes are a Nordic mandala; the runes are intertwined; one follows the other and one is transformed into another and they do exist as a totality. The word runa means secret or hidden wisdom. The original runes consist of 24 signs and sounds that describe all the constituting powers of cosmos. They move in a circle or rather a spiral with no beginning and no end. They are a tool to understand the essence of everything and connect to Mother Earth since the runes originate in her. The runes are a map of cosmos, a story of how cosmos is constructed and a description of the spiritual essence of everything. They are held together in a balanced system that is in constant motion and process. In the runic system you will find the four directions, the four elements, the four seasons, the four parts of the day, chaos and order, life and death, male and female; yes knowledge of everything if you treat them with respect.

When singing the runes you take part in the great cosmic dance, you take part in the ongoing creation and the re-balancing of the great cosmic cycles. You re-balance yourself, Mother Earth and her sacred sites. This is what I consider as the most urgent task for us today; to re-awaken, protect and preserve the sacred sites of Mother Earth.

The runes represent a Nordic Blessingway and I will conclude my talk by singing the runes for you all grandmothers, for everybody else taking part in your work – at this meeting or elsewhere – and I sing for the harmony and balance of Mother Earth. Ur-Thurs-Ass-Reid-Ken-Gifu-Wynja-Hagal-Naud-Iss-Jara-Pertra-Eoh-Algiz-Sol-Tyr-Bjarka-Eh-Madr-Lagu-Ing-Odal-Dagaz-Feh (three times!).

Thank you.

Runor, sejd och heliga riter

Runor, sejd och den nordiska shamanismens heliga riter är dominerande tema i mina kurser 2013. Kurserna hålls på vitt skilda platser i Skåne, Jämtland, Stockholmstrakten och Kiruna.

I den nordiska shamanska traditionen nämns sex heliga riter som härstammar från ”arla i urtid”. På mina kurser undersöker och praktiserar dessa sex heliga riter - runmagi, utesittning, ceremoni, galdersång, sejd och kontemplation/visdomsövning. Det handlar om riter som fungerar som portar till Drömtiden, där vi kan ta del av Moder Jords och den icke-ordinära verklighetens resurser. Dessa riter hänger intimt samman i en helhet där den ena följer på och övergår i den andra. Avsikten är att deltagarna på ett självständigt och skapande sätt ska kunna integrera dessa riter och den kunskap de ger i sina egna liv och hitta fram till ett sätt att vandra i skönhet, ett sätt att leva som präglas av harmoni och balans med Moder Jord.

Runmagi är de sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Runorna gör sin entré redan i Eddans första sång Valans spådom där de kopplas samman med de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld och den kosmiska livsväven.
Utesittning är ett av de bästa sätten att få insikt, kraft och vägledning direkt av Moder Jord. Ceremoni är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten för att uttrycka ödmjukhet och tacksamhet inför Moder Jord och uppleva den ömsesidighet som präglar all existens. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galdersång är en metod för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord och för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven. Genom galdern kan människan samtala med och lära av allt annat i skapelsen.  
Sejd är den ursprungliga beteckningen på den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin. I sejden kombineras trumning med magisk sång på ett mycket kraftfullt sätt som ansetts förbunden med den ”största makt”.
Kontemplation/visdomsövning är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.

Vi arbetar kreativt med att anpassa dessa uråldriga riter till dagens värld, och till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans.

Kurserna hålls enligt följande;

22-24 mars i Sorunda, mellan Stockholm och Nynäshamn,

26-28 april i Jänkänalusta utanför Kiruna,

23-25 augusti vid Snogeholmssjön i Skåne i samarbete med Sejdman Kluve,

19-22 september i Glösa och Gärde i Jämtland i samarbete med Carola Korpstjärna.

4-6 oktober medverkar jag också i en kunskapshelg i Tiveden på temat Att vandra i skönhet – ut ur industricivilisationen.

Hela kursprogrammet finns på www.norrshaman.net

De sex heliga riterna

Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans (Black Elk) berättelse om riterna upptecknades 1947 av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978).
Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare och som man kan höra tala om de sju heliga riterna och deras betydelse på en färsk ljudupptagning, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg Arvol säger bl a att Moder Jord är sjuk nu men att folket med hjälp av den heliga pipan ska kunna hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och ta sig igenom dagens svårigheter.
Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning.
Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor.
Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout).
Blot/ceremoni. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar.
Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi.
Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”) och i Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman.
(En längre version av denna artikel finns på norrshaman).