Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 25 november 2018

Om Drömtiden, tonal och nagual


I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 
Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 
Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 
Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen
Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."
Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.
I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.
Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.
Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.
Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.
Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 
När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.
För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.
I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.
Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.